Gästinlägg av Bulent

Texten min man skrev till mig och Lara efter förlossningen:

"Hej allihop och tack för era fina kommentarer!

Jag brukar ju inte skriva här men nu när båda mina flickor sover så kan jag väl skriva ett par rader för att få tiden att gå.

Det jag går igenom i denna stund är ett av livets största ögonblick....

Jag har dött och blivit nyfödd inom loppet av ett dygn.

Att uppleva en förlossning är ett av det värsta ögonblicken i både mannens och kvinnans liv. Att vara med och se vad en kvinna genomlider stärker dig som person samtidigt som man förändrar kvinnosynen helt. Att se min fru som är en av de starkaste kvinnor jag känner så hjälplös och i sådana smärtor var jättejobbigt. Ja jag stod inte ut och grät som ett barn och jag vill se den man som är med och inte gör detsamma. 16.5 timmar tortyr, men när man ser barnet så släpper allt då grät jag av lycka.

Jag vet inte om Lara är ett vackert barn eller inte men mina ögon ser inget annat än en prinsessa sånna som man bara ser och läser om i sagor. Hon är såå söt och perfekt på alla sätt. Så lugn, så oskyldig.

Vi ligger och tittar på varandra i timmar då hon är vaken och när hon sover så blir det bara blickar från min sida. De säger att barn inte ser så bra i början men det känns som jag och min dotter förstår varandra bara genom att titta. Varje min varje uttryck är speciell det går bara inte att beskriva utan måste upplevas.

Pappas lilla flicka är här och hon har förändrat mig med EN enda blick.

Jag älskar min fru för denna gåva och jag led varje sekund med henne. Nää men nu orkar jag inte skriva mer känner att mina blickar gör mer nytta av att titta på Lara och Gulay än att titta in i denna skärm.

God natt alla och tack för uppvaktningen !"

Vi älskar dig galet mycket, jag och Lara, det är vi tre mot hela världen!

Min lilla bebis?

Min lilla dotter är 3 veckor imorgon, tiden bara rinner iväg! Jag vill att den ska stå stilla, man hinner ju knappt med!

Min mamma är här under helgen och hälsar på. Hon är helt tokig i sitt lilla barnbarn, eller sina barnbarn, vi får inte glömma vår älskade Biyan!

Mosters lilla hjärta!

Jag har inte riktigt fattat att jag är mamma ännu, allt känns fortfarande overkligt. Jag tittar på henne och förstår bara inte att hon är min, vår, min och Bulents, frukten av vår kärlek.

Jag tittar på bilder från när jag hade henne i magen, sen tittar jag på henne när hon ligger på min bröstkorg och sover, men förstår fortfarande inte hur hon kommit till världen, och att det är jag som fött henne.. När börjar man fatta saker och ting? Vilket mirakel verkligen, och vilken respekt jag fått för kvinnokroppen sen jag födde henne, och till den/det som skapat kvinnan, vi vår inte glömma bort mannens del i detta heller, all respekt till även alla pappor som inte lämnat sina fruar ensamma på förlossningen. Alla män borde närvara vid en förlossning!

Min älskade man skrev en liten text till mig och Lara på facebook, jag tänkte jag skulle publicera den här som ett gästinlägg från honom.

Det här inlägget blev lite virrigt, precis som vanligt, men det får ni vänja er vid, jag är ganska virrig nu för tiden, men så är det när man är nybliven mamma!

Fullt upp!

Oj oj oj vad jag har haft fullt upp! Har varit hemma i en vecka nu!

Min älskade syster har varit här hela veckan och underlättat massor för mig, hon har praktiskt taget varit min betjänt, hon har gjort allt i hemmet och även tagit hand om lilla Lara. Imorgon åker hon tillbaka till Uppsala, det kommer att kännas tomt utan henne och lille Biyan.

Han har haft hatkänslor för mig, iaf de första dagarna. Han drog mig i håret, och gav mig hatblickar, röt åt mig m.m.

Han blev arg över att jag inte hade tid för honom och inte gosade lika mycket som jag brukar med honom och för att jag bar på Lara istället för honom, men jag tog mig tid och nu är vi tillbaka där vi brukar vara, nu älskar vi varandra!

Jag kan fortfarande inte tro att jag är mamma eller att hon är min, känns overkligt. Kärleken jag känner för henne bara växer och växer, undrar om den ens kan bli starkare än vad den är nu?

Mammas lilla hjärtegryn, hon är verkligen mitt allt nu!

Bjuder på en bild på mina två favoriter.

Dagens

"Man kan botas från sin sjukdom, inte från sitt öde."
Kina ordspråk

Lycka och sorg på samma gång..

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva detta inlägg..

Veckan började med en fruktansvärd smärta som sinade ut och ersattes av en oerhörd lycka, fick min lilla dotter söndag den 8 maj. Det var en helt otrolig upplevelse, jag var så slut efter förlossningen att jag knappt kunde titta åt min dotter, hade inga krafter kvar. Det tog nästan 17 timmar, jag pinade mig igenom 11 timmar utan bedövning, sen ville jag bara dö och gav upp och tog EDA. Till er alla som har en förlossning framför er, plåga er inte, ta all hjälp ni kan få. Jag vet att kvinnokroppen är till för att föda, den ska klara av det, men varför plåga sig när man kan underlätta saker och ting? Köra slut på sig själv till den grad att man inte ens kan visa känslor när bebisen väl tittat ut.

