Semester över helgen!

Kommer inte att uppdatera bloggen under helgen!

Hoppas att alla från en trevlig helg!

En kropp utan skelett

Jag skrev ju om dispyter mellan familjemedlemmar för inte så länge sedan, tänkte fortsätta på det temat, men ur ett annat perspektiv.
Som jag nämnde i det inlägget, så har jag själv varit ett skiljsmässobarn, vilket inte var helt lätt när man växer upp i ett kurdiskt hem(alla kurder ska givetvis inte dras över en och samma kam), ska skriva utifrån min egen erfarenhet och släkt.

Jag har sedan barnsben lärt mig att hem utan en fader är lika med en kropp utan ett skelett, det fungerar ju inte, hade vi inte haft ett skelett skulle vi inte ha något som höll oss uppe, vi skulle bara vara en pöl med kött och blod. Detta sitter kvar i många av våra äldres hjärnor, och är lite svårt att sudda ut då man tyvärr inte kan lära en gammal hund att sitta.
Människorna i min släkt hade/har en tendens att se barn som "stora vuxna"/"stålbarn" som kunde ta emot och klara allt, ingen förstod riktigt hur tufft vi hade det. Var man än gick så pratade folk om hur dålig min pappa var som lämnade min mamma m.m.
Detta tärde på mig, fick mig att hata allt och alla, jag ville ta avstånd, försvinna, och ibland bara dö. Men nu när jag är äldre och visare har jag kommit fram till att de inte förstod bättre på den tiden, det fanns inte så många fall att jämföra med, det var nytt för oss alla. För ca 12år sedan var detta ett nytt fenomen för oss, det var inte vanligt att man skiljde sig, nu skiljer sig folk nästan lika ofta som en annan byter underkläder.

Eftersom att jag är äldst av alla barnen i familjen kände jag att jag var tvungen att "skydda" mina småsyskon från detta, jag förstod vad som pågick mellan mamma och pappa men gjorde allt för att de inte skulle förstå det. Jag brukade sitta ensam på nätterna och gråta mig själv till sömns i hemlighet, rita bilder av en splittrad familj, och allt vad ett barn kan göra, nätterna var tiden då jag kunde vara just ett "barn", en sårbar liten flicka som behövde minst lika mycket tröst som mina syskon. Om dagarna var jag hård som sten, vad som än hände, hur det än slutade så försökte jag hålla min lilla fasad uppe..

Detta var min vardag i några år framåt, ett evigt tjat om mina föräldrar och deras skiljsmässa..
Som tur är så hittade mina föräldrar tillbaka till varandra och vi har återigen fått tillbaka vårt skelett, vår trygghet..
Nu har mycket förändrats på 12år, folk är mer integrerade i den västerländska kulturen och framför allt utbildade, allmänbildade, fadern ses fortfarande som symbol för trygghet, men mödrarna har börjat komma ikapp om inte redan hunnit förbi..
De gamla hundarna har inte lärt sig sitta, men de är på god väg att åtminstonde lära sig att sätta sig på huk.. *

*En hund kan inte sitta på huk, men ni fattar galoppen antar jag ;)

Ännu en fågel..

En av mina små gummor är på god väg att flyga ut ur sina föräldras trygga bo, det blir förlovning till helgen och ett sommarbröllop i juni.

Tiden går så snabbt, man hinner knappt med! Det var inte länge sen vi alla lekte i sandlådan tillsammans, nu är vi vuxna och på god väg att starta våra egna små familjer, "Rudolf med röda mulen" som jag nämnde i ett tidigare inlägg är gift sen några månader tillbaka, jag har börjat vänja mig och det känns inte lika jobbigt längre som det gjorde då när jag först skrev om det. Vår relation har inte förändrats ett dugg förutom att vi inte bor ihop nu, dessutom är jag där och hälsar på med jämna mellanrum.

Men nu till den andra lilla fågeln, hon som fortfarande inte är gift än, en tjej som jag aldrig trodde skulle gifta sig inom den närmasta framtiden, allt hände så plötsligt, från ingenstans. Hon var alltid orolig och stressad över att inte finna "Mr right" och jag gav henne alltid samma råd som jag själv fått en gång i tiden av en vän:

"Älskling, leta inte efter kärleken, tänk inte ens på den, den hittar dig när du minst anar det"

Och titta så rätt jag hade, kärleken fann henne när hon minst anade det och med en person som hon aldrig ens i sina vildaste drömmar kunde tänka sig att ha att göra med.

