27 oktober 2011

Turkisk reporter bekräftar kurdiska nyheter!

Det finns bra människor i Turkiet med ryggrad, människor med samvete, människor med sunt förnuft, för det är det allting handlar om här i livet, att vara människa! Vilket land man är född i eller vilken hudfärg man har är oväsentligt så länge man har ett samvete och moral.
En vän till mig som är turk skrev följande på sin status på Facebook:

"Jag är själv turk, men ändå är jag trött på alla nationalistiska/fascistiska turkar som bor i Sverige. å ena sidan är de inte sena på att klaga på svenskar och det svenska samhället om att de blir diskriminerade som muslimer eller invandrare. Och sen är de inte sena på att klaga på kurder som vill ha sina rättigheter i Turkiet, de anser helt enkelt att de är bättre än kurder, som många nationalister/fascister brukar tro. Jag förstår inte varför de inte flyttar tillbaka till Turkiet om det är så bra där. Just Beat it!"


-Ihsan Kellecioglu



Cüneyt Özdemir, reporter på turkiska CNN ger uttryck åt bla. följande:

"(...)Det är vår uppgift som journalister att upplysa om nyheter, vare sig dem är gynnsamma eller ogynnsamma, till allmänheten. (...). Min roll är inte att vända ryggen till nyheten på grund av att nyheten om att hjälpen i Wan är otillräckliga och att människorna lider inte gynnar premiärministern. Tvärtom, det är min uppgift att upplysa om de hjälplösa tårarna, innan tårarna faller på marken, till allmänheten och premiärministern. Detta är inte enbart en fråga om journalistisk för mig, utan en fråga om mänsklighet och moral."


http://www.kurd.se/mellanoestern/turkisk-reporter-bekraeftar-kurdiska-nyheter

26 oktober 2011

Insamlingen till Van av vår släkt(uppdaterat)

Uppemot 84 000 kr samlades ihop av vår släkt till jordbävningen i Van, och då har inte allt räknats ännu, uppdaterar senare när det är fastställt. Fick fel info innan.


Det bästa av allt är att pengarna ska lämnas över personligen till de behövande, utan mellanhänder och organisationer som jag är väldigt skeptisk emot!


Alla som vill får gärna bidra, även ni läsare, han som ska till Van åker i veckan, allt pengarna används till kommer att dokumenteras på www.tawkirar.com (vår släktsida).

25 oktober 2011

Jordbävningen i Van..

Som de flesta redan vet om de följt nyheterna så har Van drabbats av en jordbävning som krävt många liv, det som är skillnaden mellan denna jordbävning och alla andra naturkatastrofer runt om i världen är att Tayip Erdogan, Turkiets primärminister tackade nej till hjälp från omvärlden, han sa att de skulle hantera situationen själva, men andra ord, tänkte han lämna dessa stackars människor till sitt öde utan att lyfta ett finger.

Nyhetsankare och journalister uttalade saker som:
"Idag nådde en nyhet oss, en nyhet som gjorde oss ledsna trots att den kom från Van"

"Först krigar dom i bergen och kastar sten på polis och militär och nu vill dom ha hjälp, det funkar inte så, man måste sätta lite gränser"

"Lämna dom åt sitt öde"

Detta är bara några av orden som turkisk media använt sig av, det är tragiskt och hjärtskärande hur man kan vara så känslokall och omänsklig när det ligger oskyldiga människor levande begravda under sten och betong som en gång varit hus, hus som byggts så dåligt att de rasade lika lätt som ett hus gjort av en kortlek, 30 sekunder och människors liv var i spillror.

Civila grävde med sina bara händer, de kurdiska partierna och myndigheterna i närheten gjorde allt det kunde, men det var inte tillräckligt, fler liv hade kunnat räddas om den Tayip Erdogan hade tagit emot hjälpen som erbjöds eller om han själv hade åkt ner till det drabbade stället direkt med räddningspersonal direkt.

Allt detta pågick men världen satt bara och tittade på, jag förstår inte att detta inte uppmärksammades, jag förstår inte hur man kan få uttrycka sig på det viset och komma undan med det och jag förstår inte hur man kan få avböja hjälp när man själv inte skickar ner de resurser som krävs för att hantera situationen så bra som möjligt. Människor fryser om nätterna då det inte finns tillräckligt med tält och filtar, småbarn som mist sina föräldrar sitter bland rasmassorna och gråter.. Jag får ont i hjärtat bara jag tänker på det.
Tayip Erdogan var snabb med att åka till Somalia och hjälpa de svältande barnen där, vilket var en bra sak, men han kan inte ta hand om sina egna medborgare, eller han väljer att inte göra det, resurserna finns

Om Turkiet inte vill ta ansvar för sina medborgare, då tycker jag de ska lämna ifrån sig den marken så att kurderna kan ta hand om sig själva utan att behöva vara beroende av kallblodiga fascister som är vid makten.

