Meningen?

Livet är verkligen oförutsägbart, det du har nu, vet du inte om du har imorgon. Vår släkt har drabbats av många tragedier på senaste, den ena har varit värre än den andra. Unga människor har mist livet, plötsligt, och för anledningar som helt saknar mening. Man får sig verkligen en tankeställare, man stannar upp, tänker efter, och en fråga som ständigt kommer upp i tankarna är:

"Vad är meningen med livet?".

Jag kan inte ens tänka mig hur ont det måste göra för de drabbade, familjerna som miste sina söner, eller rättare sagt - jag vill _inte_ veta hur de känner sig, det är en smärta som man inte ens önskar sin fiende.

Så, vad är egentligen meningen med livet? Varför får vissa leva längre än andra, varför slits unga friska människor ifrån oss helt oväntat? Människor som har hela livet framför sig, personer som inte har hunnit uppleva det fina i livet. Människor som inte ens har fått chansen att föra livet vidare, varför?

Bra frågor som ingen säkert vet svaret på. Min mening med livet är(som jag skrivit så många gånger här förut) att leva varje dag som om den vore min sista, sprida så mycket kärlek som möjligt till mina nära och kära. Jag klarar inte av att vara osams med någon, jag får för mig att personen jag är arg på ska försvinna, och att jag aldrig mer ska få chansen att säga förlåt, om det är jag som har sårat personen ifråga. Jag är alltid noga med att prata ut om saker och ting, rensa luften, inte sopa problem under mattan och älta på onödigt trams. Livet är alldeles för kort för det!

Mitt hjärta brister när jag tänker på vad dessa två familjer går igenom nu, ingen av dem fick chansen och krama om sin son, sin bror en sista gång och berätta hur älskad han faktiskt var.
Finns en fras på kurdiska man bruka säga när nån dött: "Hayfa coni ku tari" (=Stackars livet som går). Jag håller inte med. Visst är det synd om de som dör, men det är mer synd om människorna som den avlidne lämnar efter sig.

Det är vi som är kvar som får lida, det är vi som får leva med vetskapen om att han/hon aldrig kommer att le mot oss igen..

Semester!

Hej alla som tar sig tid att läsa min blogg!

Ville meddela er om att jag ska på semester ett litet tag, det kommer nog inte att bli några nya inlägg några veckor framöver.

Ha en underbar sommar så länge!

Mvh

KurdishFlower

Farmor.

Min kära farmor har varit på besök. Har funderat mycket under tiden då hon varit här. Farmor och jag brukar sitta uppe halva nätterna och bara prata, hon vet så mycket, hon har så mycket att berätta, hon glömmer aldrig något. Och detta får mig att både bli ledsen och glad på samma gång. Alla dessa historier från förr, jag vill så gärna bevara allt hon säger, och berätta alla dessa visdomsord vidare.

I vilket fall som helst, så satt jag och funderade på allt och inget, och tanken slog mig..
Om några år, kommer alla dessa historier vara bortglömda, alla dessa människor, alla dessa platser kommer att vara ett minne blott, jag kommer inte ens kunna föra över en tredjedel av allt till den kommande generationen. Allt kommer att begravas tillsammans med min älskade farmor.

Vi låg och kramades förra veckan, kände mig som en liten 3åring igen, farmor vaggade mig i sin famn och gullade med mig som man gör med en liten bebis.
Jag ville vrida tillbaka tiden, bara vara en liten oskyldig 3åring, helt ovetande om hur världen och människorna i den fungerar.

Farmor berättade om den ena släktingen efter den andra, rabblade upp massa namn, jag har hört talas om de flesta, men kunde inte riktig få fram exakt vem som är vem. Hursomhelst så låg jag där och mådde hur bra som helst och började fundera lite djupare på allt hon berättade.
Alla dessa släktingar som nu är utspridda över halva jordklotet, den här fina sammanhållningen som vi nu har, kommer sakta men säkert att försvinna. Jag kommer inte känna alla mina föräldrar känner, till slut kommer vi att bli lika kalla som landet vi bor i.

