Detta tar fan priset.

Måste bara citera en text här i min blogg som jag läste på ett forum angående snålisar, den här idioten tar priset.

"För ca. 4 år sedan så hade jag en vän. Låt oss kalla honom Fredrik. Fredrik var lite av en lokalkändis eftersom han var så snål. Innan jag lärde känna honom så trodde jag historierna om honom var rykten; men det visade sig att han var snålare och girigare än historierna beskrev honom som. Berättelsen nedan är helt sann och ej överdriven. Här kommer en av alla historier jag har lust att berätta.

Fredrik var ensam hemma och ville ha sällskap. Så han ringde sin käre vän Nostromo och frågade om han ville ta det lugnt lite hemma hos honom en kväll, käka lite grann, se på en rulle. Hans morsa var nämligen bortrest. Ja visst - sade Nostromo och tänkte ta att det skulle bli trevligt att se på någon rulle.

Nostromo gick hem till Fredrik och de började göra i ordning lite käk.

"Han är nog inte så snål som jag trodde den här killen" tänkte jag för mig själv, när han tog fram lite käk. Middagen blev ganska bra, pasta med falukorv. Det skulle bli trevligt att sätta sig ner i soffan och bara titta på nån film. Han hade visst vart och hyrt en rulle på lokala filmbutiken: Diehard 1. "Fan vad schysst... sa jag lite högt för mig själv". Fredrik såg ovanligt snäll ut, och jag tänkte att han måste mognat en smula, och att snåleritet försvunnit. Det var första gången jag såg filmen, så jag var rätt insatt. Fredrik hade sett filmen någon gång förut så han gick när det var som mest spännande till köket för att "fixa lite grejer" sade han.

Klockan slog 1 och jag ropade till Fredrik i köket att jag tänkte sticka eftersom jag skulle upp tidigt dagen därpå. Det hade varit en trevlig kväll och det skulle bli skönt att gå och sova.

Helt plötstligt ser jag Fredrik som kommer springades ut ur köket och skriker "vänta!". Han hade med sig en lapp, och jag kom att skratta ihjäl i trappuppgången.

Falukorv - 29 KR (8 bitar)
Pasta - 20 KR
Läsk: 21 KR
Die Hard: 45 KR
Övriga kostnader - 50 KR (El, diskmedel, vatten, arbetskostnad)

ARBETSKOSTNAD???? Hela 'kravbrevet' var helt jävla otroligt, men arbetskostnaden var nog droppen som fick bägaren att rinna över. "

Jag har skrattat åt detta hela dagen, fatta att det finns typer som Fredrik out there.. FYYYYY!
Nu är kl 03.30 och Kurdishflower ska sova.

Frihet.

Vad är inseglet på den uppnådda friheten? - Att inte längre skämmas inför sig själv.
ur "Den Glada Vetenskapen" av F.Nietzsche

Ett citat jag verkligen fastnade för när jag bläddrade igenom boken, kloka ord som stämmer och som många borde lägga på minnet. För mig är just sann frihet när man inte längre skäms inför sig själv, när man vågar tro på sig själv, vågar vara sig själv helt och fullt ut, utan att bry sig om vad andra ska tycka och tänka.

Återkommer senare om just det här ämnet, lite snurrig i bollen just nu.

Dödshjälp.

Efter att ha diskuterat lite på ett forum angående om det är rätt eller fel att ta livet av någon av barmhärtiga skäl eller inte, har jag fått mig en liten funderare.
En far tog livet av sin 12åringa dotter, hon led av flera obotliga sjukdomar och var lika utvecklad som en 3månaders bebis i hjärnan.
Ett annat fall, en kille är med i en trafikolycka och hamnar i koma, läkaren säger att det finns en minimal chans för killen att vakna upp och om han någonsin vaknar kommer han inte att vara "normal". Hans familj bestämmer sig för att stänga av respiratorn.
Agerade dessa två familjer rätt eller fel?

Jag anser att fadern i det första fallet agerade rätt och osjälviskt, hade han dödat sitt barn för sitt eget välbefinnade, för att lyfta en börda från sina axlar, hade han kunnat göra det mycket mycket enkelt för sig själv och lämnat bort henne, och levt hur bekvämt och ostört han ville. Men han valde att ta den svåra vägen, han valde att strunta i sina egna instinkter och sin egen sorg, förlusten av sitt eget kött och blod, och gjorde slut på hennes lidande. Och att göra nåt sånt kräver en hel del mod, mycket starkt gjort. Ingen frisk förälder vill överleva sina barn. Han gjorde det han gjorde av kärlek till sitt barn. Jag förstår honom, men tror dock inte att jag har den styrkan, det modet att kunna ta någon annans liv, jag kan inte veta 100 procentigt hur jag skulle reagera i stundens hetta.

Fall nummer två, även där anser jag att familjen agerade helt riktigt, jag skulle agerat likadant, utan tvekan, det är bara egoistiskt att hålla honom vid liv. Egoistiskt hur? Jo, för att den som låter honom leva vidare vid en maskin medvetslös eller låter honom vakna upp förståndshandikappad gör det av rent egoistiska skäl, han/hon vill ha kvar den sjuke i livet, oavsett vad. Man älskar personen ifråga och vill inte släppa taget, utan att tänka på konsekvenserna.