Jag satt hela dagen igår med att skriva och sprida ordet, jag mailbombade olika tidningar men fick inget svar, jag skickade videoklippen från turkisk TV, men inte ett knyst från någon, man valde att blunda. Jag var inte ensam om att göra detta, de flesta av mina vänner gjorde samma sak.

Nyheter24.se valde att skriva om det även om det inte fick med allt, så var det bättre än ingenting, ni kan läsa vidare på länken nedan.
http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/622541-erdogan-rapportera-inte-om-klagomalen-fran-de-drabbade

Än händer det mirakel, en två veckor gammal bebis hittades levande bland rasmassorna idag, detta inger hopp och jag hoppas verkligen att fler hittas levande och att så några som möjligt har mist livet.. Må de vila i frid och må deras nära och kära få den styrka de behöver för att klara sig igenom detta..

Imorgon är det begravning, släkten har kommit överens om att inte köpa blommor utan att skicka pengarna de skulle köpt blommor för till de behövande i Van.

Vila i frid, må ni hamna på en bättre plats än den ni levde på..

24 oktober 2011

23 oktober 2011

Vår andra bröllopsdag..

Idag firar vi två år tillsammans som gifta, två år fyllda med kärlek, men det har inte varit lätt alla gånger. Det har funnits stunder då jag bara velat ge upp och gå, det har funnits stunder då jag gråtit floder och det har funnits stunder då jag nästan spruckit av lycka, för det är så det är att vara gift. Det är ingen dans på rosor som alla tror, att gifta sig är lätt, det svåra är att hålla sig gift. I nöd och lust, heter det ju, och så är det verkligen..

Under dessa två år har vi hunnit bli föräldrar och åkt på vår försenade "smekmånad" med vår lilla flicka, må vi få många långa lyckliga år tillsammans fyllda med kärlek.

Må vi få den stryka som krävs varje gång det känns hopplöst att ta oss igenom svåra tider.

För varje hinder vi har klarat av att passera, har vi växt ihop och blivit starkare tillsammans.


Jag älskar dig lika mycket nu som jag gjorde första gången jag sa: "Jag älskar dig" till dig, om inte mer..

Du och Lara är min älskade lilla familj, det är vi tre mot ALLA!


Dagen började inte bra idag, idag förlorade vi Salman Cicek, Bulents kusin.

Han hade varit sjuk i cancer ett bra tag, må han vila i frid.

Han var en bra människa och framför allt väldigt snäll och rolig, mina tankar går till hans fru, barn och barnbarn som han lämnade efter sig, må ni finna den stryka som krävs för att ta er igenom detta.


Vila i frid Salman amca..




22 oktober 2011

Vila i frid lilla ängel..

Den lilla flickan avled av sina skador, må hon vila i frid och de som körde på henne medvetet och de som gick förbi utan att hjälpa henne brinna i helvetet!


Må hennes föräldrar få den styrka som krävs för att gå vidare..


:(


20 oktober 2011

Dålig skräckfilm eller verklighet?

Varje gång man ser eller hör något hemskt tror man att man inte ska kunna höra något värre, men varje gång blir man lika besviken och ledsen och får höra eller se något ännu mer fruktansvärt än det man sett tidigare..

Ni har väl inte undgått att läsa om den lilla 2åriga flickan som blev påkörd av två skåpbilar i Kina? Flickan blev alltså påkörd av förare nummer ett, han stannade till efter att framhjulen krossat barnet men bestämde sig för att döda henne istället, då han ändå skulle få sitta i fängelse och kör på henne med bakhjulen också. Den lilla flickan ligger där i en blodpöl medans massa människor bara går förbi medans den lilla flickan lider och rör på sig, de tittar bara likgiltigt och går förbi. Nu är det dags för förare två att köra över den lilla flickan, han stannar inte utan kör vidare.. Det hinner gå förbi 18 personer innan en kvinna reagerar och hjälper den lilla flickan och ropar på hjälp! Den lilla flickan är i koma, hoppas att hon klarar sig utan allvarliga men för livet.