Jag älskar våra släktträffar, jag älskar att veta vem alla är, att veta exakt hur man är släkt osv.
Min syster förlovade sig förra helgen, allt gick jättebra, det blev en väldigt lyckad fest. Vi hade bara bjudit den närmaste släkten, det var 250-300 människor där. På bröllopet kommer det komma minst 600-700personer. Detta kommer att försvinna, den här fina traditionen, den här värmen och gemenskapen. Mina blivande barn kanske inte kommer att uppleva detta. Jag känner redan nu hur min generation glider längre och längre ifrån varandra. Vi blir mer och mer splittrade, vissa hälsar knappt när de ser varandra, många har blivit som främlingar gentemot varandra. Detta är väldigt skrämmande. Det här problemet hade inte funnits om vi hade varit kvar i Kurdistan. Jag önskar vi hade varit kvar där allesammans, att möjligheterna där hade varit precis om i Sverige. Att vi hade fått leva kvar där i lugn och ro. Istället för att vara utspridda på det här viset och sakta men väldigt säkert glida längre och längre ifrån varandra tills vi tills slut inte vet vilka vi är och var vi kommer ifrån. Vad ska hända den dagen då alla i de äldre generationerna dör? Jag önskar från djupet av mitt hjärta att fler kurdiska ungdomar tänker som mig och att vi tillsammans ska kunna förhindra detta från att hända.

Jag kommer att göra mitt yttersta för att bevara kurdiska traditioner. Den värmen som min farmor bar på skall inte få svalna. Inte så länge jag är vid liv.

Vi är kurder och vi härstammar från Kurdistan. Vårt kurdiska arv är för vackert för att falla i glömska..

Länge sen..

Nu var det ett tag sen jag skrev här, har inte haft tid och motivation att skriva faktiskt. Fullt upp med skola och jobb. Sen gillar jag inte att skriva bara för att fylla ut bloggen, utan vill helst skriva här när jag har något meningsfullt och givande att skriva, för det mesta.

Jag lever, bloggen lever, kommer fler inlägg senare.

Vill passa på och tacka alla som kommenterar och lämnar spår efter sig i bloggen, alltid lika kul att läsa.

Svar!

"Anonymous said...

Vill bra säga att jag läste igenom första sidan av dina inlägg.

Och wow? Finns det kurdiska familjer som lever ett modernt europeiskt liv med studier och nya moderna tankar som samtidigt är förankrade och har en grund baserd på kurdisk kultur och traditioner.

Jag är stolt."

En kommentar jag fick för några dagar sen i bloggen, jag var bara tvungen att svara på den så att alla ser.

Svaret på din fråga är; JA, det finns kurder som oss, massor!

Även fast vi bor här i Sverige och anpassar oss efter det svenska samhället får vi _aldrig_ glömma våra rötter, våra kurdiska traditioner, utan våra kurdiska seder och bruk är vi ingenting. Jag älskar _allt_ som har med kurder och Kurdistan att göra, men är jätterädd för att vårt kurdiska arv sakta men säkert "glöms bort". Folk i dagens samhälle är för stressade och upptagna med sig själva att de lätt glömmer bort sina nära och kära, den fina sammanhållningen med släkt och vänner.
Jag kommer att göra allt i min makt för att föra över allt jag vet till släktens framtida barn och barnbarn.

Biji Kurd û Kurdistan!

(Blev lite kort, men har bråttom, får skriva lite mer djupgående om detta en annan gång)

LYCKA!

Idag är en bra dag, en dag fylld med lycka, en dag jag aldrig trodde skulle komma. Men nu är den här, och jag mår så underbart bra.
Min vän som jag har skrivit om tidigare i bloggen, min vän med drogproblem har äntligen insett hur allvarlig hans situation är och bestämt sig för att bli frisk. Och den här gången är det inte bara massa tomma ord. Den här gången ska han verkligen _bli_ frisk. Nu finns det ingen återvändo, efter ikväll finns det bara en väg att gå.

Jag är så STOLT över dig, så stolt! Du anar inte. Så jefla lycklig!
Jag vet att detta har varit ett av det svåraste beslutet du tagit i ditt liv, men du valde rätt, du gjorde rätt. Du är så modig, för det krävs mod att göra det du gjorde ikväll, mycket mod.
Mod du trodde att du inte hade.
Din innesittande stryka jag _alltid_ visste att du hade, såg äntligen dagens ljus och förhoppningsvis kommer den att vara bestående. Och jag ska finnas här för dig, jag ska påminna dig om den här dagen, peppa dig, tills du blir helt fri från helvetet du befunnit dig i.