Angående dödshjälp, är jag även där för det. Vill en person som lider dö, anser jag att han/hon har rätt att bestämma över sitt eget liv. Skulle jag bli kopplad till en respirator*tar i trä*, förlamad från halsen ner eller något annat hemskt som orsakar mig lidande, skulle jag vilja dö, skulle jag inte lyckas ta livet av mig själv, skulle jag vilja ha hjälp från någon, och denne/denna någon borde ej bli straffad för att han/hon räddade mig ur mitt lidande. Det är för mig, enligt min egen åsikt inget värdigt liv att leva. Men vem är egentligen jag att säga vad som är ett värdigt eller icke värdigt liv att leva? Hur vet man egentligen vad som är värdigt och icke värdigt, hur vet man vem som har rätt och inte rätt att leva? Jag har funderat på detta i två dagar nu och finner inget vettigt svar, vet bara att jag har förståelse för båda fallen.

Misstolka mig inte nu, jag har ett stort hjärta, jag är inte Hitler, jag vill inte se alla sjuka, gamla och utvecklingsstörda döda, jag skriver bara ner mina egna tankar och åsikter om hur JAG skulle vilja ha det. Sen tycker jag inte att NÅGON har rätt att ta någon annans liv rent principiellt. Fallen jag tagit upp är extrema undantagsfall.

Allt som går och heter kärlek.

Oj, nu har jag inte skrivit på ett bra tag, har inte haft lust om jag ska vara helt ärlig.
Nåja, i'm back now..

Alla som läst min blogg har nog märkt för länge sen att jag är en hopplös romantiker, den som alltid har trott på "den stora kärleken", väntat på min "Mr right".
Jag började läsa en bok för inte så länge sen, som ändrade min tro på kärleken.
Jag skulle vilja dela med mig av den texten:


Allt som går och heter kärlek. - Girighet och kärlek: hur olika reagerar vi inte för dessa två ord! - och ändå skulle det mycket väl kunna vara fråga om samma instinkt, som fått namn två gånger, ena gången pejorativt utifrån de redan besuttnas ståndpunkt, hos vilka instinkten lugnat sig något och som nu oroar sig för sin "egendom"; andra gången utifrån de otillfredställdas, de hungrigas ståndpunkt och därför glorifierad som "god". Vår kärlek till nästan - är den något annat än ett begär efter ny egendom? Och på samma sätt vår kärlek till kunskapen, till sanningen? och över huvud taget lusten till allt som är nytt? Vi blir så småningom trötta på det gamla, det som vi redan har i tryggt förvar, och sträcker fram händerna på nytt; inte ens det skönaste landskap kan efter tre månader med någon säkerhet påräkna vår kärlek, och istället är det någon mer avlägsen kust som eggar vårt habegär: det ägda minskar vanligen i värde genom att ägas. Vår aptit på oss själva håller sig levande på så sätt att den ständigt införlivar nytt stoff med oss själva - det är just detta som är att äga. Att bli trött på en ägodel, det är detsamma som att bli trött på sig själv.(Man kan också känna olust av att få för mycket - även behovet att kasta bort saker och dela ut gåvor kan göra anspråk på den smickrande benämningen "kärlek".) När vi ser någon lida, så begagnar vi gärna det tillfälle som därmed erbjuder sig att lägga beslag på honom; så gör exempelvis den medkännande filantropen, också han kallar det begär efter ny egendom som väcks hos honom för "kärlek" och gottar sig åt det som åt en hägrande ny erövring. Det är emellertid i könskärleken som karaktären av habegär tydligast träder i dagen: den älskande kräver ovillkorligt ensamrätt att förfoga över den av honom åtrådda personen, han kräver en lika ovillkorlig överhöghet över hennes själ som över hennes kropp, han vill ensam vara älskad och leva och härska i den andra själen som inbegreppet av det högsta och mest eftersträvansvärda. Om man betänker att detta inte innebär något annat än att utestänga alla andra från en kostbar välsignelse, lycka och njutning: om man betänker att den älskade är inriktad på alla sina rivalers utarmning och försakelse och helst skulle vilja vakta som en drake på sin gyllene skatt, som om han vore den hänsynslösaste och mest egoistiske av alla "erövrare" och utsugare: om man slutligen betänker att i den älskandes ögon hela den övriga världen bara är likgiltig, blek, värdelös, och att han är beredd att göra varje uppoffring, störa varje ordning, åsidosätta varje intresse: så kan man verkligen inte annat än förvåna sig över att könskärleken med sitt vilda habegär och sin orättfärdighet har blivit så förhärligad och höjd till skyarna som den i alla tider har blivit, ja att man ur detta slags kärlek till och med har härlett begreppet kärlek som motsatsen till egoism, medan den i själva verket kanske är det mest ohöljda uttryck för egoism som står att uppleta. Här har uppenbarligen de icke besuttna och otillfredställda bestämt språkbruket - det har väl alltid funnits alltför många av den sorten. Sådana som fått mycken egendom och mycken mättnad på sin lott i detta hänseende har väl någon gång låtit undslippa sig en glosa om den "rasande demonen", som den älskvärdaste och mest älskade av alla atenare, Sofokles: men Eros har alltid skrattat gott åt den sortens hädare - just de har alltid varit hans största älsklingar. - Det finns väl här på jorden på sina ställen ett slags fortsättning på kärleken, där detta giriga begär hos två personer efter varandra har undanträngts av en annan sorts begär och girighet, en gemensam högre hunger efter ett ideal som står över dem: men vem känner till denna kärlek? vem har upplevet den? Dess rätta namn är vänskap.

- F.Nietzsche

Ni som läser detta får gärna skriva om er syn på kärleken i min gb, existerar kärleken, eller är det bara en illusion alla otillfredställda har?