Hur kan detta vara möjligt? Jag kan slå vad om att dessa personer skulle stannat till om det låg ett skadat djur där. Var är mänsligheten på väg? Finns det ingen medmänsklighet kvar längre?

Sen läser man om den 4årige lille pojken som blev mördad i Ljungby, vad ska man säga om den händelsen då? En man är ute med sitt barn och bevittnar att ett barn blir illa behandlat av andra barn, men gör ingenting åt saken, även han är likgiltig. Hur kan man bara titta på eller blunda och gå därifrån när man bevittnar när ett annat barn blir mobbat/slagen/illa behandlad, hur kan man låta bli att inte ingripa som vuxen/medmänniska?!

Jag blir så orolig för min lilla flicka, ännu mer än innan, måste man kontrollera sitt barn 24/7 i den här världen, ska man inte ens kunna låta sitt barn leka ute på gården, utan att man ska behöva övervaka barnet hela tiden?
Jag kommer nog vara en riktig hönsmamma, eller jag är nog en riktig hönsmamma, även om jag ska försöka att inte visa det för Lara, så hon lär sig stå på egna ben, så kommer jag nog att övervaka henne 24/7 så långt det går, och utom synhåll för henne när hon blir äldre..

Usch usch usch, jag mår illa av den här världen, jag mår illa av människor som dessa, jag får ont i magen av oro och obehag. Det är nästa så att jag vill gräva ner mig i jorden och leva i en liten bubbla, långt från alla dessa monster, för det är vad dessa personer är. Önskar allt detta var taget ur en dålig skräckfilm, men tyvärr, det är i en sånhär värld vi lever i, det är den här världen vi föder barn till..

19 oktober 2011

Svar på kommentar.

Tänkte svara här på en kommentar jag fick idag som lyder:


"Hej kurdishflower, jag har följt din blogg sen 2009 månaden innan du gifte dig. Du är sån otrolig uthållig människa. Jag och min pojkvän har gjort slut med varandra, det var han som gjorde det. Vi är kurder och jag bor i Sverige han där nere. Jag är 18 han är 19. Vi är avlägsna kusiner. Vi började snacka när jag var 12 och han 13. Då var det liksom till och från snack, dvs vi snackade kanske intensivt 1 mån och inte alls på 3 mån osv. Det var mitt fel för jag skulle alltid bryta kontakten för jag var rädd att vi skulle bli bustade. Dock blev vår förhållande allvar nu i somras när jag åkte ner dit med min familj. Det var en underbar förhållande. Men några fick reda på vår förhållande, hans syster bland annat. Nu har han gjort slut, han är rädd att min familj ska få reda på det. Men vi är fortfarande vänner. Men det är så svårt Gulay, mitt hjärta är så krossat. Jag är så deprimerad, jag vill dö. Jag har till och med tänkt på självmord på halvt allvar men jag tänker inte begå självmord. Har du någonsin varit så här sårad? Det känns/kändes verkligen rätt. Jag vill bara dö. Var de så med dig och din man Bulent? Eller gick ert förhållande som på räls? Kommer jag kunna leva utan honom? Hur ska jag klara av det här ? Jag vill bara dö. Jag försöker ta en dag i taget. Det har nu gått 4 dagar. När kommer jag känna att jag kan leva igen utan att älta detta? Snälla kurdishflower hjälp mig. "


Jag vill börja med att säga att ingen har dött av ett brustet hjärta innan och du lär inte bli den första, så självmord och döden är något du absolut inte ska tänka på, alla såna tankar är till för svaga egoistiska människor som inte tänker på sin omgivning. Alla problem är till för att lösas, även om det känns hopplöst ibland.

Dessutom är det inte värt att dö för en killes skull.

Mitt och Bulents förhållande var verkligen inte en dans på rosor, precis som alla andra förhållanden, tror inte att det finns ett enda förhållande där ute som bara går på räls.

Du kommer att kunna leva utan honom och tro det eller ej, när en dörr stängs, öppnas tusen, det gäller bara att se det.


Alla har vi varit kära och trott att vi ska dö utan personen vi varit kära i, men ingen av oss har dött och vi har faktiskt klarat oss ganska bra och mått bra till slut, tiden läker verkligen alla sår.

Första perioden är alltid svårast, men efter nån vecka, månad kommer du att må bra igen. Du måste tänka positivt och koncentrera dig på dig själv och din framtid, att ditt liv skulle kretsa runt den där killen, skulle bara vara tragiskt.

