Kom hem Tubay!

Finner inga ord som kan beskriva känslan jag kände när jag såg din lilla dotter idag, önskar att du var den hon öppnade sina gulliga små armar mot och inte mig, att det var dig hon lekte, kramade och gosade med..

Jag försökte hålla tillbaka tårarna när jag höll Iza i min famn, men det var näst intill omöjligt, hangi yürek dayanir?

Visade din bild för henne, hon började skratta och vifta med armarna, gunga fram och tillbaka som hon brukar göra, hela hon ropade: "Mamma jag saknar dig, kom hem", tanken får mig att brista ut i gråt..

Polisen säger att du är död, men vi har hopp, hopp om att du fortfarande är vid liv, det enda som kan få oss att förlora hoppet är dagen då vi får se ditt lik, en dag jag hoppas inte kommer att komma förens om 60-70år då både du och jag är gamla och gråa.

Medans jag kollade på Iza, tänkte jag på oss när vi var små, alla hyss vi hade för oss..

Gången då vi alla rakade bort vår lugg för att få större panna och sen upptäckte hur fult det var och använde pannband för att döja det vi gjort, eller när du helt plötsligt fick för dig att du var frisör och klippte oss, hur gamla var vi då? Runt 8-9?

Det gör ont Tubay, det gör så ont, du är och kommer alltid vara våran lilla "Tobak" som vi älskar, vi saknar dig, Iza saknar dig, snälla kom hem..