Önskar dig all lycka min ängel, allt kommer att gå hur bra som helst i helgen och du kommer att bli så lycklig, jag vet och känner det på mig!

Kärlekens vägar äro outgrundliga, du vet aldrig vad som ska hända eller vem du ska träffa på, förens det händer..

Dispyter mellan familjemedlemmar

Jag har aldrig förstått mig på hur en liten dispyt kan gå så långt mellan familjemedlemmar att man väljer att "sudda" bort en familjemedlem helt, låtsas som att han/hon aldrig har existerat. Hur kan man förneka den person som gav en liv?

Ni undrar säkert vad jag babblar om nu, det ska jag tala om för er.

En närstående till mig gifte sig i helgen, utan sin far på sin sida, hon var till och med så fräck att hon inte ens hade med hans namn på inbjudningskorten, som om han vore ett spöke. En far som har gjort allt för henne, en far som inte bara har varit hennes far utan även hennes bästa vän. Hennes far och hennes mor är skilda sen några år tillbaka, de skiljdes som ovänner och är fortfarande "fiender" med varandra, deras mor har gjort allt för att barnen ska "hata" sin far, hon har tyvärr lyckats.
Men den här tjejen är vuxen och borde veta bättre, hur kan man låta en dispyt gå så långt att man inte ens på sin lyckligaste dag väljer att ha sin far vid sin sida? En dag som aldrig kommer tillbaka, en dag som alla flickor drömmer om och alla pappor fruktar, en dag då deras lilla flicka tar det stora steget mot att starta en egen liten familj..

Mitt hjärta skulle gå i tusen bitar om min far inte stod vid min sida på min bröllopsdag, bara tanken får det att brinna till under mina ögonlock..

Även jag har varit ett skiljsmässobarn, jag vet hur svårt det är och hur jobbigt det än var mellan mina föräldrar och hur mycket de än inte kunde komma överens så var det ju faktiskt min mamma och pappa, de två personerna som gett mig liv! Ett barn ska inte behöva välja mellan sina föräldrar!

En sak som jag _alltid_ försöker få människor att ha i åtanke är att dagarna som passerar aldrig kommer tillbaka, vi lever i dödlig värld, en värld som inte bör tas för given, något som är så lätt att glömma bort i dagens samhälle, vi tror att vi ska leva för evigt, vi tänker inte på att morgondagen kanske aldrig kommer..

Jag försökte få den här tjejen att inse sitt misstag, men förgäves, det kommer komma en dag då du kommer att ångra dig djupt, och då kanske det är försent..
I vår kultur är familjen viktig, och hur dålig din släkt än må vara så vet du att i din svåraste stund är dom där först av alla och hjälper dig, ingen kan älska dig mer än ditt eget kött och blod.
Blod är och kommer alltid att vara tjockare än vatten, glöm aldrig det..

Till ett folk!

Vill dela med mig en vacker dikt skriven till det kurdiska folket, en dikt som berörde mig djupt och som är skriven av en svensk tjej vid namn Maria Natasja Baumert:

Res er människor av bergen
människor av enat folk
ni med kampens blod i märgen
ni vars himmel är er tolk

Vakna människor av tider
som med minnets kraft
ständigt fängslats,ständigt lider
i det land ni alltid haft

Låt ej världens skugga falla
som en stormvind över er
måtte ljuset skydda alla
under sol som ej går ner.

Källa: http://www.poeter.se/viewText.php?textId=599177#

En plats jag vill besöka

Läste en artikel i Illustrerad Vetenskap förra veckan som gav mig kalla kårar, tänkte dela med mig lite av informationen:

"Cappuccini-katakomberna är gravkatakomber i Palermo på Sicilien, som drivs av de lokala kapucinermunkarna.
I slutet av 1500-talet ökade antalet munkar i orden kraftigt och därmed även behovet av gravplatser åt de döda. Därför grävde man ut en krypta i anslutning till kyrkogården för att kunna förvara kropparna. Den förste som begravdes där var broder Silvestro från Gubbio, som dog 1599 och balsamerades. Från början var katakomberna avsedda endast för munkar men snart ville även andra få möjlighet att bli begravda där, då detta ansågs sammankopplat med en viss status. Således delades katakomberna upp i olika sektioner, förutom munkar gjordes särskilda avdelningar för präster, "professorer" (denna avdelning befolkas dock av män från en rad olika yrkeskategorier), män, kvinnor, barn och jungfrur. Fram till slutet av 1600-talet var de tomma nischerna täckta av bibelcitat. Fortfarande finns många stenar med inskriptioner på golvet.
Skicket på kropparna är varierande. Vissa är välbevarade tack vare skicklig balsamering, andra är inte mycket mer än skelett. Vissa av dem som har hud kvar har denna börjat lossna, och resultatet ser ut att vara hämtat från en skräckfilm. Många har sina egna kläder, andra är inklädda i säckväv. Den vanligaste metoden att bevara kropparna var att torka dem genom att placera dem i celler i åtta månader, för att sedan skölja dem i vinäger. Andra doppades i arsenik och kalk. Den lilla flicka, Rosalia Lombardo, som dog vid två års ålder år 1920 är särskilt väl bevarad. Hon var en av de sista som fick katakomberna som sin sista viloplats. Exakt hur hon balsamerades vet ingen - då Dr. Solafia, den lokale doktorn som utförde arbetet tog med sig hemligheten i graven - mer specifikt än att det var genom injektion av kemikalier.
Den sista munken begravdes i katakomberna år 1871 och därefter begravdes övriga människor sporadiskt. Sedan katakomberna grundlades hade runt åtta tusen kroppar samlats där, hängande i nischer på väggar och liggande i kistor med öppna sidor så att kropparna syns. Släktingar betalade för att gravplatsen skulle hållas efter så att de skulle ha möjlighet att besöka och se sina döda. Katakomberna stängde officiellt år 1880, men numera är katakomberna museum, öppet för allmänheten. Då vissa besökare pillat på liken och poserat för fotografier med dem är det nu förbjudet att fotografera och längs vissa väggar har mindre galler satts upp för att förhindra att man leker med de döda. Delar av kvinnosektionen förstördes av en bombning 1943 och en eldsvåda 1966. Klostret har byggts upp på nytt, och den nyvarande entrén till katakomberna är från 1944."

För mer information besök:

http://www.members.tripod.com/~Motomom/index-3.html

Lite bilder:

Rosalina i sin kista, kan ni tro att denna söta lilla unga dam har varit död i 87år?

Varför just hedersmord?

Läste lite på ett forum där folk diskuterar kring Tubays försvinnade, det som gjorde mig upprörd när jag bläddrade igenom sida för sida var alla spekulationer om att ett hedersmord låg bakom hennes försvinnande.

Varför är hedersmord det första man tänker på när man hör att en kvinna från mellanöstern är försvunnen eller mördad?
Kan det inte bara vara så att det handlar om ett "vanlig mord/försvinnande", att dessa kvinnor utsatts för brott av en psykopat, en mentalt störd person som flippat?

Det finns sjuka människor över hela världen, en normal människa dödar inte sitt eget kött och blod, det finns inte i en förälders värld, det vet ni läsare som har egna barn. Ni skulle väl _aldrig_ skada era barn? Jag har själv inga egna barn, men kan tänka mig hur det är att ha ett eget barn, en bit av sig själv och sin älskade, ett litet knyte som har kommit till världen tack vare dig, en liten människa som du burit på i din mage i nio långa månader.. Vilken frisk människa dödar något som den själv varit med och skapat, något så värdefullt och fulländat?

Vill även tillägga att Tubay fortfarande är spårlöst försvunnen, om det är någon som vet något om hennes försvinnande hör av er till Uppsala polisen eller kommentera i bloggen. Hennes familj och anhöriga är intresserade av alla tips dom kan få.

Me!

Who is kurdishflower?
Efter allt tjafs om att jag inte vågar stå för vem jag är och det jag skriver, har jag funderat och kommit fram till att jag ska lägga upp en bild på mig själv, så att alla nyfikna själar där ute kan sluta grubbla över saken.