Du ska komma i första hand, ingen annan, och detta får du aldrig glömma!


Kärlek som uppstår vid den åldern du pratar om, brukar faktiskt i det flesta fall _aldrig_ hålla, det är "småbarns-kärlek" som jag brukar kalla det, det är inte äkta, en 13åring vet inte vad kärlek är, inte den sortens kärlek, särskilt inte kärlek på distans och så pass långt som olika länder.

Ert förhållande har mer blivit något du är van vid, något som bara funnits där, något som du tror dig inte kunna vara utan. I själva verket så känner du inte ens den här personen, jag menar, hur skulle du göra det när ni bara haft haft kontakt via telefon och träffats någon enstaka gång?


Allting har med vår inställning att göra, nu gäller det för dig att rycka upp dig och ändra inställning, tänka på dig själv som sagt.


Du är 18, då borde du gå sista året på gymnasiet, fundera på vad du vill studera istället, skaffa en utbildning och lär dig att stå på egna ben utan att vara beroende av någon, det är mitt bästa råd till dig.

Hur bra en kille än verkar, så känner du inte honom förens du flyttat in under samma tak som honom, just därför ska du ha något _eget_ att luta dig tillbaka emot utifall att det skulle gå åt pipan, något som bara är ditt och som ingen kan ta ifrån dig, utbildning!


Jag hoppas att jag fick dig att må bättre och på andra tankar!

Lycka till!


09 oktober 2011

Förinta psykopater?

Var är man trygg, om man inte är det i sitt eget hem? Vem ska man lita på, om man inte ens kan känna att man är säker och trygg med sitt barn innanför väggarna man kallar sitt hem? Det ska ju ändå vara platsen där man är säker och skyddad från ondskan i omvärlden, eller det borde ju vara så, tycker man, eller? Jag tycker det i alla fall. Är jag inte trygg i mitt eget hem, då är jag inte trygg någonstans.

Tänk att någon ska smyga sig in genom ett fönster och ta ditt lilla barn från vaggan där han/hon sover fridfullt. Tanken gör mig illamående, hemska tanke! Det är ju sånt som händer i vår värld, och detta gör mig vettskrämd! Hur kan man göra något sånt? Och hur kan man som förälder inte märka det? Jag sover som på nålar sen jag blev mamma, jag vaknar till bara Lara rör på sig. Stackars människor, må de få den styrka det behöver för att ta sig igenom detta, och jag hoppas att den lilla flickan lämnas tillbaka oskadd till sina föräldrar. Jag läste om detta för två dagar sen på aftonbladet, men det har inte stått något nytt om det sen dess, men jag hoppas verkligen bebisen är återfunnen..

Usch, mår dåligt nu igen, för att jag ens tänkt en så hemsk tanke eller försökt sätta mig i vad dessa stackars människor känner, man ska aldrig försöka sätta sig i sånt, det finns ett ordspråk som säger att om man försöker sätta sig i andras situationer och tycker för mycket synd om någon, så hamnar man i en sits som är värre än den man försökte sätta sig in i..

Jag önskar att jag kunde förinta alla psykopater som vandrar omkring runt om i världen..

06 oktober 2011

Tillbaka!

Nu är jag tillbaka från semestern, det känns lite tråkigt måste jag säga!

Det var så skönt att vara borta från Sverige och kylan. Vi åkte till Kusadasi i Turkiet till ett hotell som heter Aqua Fantasy, det var helt okej, två största nackdelarna var maten och temperaturen i alla pooler runt om hotellet.

Maten var anpassad efter alla turister och smakade ingenting, dessutom åker man ju faktisk till Turkiet för att uppleva landet, inte för att sola och bada och äta samma mat som man ändå äter i Sverige, och som dessutom smakar dåligt eller ingenting alls.

Temperaturen i vattnen var iskall, har aldrig varit med om något liknade, det gick inte att bada, kanske badade sammanlagt 10min i poolerna under 2 veckor. Havet var varmt och skönt, så där blev det några dopp, men det var tråkigt då jag och Bulent inte kunde bada så mycket tillsammans för att en av oss var tvungen att vara med Lara, så nästa gång åker vi med syrran eller tar med mamma som barnvakt!


Förutom detta så var det skönt och väldigt trevligt att spendera tid tillsammans som en familj, det är nog första gången under hela vårt förhållande som vi har spenderat så mycket tid tillsammans i en följd, detta måste vi göra om så fort tillfälle ges.


Lite bilder från semestern: