Svek

Mitt inre är fyllt av den starkaste orkan, alla känslor, alla tankar bara virrar runt, utan att riktigt hamna på rätt plats och i rätt ordning. Jag försöker ransaka mig själv, men strykan inom mig är som bort blåst. Jag finner inga ord som kan beskriva den laddade känslostormen inom mig, en storm jag helst av allt kunde vara utan.

En storm jag aldrig trodde att jag skulle befinna mig i igen..

Tillit/Vänskap

Har ni någonsin blottat eran själ för någon och trott att det varit ömsesidigt?
För att sen få en kniv stucken rakt in i hjärtat tusen gånger om, vilken smärta..
Det har jag, och det gör så oerhört ont. Jag hatar mig själv för att jag är så svag just nu, för att jag ens bryr mig..
Men i guess, that's just who i am, så har det alltid varit. Jag bryr mig alldeles på tok för mycket. Jag tror att alla ser världen som jag ser den, att alla tänker som jag gör, jag har fått smaka på baksidan av fantasin jag levt i.
Som en person sa till mig en gång : "Bry dig, men bryr dig om rätt saker"

Yes indeed, så sant som det var sagt.
Idag har jag bestämt mig för att sluta bry mig om människor som inte förtjänar min omtanke. Hädanefter ska jag sätta mig själv i första rummet, always! Egoistisk, det är det man måste vara i denna värld för att lyckas, för att räknas har jag kommit underfund med.
Aldrig mer, never no more, ska jag känna det jag känner nu, inte en chans.
Jag ska gräva djupt inom mig själv, jag ska finna henne, hon, ni vet, den starka flickan inom mig. Hon finns där,jag vet det, men har lite problem att träda fram just nu, måste bara ge henne lite tid. Tiden läker alla sår sägs det..

Men just nu, just i denna sekund, mår jag så himla dåligt, fast jag inte borde göra det. Detta har jag ju varit förberedd på, jag visste att den här dagen skulle komma. Den dagen då jag samlat på mig tillräckligt med mod för att våga konfrontera, mm, just den dagen, var det idag.. En ledsen dag.
Det gör ont, så ont, jag finner inga ord för att beskriva vad som pågår inombords, bara att det är ett virr varr av känslor, ilska, sorg, besvikelse..

Men vem har sagt att det är lätt att förlora en vän..?

:'(

Droger

Som ni sett tidigare i min blogg skrev jag om en vän till mig som hamnat i drogernas värld.
Jag har nu börjat smälta det, och funderat, försökt att förstå.
Jag har fått en helt annan bild av drogmissbrukare nu. För mig var en pundare i klass med en alkis ute på en parkbänk, en sorglig patetisk människa, som har förlorat sig själv så pass, att han/hon slutat bry sig om allt det fina i världen, en individ som tappat hoppet och känner att han/hon inte har nåt kvar att leva för längre.-Det är vad en narkoman var i min lilla värld.
Den typiska stereotypen som de flesta av oss förknippar med missbrukare.

Jag har kommit att lära känna en person, som jag aldrig, aldrig skulle tro sysslade med droger, en lärd ung man, med en lysande framtid framför sig, med massor av potential, en person som kan bli precis vad han vill, utan några som helst problem.

Min vän, han som fastnat i drogträsket, han är ung och även han har en lysande framtid framför sig. En mycket smart kille som jag inte ens i min vildaste fantasi skulle förknippa med droger. Han är inte den typen, tillhör inte "pundarvärlden", passar inte in där.

Nu står jag här, och vet absolut inte vad jag ska göra, vad jag ska säga, det enda jag kan göra är att finnas där för honom, vara ett stöd.
Jag ska försöka göra allt i min makt att få honom ren från skiten, jag tänker inte sitta här och se på medans han fördärvar sitt liv, no way! Hur jag ska gå tillväga vet jag inte än, men jag ska lyckas, hoppas det i alla fall.

Jag har så svårt att förstå hur intelligenta personer som honom väljer att ta den vägen? Jag har svårt att överhuvudtaget förstå varför folk börjar röka vanlig tobak efter alla: "Våga säga NEJ till droger och våld-föreläsningar" i skolan och alla andra avsräcknings-metoder som finns på reklampelare, i tidningar etc. Det räckte för att avskräcka mig, och det borde räcka för alla andra också kan man tycka, men tydligen når inte budskapet fram, tyvärr..

