Nu när jag läser den igen så inser jag hur mycket som har förändrats sedan dess, det som då var normalt eller onormalt är faktiskt inte det längre.
Det som fick mig att känna mig som en inlåst fågel i en bur, det finns inte längre.
Ordet "blattebrud", pinsamt att jag ens använt mig av det ordet, men det var nästan 10 år sedan denna text skrevs som sagt. Enjoy!
************************
Normal el Onormal..?
Normal syftar på en organism eller mekanism som inte är avvikande. Det kan gälla någon, många eller alla dess egenskaper.
Det är förklaring på vad som är "normal" enligt Wikipedia den fria encyklopedin.
Men vem bestämmer egentligen vad som är normalt?
Det gör samhället, allt som inte är alldagligt, icke avvikande klassas som normalt. Men vi som är kurder och lever i Sverige, vi är ju inte heller "normala" enligt det svenska samhället, blattar överhuvudtaget.. Men vem har sagt att vi är mindre bra för det? Bara för att nåt inte är normalt betyder det ju inte att det behöver vara dåligt. Men samhället i Kurdistan, där är vi ju normala, och svenskar onormala, så egentligen finns det inget som är varken normalt el onormalt, det beror ju helt på vart man befinner sig. Britta kan ju sätta på hur många killar hon vill, medans Zeyno är byns största slampa om hon skulle göra det..
Jag skulle nog hellre vilka klassas som "onormal", vem vill vara normal liksom? Som resten av världen?! Leva sitt liv efter att behaga andra, tänka som alla andra, klä sig som alla andra(det gör jag juh, men följer inte modet iofs,klär mig klassiskt, lite tråkigt,samma stil,olika färger), göra som alla andra?
Vem vill egentligen ha nåt som är normalt? Alla vill vi väl ha nåt som är UNIKT, one of a kind, inte som allt och alla andra, right?
Jag är inte normal, jag kanske ser normal ut, som en vanlig blattebrud, men jag är inte, och det är jag stolt över. Så vad skiljer mig från alla andra?
Jag tänker inte som min omgivning, jag är en fågel i en bur, som bara väntar på rätt tillfälle att "spred my wings and fly", frigöra mig från allt det "normala",nämeligen att vara den perfekta lilla kurdiska flickan,som jag är uppfostrad till att vara.
Mina nära och kära, om dom visste bara hälften av alla mina "onormala" tankar, skulle dom nog få en smärre chock. Säga att jag är "sjuk" vilket jag får höra ofta iofs. Jag bryr mig egentligen inte om vad andra tycker och tänker om MIG, men ändå finns "det" där, denna irriterande känsla, att man måste göra dittan o dattan, för att få andra att må bra, och det finns risk för att man glömmer bort "lilla mej" på vägen.
Jag vill leva för dagen, göra ALLT jag vill, den dagen kommer nog, jag tror att den dagen kommer, jag vill tro det, jag vill inte sitta fast i den här buren förevigt.. Väntar bara på rätt tillfälle som sagt.. Men det är tufft, väldigt tufft, det är inte många som vågar, och de som gör det, blir utstötta från samhället, sina nära och kära, så man måste vara stark. Därför ska man vara riktigt säker på sin sak, innan man tar steget till att "flyga", tänka igenom allt in i minsta detalj.
"Klarar jag verkligen av detta? Kan jag leva med konsekvensera? Är jag tillträckligt mogen?"
Frågorna är många, och oftast går det inte att besvara dom 100%igt. Det jag tyckte för 1år sen, det tycker jag inte idag, ju mer tiden fortskrider, ju mer mognar man, ju mer förändras man. Det som var normal då, är inte längre normalt idag. Därför ska man tänka, tänka riktigt noga och länge, inte ta förhastade slutsatser och beslut.
Vill du ha en sten el en ädelsten? Koppar el guld?
Jag vill både vara diamanten och ha guldet, jag nöjer mig inte med mindre, och det borde inte någon annan göra heller. Tolka mig inte fel nu och tro att jag är en "gold-digger", utan läs mellan raderna, förstå mitt budskap. Tänk djupare än så..
Min slutsats : Det finns inget normalt el onormalt, allt hänger på var man befinner sig, vilka normer som gäller just där. Det som är normalt för mig behöver ej vara normalt för dig el någon annan. Men jag föredrar ändå att vara Den Onormala, den UNIKA..
