Fånga dagen!

"Carpe diem quam minimum credula postero"
=
Fånga dagen, lita ej på morgondagen.

En liten fortsättning på det jag skrev härom dagen angående att man inte ska ta livet för givet.
Jag har alltid gjort som jag vill, sen barnsben, har alltid varit en liten "pojkflicka", gått mig egen väg. Inte lyssnat på något annat än min inre "röst", visst har jag rådfrågat mina nära och kära, men besluten har alltid varit mina egna och jag har alltid gjort det jag hade tänkt från början, trots mina vänners invändningar. Jag har gjort massa misstag, men jag ångrar faktiskt ingenting, allt jag har upplevt, allt jag har gjort har format mig till den personen jag är idag. Jag har försökt "fånga dagen" och kommer att fortsätta "fånga dagen".

Alla dessa "lekar" man ser runt om kring sig, alla dessa charader tröttar ut mig, verkligen. Varför kan inte folk bara vara ärliga och rak på sak? Varför måste man alltid göra saker och ting efter en viss "mall"? Varför kan inte folk bara göra det som känns rätt direkt, utan alla charader? Jag har tröttnat så otroligt mycket på all falskhet som genomsyrar min tillvaro. Om det är en sak jag har lärt mig de senaste 23åren, så är det att ärlighet varar längst, då menar jag först och främst att man är ärlig mot sig själv, att man inte lurar sig själv, som många faktiskt gör. Många lever sitt liv genom att behaga andra, åsikterna de har är inte ens deras egna, de säger alla de "rätta" orden, de befinner sig i förhållanden som de egentligen inte trivs med, listan kan göras hur lång som helst, men allt är tomt, allt är en fasad, ett tomt skal - en falsk trygghet.

WAKE UP people!
Livet är alldeles för kort för att slösas bort med onödigheter och falska charader.
CARPE DIEM!

Tom?

Jag vet inte ens vad jag ska skriva just nu, skriver bara för att ha något att göra, jag är så otroligt uttråkad, mörkret utanför gör mig deprimerad. Allt känns tomt på nåt sätt, kan inte riktigt beskriva det jag känner i ord. Jag bara "är", jag känner att jag nästan kvävs av känslan jag känner just nu. Ligger på sängen med datorn i knät och tänker på allt och inget. Dagarna börjar närma sig, snart är jag 1år äldre, igen.. Känns som att det var igår jag fyllde 18, tiden går så snabbt, man hinner knappt med, ännu en dag är över, den här dagen kommer aldrig att återupplevas, den här tiden går inte att vrida tillbaka. Man vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn, nästa dag, hur den avslutas, kanske är detta sista dagen man andas?

Känslan av tomhet är hemsk, en känsla jag helst av allt skulle vilja vara utan. Men nu ligger jag här och vet inte vad jag ska göra för att få denna otäcka känsla att försvinna. Borde jag kanske sova? Drömma mig bort, bli kvitt den, om inte för en liten stund.. Kanske läsa en bok? En kärleksroman, glömma allt och leva mig in i bokens, fantasins värld? Eller, varför inte lägga mig ner på golvet och köra lite magövningar?

Många tar livet för givet, man tror man ska leva i all evighet, dagarna rinner förbi som vattnet i en fors, och man gör absolut ingenting för att värdesätta den dyrbara tiden man faktiskt har i livet. Man bara "är", låter allt och alla passera utan att göra något konstuktivt, något värdefullt.. Men vad är egentligen värdefullt? Har vi inte alla olika syn på den saken? Det som för mig är dyrbart, kanske inte är det för personen på andra sidan gatan. Alla värdesätter saker och ting efter sina egna värderingar och erfarenheter i livet.

Vad är då värdefullt för mig? Vad värdesätter jag i livet?
Jag antar att det är de så kallade "simple things in life", små sakerna i livet, små detaljerna som ingen annan bryr sig om, enkla men ack så värdefulla..