Sedan finns det folk som undrar över varför jag har ett så tråkigt namn på bloggen min, det ska jag tala om för er nu. Det tog ett tag för mig att hitta ett bra namn som jag tyckte vore passande, tänkte en stund och kom fram till att döpa bloggen till "Kurdishflower/Den kurdiska blommans blogg", eftersom att mitt riktiga namn har två olika betydelser: "rosornas månad" och "ros-måne" om man översätter det direkt till svenska.

En ros är som ni alla vet en blomma och jag är från kurdistan, därav det "tråkiga" namnet ;)

Tog bort bilderna, men har kvar en i profilen!

Skärpning!

Skribenten på www.veckomagasinet.se skrev idag:

"Kurdishflower som snackar om vikt och ålder vågar inte ens sätta ut ett kort på sig själv på sin blogg. Så nöjd är hon med sitt utseende. Ett steg till från dem och deras namn kommer att hamna på bloggen med bild och allt. Då kommer folk som känner mig och gillar mig skriva ner i detalj vad de anser om dem. De skulle inte våga gå ut av skammen. Jag vet nu vilka de är men jag vill inte gå ner på deras nivå för man tar tid att komma upp från deras gyttja.

Jag kommer inte att svlöja dem men de har fått ett personligt email från mig. Vad tycker ni läsare borde jag hänga ut dem för det är inte första gången de är ute på jakt? Min bloggmaneger insisterar på att jag ska anmäla dem.
Den som är ute efter jakt blir själva jagade. "

Seriöst, nu får du ändå ta och ge dig! Du borde ju kunna se att alla hot du har fått inte kommer från samma dator som min, du som har ett så bra skyddsnät med tillgång till både det ena och det andra! Förknippa inte mig med sånt trams! Jag kanske är anonym med min identitet, men det har sina anledningar, inte för att jag inte vågar stå för vem jag är eller hur jag ser ut! Jag skulle aldrig sjunka så lågt och tracka ner på en persons utseende!

Jag har som sagt inget personligt emot dig utan blev arg över sättet du framställde kurder i din blogg. Om du nu inte menade det som jag och många andra tog det, ändra bara på ditt inlägg och skriv så att det inte misstolkas igen.

Sen måste ju du förstå att folk kommer att tycka till och skriva ner sina åsikter om det du bloggar, du måste lära dig kunna ta emot kritik även om den inte är bra alla gånger.

Så för sista gången:

Jag har inte hotat dig! Det jag tycker har jag skrivit öppet! Det vi har skrivit till varandra via mail har jag även postat i din blogg!

Vårkänslor!

Klockan är 01.22 på natten och jag har nyss kommit hem från en skön nattpromenad med en vän, vädret var underbart och det känns nästan som att våren står och lurar runt hörnet. Hela kroppen fylldes med frisk luft och massor av sköna vårkänslor, kändes som att jag vaknade upp ur den dystra dvalan jag har legat i under det mörka halvåret.

När vi gick där och pratade om allt och inget kom vi in på kärlek, förhållanden och alla dessa "lekar" som uppstår mellan en pojke och en flicka, den ständiga maktkampen om vem som har kontroll osv. Alla dessa råd man får av sina vänner:

"Gör inte si, gör inte så, spela svår, låt honom ringa först, tappa inte din värdighet, visa vem som bestämmer, bla bla bla".

Listan kan verkligen göras hur lång som helst, varför ska man inte bara kunna slappna av och bara vara i ett förhållande? Varför måste den ena alltid ha mer kontoll än den andre? Varför inte bara bestämma tillsammans?
Det är inget fult att älska, och har man haft så tur att man funnit en person att älska och kärleken dessutom är ömsesidig, varför inte bara njuta av det utan att "leka" och ta massa omvägar? Som min vän sa:

"Om du vet att han gillar persikor, varför inte bara ge honom en persika? Varför baka en persikopaj där han måste leta fram bitarna?"

Allt behöver inte vara så komplicerat och jobbigt, slappna bara av och ge din älskling en persika!
Det ska då jag göra hädanefter!
Som jag skrivit så många gånger tidigare i min blogg, älska och värdesätt era nära och kära, livet är alldeles för kort för att slösa på massa onödigt trams!

Våga älska fullt ut, älska för din egen skull, följ ditt hjärta och lyssna bara till din inre röst, alla har en gräns, även du själv och ingen annan än du själv vet när den gränsen överskrids, glöm aldrig det!