Jag är mamma nu, och jag har inte riktigt fattat det ännu, jag tittar på min dotter och kan bara inte förstå att hon är _min_! Hur kan något så fint vara mitt? Kanske är hon så fin i mina ögon, just för att hon är min, helt perfekt! Och hur kunde hon leva i min lilla kropp, det är verkligen fascinerande, livets underverk!

Hon föddes som sagt på söndag kväll och vi kom inte hem från sjukhuset förens idag.

Precis när man ska till att verkligen njuta av sin lycka blir man ännu en gång påmind om hur skört livet är och hur snabbt någon man älskar kan slitas ifrån en och vilken lögn vi lever i. Ena dagen gråter man av lycka över att ett nytt liv kommit till världen, nästa dag gråter man av sorg över att ett liv slocknat, en helt meningslös död.

Igår morse fick jag ett samtal, ett samtal jag önskar att jag aldrig fick..
Min 23åriga syssling hade dött i en trafikolycka kvällen innan.
Jag bröt ihop mitt i matsalen på BB, barnmorskan kom och tog lilla Lara så jag fick gråta lite i fred utan att göra henne ledsen.. Det gjorde så ont, och det gjorde extra ont nu, då jag nyss fött en liten prinsessa som har hela livet framför sig.. Jag började tänka på hans mamma, och hur orättvis världen är.. Varför ska man bära på ett barn i magen, gå igenom ett helvete för att få den till världen, ta hand om barnet till vuxen ålder och sen från ingenstans förlora det?

Det känns så overkligt, en kille som var full av liv och lycka, en kille som alltid höjde upp stämningen, en kille som älskade sina nära och kära över allt annat, en kille som var mån om sina släktrelationer. Det lös om honom när han kom in i ett rum, i hans närhet kunde man inte ha tråkigt, han hade alltid ett leende på läpparna, och nu är han borta, bara sådär..

Det är så orättvist, och nu när jag är mamma, kan jag se saker och ting från ett annat perspektiv, det hemskaste som finns måste vara att överleva sina egna barn. Bara tanken av att det ska hända ens barn något, sliter hjärtat i bitar, fryser blodet i ådrorna till is..

Jag är så ledsen och jag har så svårt att tro detta, han skrev ju till mig på facebook och grattade mig för Lara för bara nån dag sen. För några veckor sen pratade vi om att han måste komma till Sverige(han bodde i Tyskland) och hälsa på när min lilla dotter föds.

Strax innan mitt bröllop hade han brutit foten, den hade inte läkt helt och han hade bandage runt den, men detta hindrade inte honom från att dansa ihjäl sig, han dansade med mig och runt mig hela kvällen.. Jag vågar inte ens titta på min bröllopsdvd, han finns med i varje bild.

Det gör ont, jag vill inte tro att det är sant och jag har inte fattat det ännu heller. Jag är så ledsen över att jag inte kan närvara på hans begravning, jag hoppas att han tittar ner från där han är och förstår mig och jag hoppas att han är på en bättre plats nu och sprider sitt solsken, älskade och för alltid saknade Burkay Yüksel, du kommer alltid att leva vidare i mitt minne och mitt hjärta..

Vila i frid..

Burkay och jag..

Mitt lilla hjärta, alldeles nyfödd


Nyfödd liten prinsessa

2 dagar gammal, myser med pappa

2011-05-08 kl 22.30, föddes min älskade Lara

Sjuka tankar!

Jag har börjat drömma och tänka konstiga saker igen, det hade upphört ett tag, men nu är det tillbaka. Tänker mycket på döden igen och hur skört livet är. Vilken fejkad värld vi lever i och att alla bara känns som en stor lögn på nåt vis. Man föds, växer upp, kommer människor nära för att sen förlora dom när man minst anar det. Nu när jag tänker dessa tankar, så vågar jag knappt tänka mig någon i min närhet som död, då känns det, precis som jag skrivit tidigare i bloggen, som om jag framkallar den personens död bara genom att tänka tanken.

För några dagar sen var en vän till mig här och kollade på barnrummet och bebis kläder. Hon sa att det var otur att köpa så mycket saker innan bebis var född, jag vet att det är gammal folkskrock, men sedan dess får jag för mig att jag kanske inte får se mitt lilla barn.

Sjuka tankar, mycket hormoner och less på att vara gravid nu, blir ju nästa psyk bara av att sitta ensam hemma och tänka. Jag försöker att aktivera mig och göra saker, men nu senaste dagarna känner jag mig bara trött och lat, sedan får jag dåligt samvete för att jag inte gör något och börjar städa.
Kanske borde gå upp och köra en storstädning igen, det blir så dammigt snabbt, man blir knäpp, särskilt nu när solen skiner oftare än innan, man dammar av och efter fem minuter känns och ser det lika skitigt ut igen!

Nu blev det ännu ett vimsigt inlägg, men skyller på mina graviditetshormoner, hoppas ni har överseende med detta kära läsare..

Graviditetskalender, vilket datum är säkrast?

Vilket datum ska man gå efter egentligen, när det gäller graviditetskalendern? Enligt mina egna beräkningar, och sista lingonveckans första dag så är beräknat förlossningsdatum 7 maj, och enligt ultraljudet är det 14 maj.

Så enligt mina egna beräkningar är det 4 dagar kvar till beräknad förlossning.

Egentligen kommer ju bebis när den känner för det, men om man ska vara riktig petig så borde ju ens egna beräkningar vara säkrare, då ultraljudet bara gör en ungefärlig beräkning genom att mäta bebisen, och sedan räknar ut ett snitt på hur stora eller små andra bebisar varit i det skedet? Eller är jag helt ute och cyklar nu?

Dagarna går iaf jättesegt!