Jag finner inga ord just nu. LYCKA, ren och skär lycka är det enda jag känner för tillfället.
E>E>Jag älskar dig, jag tror på dig. <3<3

I am Kurdish

I challenge Poverty, Privation, pain.
I resist times of oppression with strength.
I have courage.
I do not love angel eyes,
Skin white as marble.
I love the rocks, the hills, the peaks lost among the clouds.
I challenge misfortune, misery, solitude
And I shall never be a slave of the enemy, never grant him treaty!
I challenge batons, chains, torture.
And even if my body lies torn in pieces,
With all my strength I shall scream:
I am Kurdish.

Poet: Hemin Mukriyani *

Translation : Desmond O'Grady

6 underligheter om mig.

Jag blev förfrågad av Rollx om jag ville föra det här uppdraget vidare. Jag tackade självklart ja, han är ju trots allt en trogen läsare till min blogg. I normala fall skulle jag aldrig ha gjort detta då jag hatar kedjebrev och liknande.

Så här går det till (regler kopierade från Rollx sida).

Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa utmanarens blogg för mer information.

Ok till saken.

6 underligheter om mig:

1. Jag skämms att köra min bil när det är lite bensin i den, jag håller alltid tanken full. Jag tror att folk ska tro att jag är en fattiglapp om någon ser att jag inte har tankat på ett tag. Skämmigt som fan. :$

2. Jag brukar prata med mig själv ibland när jag ser mig i spegeln, det kan låta såhär; "Skärping nu flicka lilla!", "Oj oj oj, vad duktig du är!", "Stackars den jäveln som får dig till fru!".

3. Jag hatar snålisar och brukar göra allt för att jävlas när jag vet att en person är snål, äta extra mycket när jag är hos henne/honom osv, :)

4. Jag är bortskämd, och får alltid som jag vill på ett eller annat sätt, en riktig räv är jag ;)

5. Jag är dålig på att ljuga och kan inte låtsas gilla någon som jag ogillar och kan vara väldigt otrevlig.

6. Jag tycker att det är jättejättejätteeeeeeeeeeeeeee pinsamt att stå och vänta på växel på 50öre eller några fjuttiga kr, men samtidigt är det väldigt ohyffsat att bara gå därifrån, som ett litet slag i ansiktet, men jag brukar säga "behåll det som prut-pengar" :)

Jag kommer att skicka denna utmaningen vidare till.

Hazzano

Amerstad

Arazoo

Ruskigbuss

Tyvärr kommer jag bara på dessa 4, så jag bryter mot reglerna, får hoppas att det är okej. Självklart är detta frivilligt, men vore kul om ni antog min utmaning. :)

"Mr Right"

Att finna den rätte/rätta, hur vet man egentligen när man funnit honom/henne? Är det nåt man vet redan vid första ögonkastet eller existerar det endast i sagornas, fantasins värld? Varje flickas dröm är att en dag stå där i sina drömmars klänning, alla flickor har fantiserat mer än en gång om hur hennes bröllop ska vara, planerat allt in i minsta detalj. Även jag har gjort detta, men den dagen känns så långt borta nu, känns nästan som att den dagen aldrig kommer att komma. Man får nästan lite ångest nu.

En person som står mig väldigt nära är inte långt ifrån "dagen D", jag är så glad för hennes skull, men samtidigt lite ledsen på samma gång, känns som att jag kommer att förlora henne, att ingenting kommer att vara desamma efter dagen då hon gifter sig.

*några dagar senare*

Jaha, nu är det dags, lilla syrran ska verkligen flyga ut ur boet, och jag blir ensam kvar. De har varit och frågat efter hennes hand på traditionellt vis. Pappa sa så klart inte "Ja" direkt(Ju fler gånger de ber om hennes hand, ju mer värde får hans lilla tös). Han sa att han var tvungen att fråga min syster och mig såklart eftersom att jag är den äldsta av oss barn, fråga om jag vill ge min tur till henne, i vår kultur brukar man vilja att man gifter sig i tur och ordning och det är inte ofta den yngre av systrarna som gifter sig först. Självklart ger jag min syster förtur att gifta sig, gullig liten sed det där ;). Pappa har nu pratat med alla i släkten, farbröder/fastrar/Morbröder och mostrarna, det är viktig att man får allas välsignelse, men det är mer för "syns" skull man gör detta, valet är min systers i slutändan.

Pappa ringde mig igår, en liten bit av vår konversation :

-Så vad ska vi ta oss till mig dig nu, vad ska hända med dig, tycker du jag sa låta henne gifta sig före dig?
Sen sa han:
-Hali ta e ci bu? Tu la orte ma.
(Ett uttryck på kurdiska som jag inte riktigt kan översätta till svenska utan att det ska låta konstigt.)
Jag skrattade och sa:
"Nej då, pappsen, jag klarar mig, hon får min tur, jag har inte bråttom"
Så skojade han till det lite till och sa:
-Du kan väl gifta dig med X eller X?
"Hahaha, jag klarar mig nog, oroa dig inte pappa, jag har min skola att tänka på nu"
-Men är hon säker, delle sor(=röda gumman, pappa kallar syrran för det)? Har hon tänkt igenom detta noga? Fortsatte han.
"Ja pappa, hon är säker, hon tycker det är pinsamt att säga detta till dig, så hon bad mig vara hennes budbärare"
Sen skrattade vi båda.

Känns verkligen skumt, lilla syrran, snorisen, är så pass vuxen att hon ska gifta sig. Min söta lilla syster, jag aldrig trodde skulle mogna, min lilla syster som alltid grät som liten, rudolf med den röda mulen, därav hennes lilla nick "Della sor". Den lilla flickan i sandlådan som _alltid_ grävde ner sina skor, och sedan kom hem utan skor och sa till mamma att hennes skor hade gömt sig. Pappa köpte nya skor varje vecka till henne, medans mina skor fortfarande såg nya ut, min lilla syster som nästan _alltid_ hade hål i kläderna. Vi kunde aldrig lista ut hur det gick till, hon kunde helt enkelt inte behålla något helt och fint under en längre period, den slarviga lilla tösen har växt upp och kommit att bli en pedant och prydlig young lady, men mina skor är fortfarande i bättre skick än hennes ;)

När jag ser min syster och hennes blivande, får jag hopp om att "Mr Right" faktiskt finns där ute någonstans, att den rena äkta fina kärleken inte bara existerar i sagornas värld.

Tårarna bränner under ögonlocken så fort jag tänker på dagen då man ska "överlämna" henne där på hennes bröllopsdag, dagen då det röda bandet blir knytet runt hennes midja..

Mirakel bebisen.

Amelia, mirakel bebisen.

Läste just på aftonbladet.se om mirakel bebisen Amelia som föddes i 21:a veckan. Helt otroligt att den här lilla flickan överlevde och är lika frisk och kry som en fullvuxen bebis nu. Hon är den första bebisen som överlevt en så tidigt födsel. Normalt sätt föds bebisar mellan den 38de och den 41:a veckan. I Sverige får man göra abort fram till vecka 22, helt sjukt om ni frågar mig. Vad är skillanden på tjejen som dödade sin nyfödda bebis och en mamma som gör abort i den 22:a veckan? I mina ögon är det ingen skillnad alls, det är mord i båda fallen. Efter 18 veckor kan en bebis både blinka och le, och man behöver då särskilda skäl och tillstånd från Socialstyrelsen för att få göra abort. Vad kan man ha för rimlingt skäl att vänta till den 22:a veckan med att gör abort?

Någon borde göra något åt den här lagen och rädda fler bebisar, en oskyldig bebis förtjänar inte att dö på det viset, en person som vet hur man gör barn, borde även veta hur man tar ansvaret för sina handlingar. Att ett land som Sverige tillåter detta, är för mig helt obegripligt.

Dumma mej!

Ilska, en hemskt liten känsla som kan få en person att göra nästan vad som helst, man tar dumma beslut, sårar de man älskar, och ångrar det bittert sen. Brukar ni fatta beslut i studens hetta och sen ångra det, men är för stolta för att erkänna det och genomför beslutet ändå, fast man innerst inne vet att det är fel? Och är man envis gör det ju inte saken bättre, då är det ännu värre.

Jag gjorde nåt dumt idag, har jättedåligt samvete.. Jag överreagerade när det gäller en liten sak, en person, vill ej säga vem, sa nåt dumt, så jag skrek:

"GÅ AV BILEN!"

"JA, DET TÄNKER JAG" , fick jag tillbaka som svar.

Sen åkte jag iväg med full fart, utan att kolla tillbaka, ville ångra mig samma sekund orden kom ut ur min mun, men skulle liksom inte ha spelat någon roll, personen ifråga är minst lika envis som mig och hade ALDRIG satt sig i bilen igen.

Och nu sitter jag här och slår mig själv i skallen och skäms, fyfan vad fult av mig, får skylla mig själv, ställa mig i skamvrån tills jag blir gråhårig.
SÅ GÖR MAN FAKTISKT INTE FRÖKEN!
Det vet jag ju, men kunde liksom inte hejda mig, och allt för en strunt sak.

Jag skickade nyss ett sms och bad om ursäkt, min ursäkt blev godtagen..

*en stund senare*

Oj oj oj, nu mår jag ännu bättre, nu har vi gosat lite, och jag börja gråta som en liten mes.
Har lärt mig en liten läxa, och hoppas ni som läser också lär er att tänka efter två gånger innan ni öppnar munnen när ni är arga.

Bebisar!

Bebisar är nog det finaste som finns på den här jorden, jag bara dör för ungar, längtar till den dagen jag får egna, tills dess får jag nöja mig med mina små kusinbarn. Man smälter varje gång de kallar en för moster, finns ingen bättre känsla.

Lilla Arda.

http://www.youtube.com/watch?v=GrSf0geiw2I

Rojen gör _allt_ för att slippa gå in, kolla in hur hon poserar.

http://www.youtube.com/watch?v=HB7rMuWPTCM

Just a day in the hood..

Man vill nästan inte läsa vad som står i tidningen längre, man får kalla kårar och undrar var människan/samhället är på väg egentligen. Det blir värre och värre för varje dag som går, visst fanns det psykopater förr i tiden, men det känns som att de hörs och syns mer nu. Detta var i alla fall vad som fanns att läsa idag:

"Tortyren kulminerade när 53-åringen fick sitt högra lillfinger avskuret med hjälp av en sax. Blödningen försökte man hejda genom att trycka mannens hand mot en glödhet kokplatta. Efteråt tvingades han att äta delar av sitt finger.Krossade mannens knäVid ett annat tillfälle krossades hans knä med en hammare. En annan gång riktade gärningsmännen en pistol mot mannens huvud, tryckte av, men vapnet klickade.– Det här är något av det grövsta jag har upplevt under min tid vid polisen, säger Eskild Bossen, kriminalchef i Tønder till JydskeVestkusten.I går häktades två av gärningsmännen, skriver tidningen. Den 15-årige misshandlaren har placerats på institution."

Hur kan man göra detta mot en annan levande varelse? Hur kan man ha så mycket ondska i sig? Det är för mig helt ofattbart, fruktansvärt! Tydligen handlade detta om en knarkskuld, och tydligen hade mannen inga pengar att betala tillbaka, för vem tar risken att bli så hårt misshandlad frivilligt? Eller är det kanske så att knarkare är så illa tilltygade i skallen att de helt enkelt struntar i konsekvenserna, och lägger ner allt de har på nytt knark istället för att betala tillbaka en skuld? Vad är syftet med att göra något sådant? Skrämma?

Jovisst, men borde han inte ha blivit tillräckligt rädd vid det första tillfället då han fick sina knän krossade?
Även detta kunde man läsa;

"Den då 15-årige pojken som höll i kniven åtalades för mord. Men Huddinge tingsrätt menar att bevis saknas för att han hade uppsåt att döda. Han dömdes istället för dråp till sex månaders sluten ungdomsvård. 16-åringen ska också betala närmare 130 000 kronor i skadestånd till den dödade mannens anhöriga. De tre andra åtalade pojkarna som är mellan 16 och 19 år åtalades för grov misshandel. Två av dem, en 17-åring och en 19-åring, friades i dag helt från brott. Den tredje, en 16-åring, dömdes för misshandel till ungdomsvård. Enligt tingsrätten är det fortfarande oklart exakt vilka, och hur många personer som deltog i misshandeln."

SEX MÅNADER!! Ni måste skoja?! Sluten ungdomsvård?! Med andra ord, en lyx-semester bort från förortsbetongen. Var den där mannens liv bara värt 130 000 kr och 6 månaders sluten ungdomsvård? Tror staten verkligen att den här killen kommer att lära sig en läxa på ett ställe där de äter bättre mat än skolbarnen?! Ett ställe som kostar oss skattebetalare massa onödiga pengar? Ungjäveln borde få sitta på ett fängelse i turkiet, och känna på vad fängelse är på riktigt, lära sig en läxa för livet.

Det sägs att "monster" inte existerar i verkligheten, bara i fablernasvärld - Nej, det stämmer inte! Vi är tyvärr omringade av dessa, omedvetna om vad de är kapabla till och när de ska slå till nästa gång, dessa tickande bomber..

Men om man ska in på detta lite djupare, och hitta det verkliga problemet, bekämpa detta från roten, så är dessa barn bara offer för samhället, de är lika mycket offer som den misshandlade och den mördade,
samhället bär ansvaret för uppkomsten av dessa "monster". Hur kan det gå så långt att en 15-åring kan syssla med verksamhet som denna helt obemärkt? Samhället har övergett dessa småglin som sen värvas och skolas till att bli monster. En 15-åring har ingen "verksamhet", han är bara ett verktyg, en kugg i maskineriet, han är redan ersatt liksom. Vart var föräldrarna, vart var lärarna, var höll alla vuxna hus någonstans?! Det är samhällets, politikernas skyldighet att ta hand om sina medborgare, särskilt de unga, barnen. Det system vi har nu, håller inte. Så länge ingenting görs, kommer vi att fortsätta få läsa dessa tråkiga nyheter, tyvärr..

DO IT!

Idag har varit en lycklig dag, mår så underbart att det nästan inte går att beskriva i ord. Känns så underbart att kunna söka till universitetet till hösten, all ångest jag kände för inte så länge sen har släppt och allt det jag "skulle" göra är gjort. Det här året kommer att betyda mycket för mig och min kommande framtid, det är nu det gäller att förändra allt, att verkligen göra _allt_ jag har planerat, och inte ge upp på halva vägen, vilket jag tvivlar stark på att jag kommer att göra.

Allt är möjligt här i livet, bara man lägger manken till, allt handlar om vilja.
Alla ni som bara sitter där hemma och slösar bort dagarna på att tänka: "jag ska, ska ska ska", DO IT! Lämna inte era drömmar och ambitioner vid bara "ska". Livet är verkligen alldeles för kort, njut och gör allt ni har inom er, vänta inte med det, morgondagen kanske aldrig kommer, ta vara på alla möjligheter vi har i det här underbara landet.

Slösa inte tiden på saker eller personer som inte förtjänar den, er tid är dyrbar, kom ihåg det, glöm för fasiken aldrig det! Allt för ofta ser jag människor runt omkring mig må dåligt och ödsla värdefull tid och ork på meningslösa ting, istället för att gräva djupt inom sig och lyfta fram sig själva, den stackare som de glömt kvar någonstans på vägen. Den väg de har vandrat åt att behaga andra, denna oändliga väg som aldrig riktigt tar slut, som en ond liten cirkel där man sätter andra och andras behov före sina egna. Det är dags att bryta sig loss, våga att kämpa, lägga sig själv i första rummet och leva fullt ut, njuta utan att låta nåt eller någon stå i vägen för ens egen lycka och framgång.

Till dig min älskling, du vet vem du är, tänk nu noga på detta och sätt dig själv i första rummet, ödsla inte din dyrbara tid och dina tårar på något/någon som inte förtjänar det.

Hemlighet..

Jag bär på en hemlighet, en hemlighet så mörk, så tragisk att mitt hjärta blöder av tanken, och det värsta är att jag inte ens kan göra något åt saken. Det enda jag vill är att skrika ut det jag har inom mig, men skulle jag göra det, skulle jag svika en vän. Å andra sidan känns det som att det kvittar, min vän skulle hata mig för stunden men tacka mig i framtiden, och även om det skulle gå så långt att jag skulle förlora min vän för gott, skulle det vara värt det. Då skulle jag i alla fall veta att jag verkligen gjort _allt_ i min makt för att förhindra min vän att sakta men säkert fördärva sitt liv, att gräva sin egen grav. Och det värsta är att det sker mitt framför mina ögon.

Inte ens i mina vildaste fantasier skulle jag kunna föreställa mig att jag skulle hamna i den här situationen och på nåt konstigt sätt "acceptera" det som sker. Med acceptera menar jag inte att jag tycker att det är okej, och lämnar min vän åt sitt öde, utan att jag helt enkelt bara är likgiltig i "hennoms" närhet(anledningen till att jag skriver "hennom" är för att jag inte vill avslöja min väns kön), kall på något sätt, vilket inte är likt mig. Jag har nog inte smält detta så bra som jag trodde, smällen kommer nog mycket senare, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det hela.

En annan sak som sårar mig, är att min vän tror att jag ser "hennom" som ett "fall", min vän tror att jag är vän med "hennom" för att "rädda", som ett litet projekt att "testa" olika metoder på.

Om du läser detta, vill jag att du ska veta att jag älskar dig som en vän, och att jag verkligen inte ser dig som ett välgörenhetsfall, jag är din vän nu och för alltid. Och skulle jag avslöja dig och din hemlighet en dag, så skulle jag göra det för _din_ skull och enbart för din skull, för att jag bryr mig om och älskar dig och vill ha dig i mitt liv, att våra barn ska växa upp tillsammans precis som vi gjorde.

Att se dig sådär tar död på mitt inre, men jag är stark och jag ska hjälpa dig att bli stark, att våga, vilja, älska och njuta av livet fullt ut.

Kunden har _alltid_ rätt.

Har slösat halva min dag på att tjafsa med en möbelförsäljare.
Förra veckan beställde min mamma 2 vitrinskåp på en möbelaffär för 16500kr, men avtalet var bara muntligt och hon betalade ingen handpenning eller liknande. Skåpen skulle ha levererats imorgon.

Imorse väcks jag av ett telefonsamtal av min kära far, han ber mig ringa och avboka skåpen mamma har beställt, då han redan köpt andra skåp som var billigare och mycket snyggare och passande till vårt vardagsrum.

Så jag ringer möbelaffären för att avboka hyllorna, då de inte har kommit till butiken än.
Till min förvåning påstår försäljaren att jag inte har rätt att avboka och ångra mig, kan detta verkligen stämma tänkte jag?

-Vadå, du kan väl inte tvinga på mig varor för nästan 17tusen kr om jag inte vill ha dom, och särskilt när de inte ens har blivit levererade? sa jag.

"Jo, du har ingen rätt att avboka varorna en dag innan." sa han självsäkert.

-Men snälla rara du, klart man har rätt att ångra sig, jag har lite svårt att tro på dig nu, till och med om man skriver kontrakt om en ny bil, har man rätt att ångra sig så länge man inte har kommit och hämtat bilen.

"Nej du, jag tycker att du ska läsa på lite, man får inte ångra ett köp så lätt"

-Jo men, i det här fallet har vi ju inte ens betalat dig ett enda öre, hur kan du påstå att jag _måste_ komma dit och betala för varor som inte ens blivit levererade till mig än?

Sen började han bli otrevlig då jag nämnde konsumentverkets namn, vi tjafsade lite, till slut blev jag arg och sa att jag skulle betala handpenningen på 1650kr, och la sedan på luren.
Jag kokade av ilska, hade bara lust att åka ner till affären och be gubben dra åt helvetet!

Efter att jag lagt på luren, ringde jag upp konsumentverket, till min besvikelse hade hon på kontoret redan gått på lunch. Jag lämnade namn och nummer och väntade otåligt på hennes samtal. Efter ca 1timme ringde hon från konsumentverket upp mig.
Jag berättade hela historien för henne, hon sa att hon skulle kolla upp det och sedan återkomma till mig.

Efter några minuter ringde hon och sa att jag visst har rätt att ångra mig och att 10% är alldeles för mycket att betala, att jag eventuellt skulle betala tex för telefonsamtalet han ringde för att boka varorna, och för tiden han lagt ner på affären och eventuella fraktkostnader. Jag berättade även om att han sagt att man inte får häva ett bilköp, hon hade tagit reda på fakta om detta med och sa att en bilhandlare kan kräva den som bryter avtalet på 1,5% av priset på bilen.

Så jag ringde upp försäljaren och sa detta, bad honom skriva en lista på det han gått miste om i den här affären och sen skicka den till mig, och att jag sedan skulle ersätta honom för förlorade kostnader.

Han blev naturligtvis jättearg och sa att jag borde läsa på mer, och att hon på konsumentverket skulle få ett samtal från honom.

Jag förklarade för honom ännu en gång att detta inte var planerat och att jag förstår att han blir arg, men att han måste förstå mig också, då min pappa redan har betalat för de andra skåpen. Sen var jag bara tvungen att säga att man visst kan häva ett bilköp. Gubben blev så paff att han inte visste var han skulle ta vägen, jag hörde hur förbannad han blev och så sa han:

"Vet du vad, vi skiter i detta okej, du slipper skåpen, men man gör inte såhär, det går inte till på det här viset i affärer"

-Jo, det gör det, jag har redan pratat med min chef, och en kund har rätt att göra detta

"Var jobbar du någonstans?"

-På XXX, du är välkommen dit" sa jag lite retsamt.

"Om en kund kommer och beställer oxfile för 20 tusen och sen ångrar sig, bla bla"

-Då har han rätt att ångra sig och nej han behöver inte ersätta oss för råvarorna? sa jag lungt.

"Vi skiter i detta okej, du får som du vill, du kommer här och är otrevlig"

*babbel babbel*

-Ja, men jag säger ju att jag ska ersätta dig, men ge mig en lista på allt först, jag säger ju att jag vet att det inte är så bra att göra såhär dagen innan, och jag erkänner att du har rätt att få en ersättning, på samma sätt som jag har rätt att ångra mig. Jag har försökt förklara detta för dig på ett fint sätt, men du blev otrevlig direkt och gör det nästan omöjligt för mig att vara trevlig tillbaka.

"I en normal familj går man inte och köper skåp för så mycket pengar utan att prata om det..bla bla bla" muttrade han..

-Men herregud, ge mig en lista på alla dina konstander så blir vi båda nöjda, jag säger ju inte att jag inte ska göra det du har rätt att kräva av mig.

"Jag ska ringa henne på konsumentverket bla bla, vi skiter i detta bla bla "

*massa onödigt babbel och tjafs*

-Visst gör som du vill, jag har i alla fall försökt möta dig på halva vägen, sa jag och la sedan på luren.

Fyfan vilka idioter det finns, men jag fick som jag ville och han skulle ju inte ha brusat upp sådär om han visste att han hade rätt. :)

Kunden har _ALLTID_ rätt, glöm ej detta, låt inte idiotiska försäljare blåsa er på onödiga kostnader, ta alltid reda på era rättigheter.

Nytt år, ny start!

Jaha, då var det år 2007..
När man var en liten naiv snoris trodde man inte att man skulle leva till år 2000. Jag kommer ihåg att barnen på gården berättade något om en kista man funnit på havets botten där det stod allt som skulle hända i framtiden. Där i rullarna som fanns i kistan stod det bland annat att världen skulle gå under år 2000.
Nu i efterhand tror jag nån av ungarna hört från någon vuxen om Nostradamus Profetior och gjorde om historien lite med havet och kistan så det skulle låta mer spännande eller helt enkelt bättre och lite mystiskt.

Man var lite orolig, det var så mycket snack om övergången till 2000, både det ena och det andra skulle hända, men ingenting hände och här sitter vi nu år 2007, världen fungerar och vi andas fortfarande.

Runt nyår avger många nyårslöften, som de håller i några veckor och sen glömmer bort när vardagen är igång igen, och hysterin kring det nya året har lagt sig. I år har jag faktiskt inte avgett ett löfte, men det här året är oerhört viktigt, år 2007 är året som ska fyllas med förändringar och förbättringar, det är året då alla borttappade pusselbitar hittas och hamnar på sin rätta plats.

Ja, minsann nu ska det hända grejer här, nu när jag tänker efter så har jag ju på sätt och vis angett ett litet nyårslöfte då jag skriver om förändringar och förbättringar - nytt år, ny start..