Antar att vissa vill prova sig fram, förbjuden frukt kanske alltid smakar bäst, som man brukar säga, vad vet jag? Det är lätt för mig att sitta här och fördöma något jag aldrig har testat själv.

En dikt.

"Framför mina tomma blickar, är dagarna nattens likar…
Jag, färgad av traditionens mörka gränder.
Bakom mina svarta ögon, finns blott blodiga sorgebäckar…
Du, förvirrad av svenskars flyktiga trender.
Jag skriker, din mascara rinner, mitt hjärta duckar…
Vi, offer för jämlikhet kontra kurdisk heder. "

-Heresh

Detta skrev en nära vän till mig, jag var bara tvungen att citera det här i min mixade lilla blogg.
Det han menar med denna fina dikt är att, alla "problem" vi har här i Sverige, skulle inte funnits om vi befann oss i vårt vackra Kurdistan. Kulturkrockar skulle ej existerat, vi hade inte virrat runt som yrhönor här i kalla Norden.

Missförstå mig inte nu, jag älskar Sverige, och jag är Sverige evigt tacksam för att vi togs emot med öppna armar, och att ni gav oss ett hav av möjligheter, en chans..

Kurdistans framtid..

Efter att ha läst ett antal inlägg på ett kurdiskt forum, fick jag mig en liten tankeställare.

Det började med att en kille skrev en tråd om att många väljer att åka ner till welat(hemlandet) och hitta sig en maka/make. Och han ansåg att dom gjorde det av en specifik anledning, just för att våra kurdiska systrar och bröder här i Europa inte duger till, vi är inte tillräckligt kurdiska av oss helt enkelt.

Sedan läste jag ett annat inlägg där en kille som befinner sig i Kurdistans huvudstad Amed(Diyarbekir) skriver att våra landsmän demonstrerar för araber. Inte nog med det, så talar dom även på turkiska, för det anses vara förnämare, man är "societet" om man byter ut kurdiskan mot turkiskan, man har högre status, lever en lyxigare livstil än den fattiga hederliga kurden.
Och allt detta i Amed, Kurdistans s.k huvudstad!!! Hur kan detta vara möjligt?

Nu utgår jag ifrån det som pågår i bakur(norra kurdistan/östra turkiet, för er som inte vet), utifrån sånt jag själv sett och hört, så ja, jag generaliserar mycket.

Vill bara lätta lite på mitt bekymrade hjärta.. Är bekrymrad på riktigt, för vår framtid, är lite rädd för att dagens generation ska råka "glömma" allt det kurdiska, värdesätta annat före. Jag är orolig för att klyftan mellan kurder ska bli större än vad den redan är.

Jag vet massa kurmancer som hatar soraner, kallar sina egna landsmän för iranier/araber, och vise versa, barn som inte ens vet vad kurd och kurdistan är.
När man frågar barnen var kommer ifrån, säger ungen: "Turkiet".
Jag har lyckats "rädda" några av dessa barn, lärt dom om Kurdistan, och att dom är kurder, inte turkar.
En av dom, en 5åring sa: "Men jag kan inte kurdiska, hur kan jag då vara kurd?"

Kändes som en kniv i hjärtat, vår generation måste ändra på detta. Vi KAN om vi VILL.
Jag ska göra allt i min makt för att förhindra detta i a f.

Vi är inte som kurderna i Kurdistan, här har vi haft möjligheten att utvecklas, bilda oss, det finns INGENTING som kan hindra oss från att lära oss mer om kurder och kurdistan och bedriva kurdayeti. Här finns inga turkar/perser eller araber som förtrycker oss, tvingar oss gå i deras skolor, lära oss deras språk, och anamma deras kultur. :)
Här är man inte "modern" när man pratar på turkiska.

Nu när vi har världens chans att utvecklas maximalt, tycker jag att vi ska utnyttja det så mycket det går. När vi lärt oss ALLT som finns att veta om vårt kurdiska arv, utbildat oss, då kan vi åka ner till vårt kära Kurdistan och lära våra kurdiska bröder och systrar allt vi vet.. Eller så kan vi sitta här och se på medans turkarna sakta men säkert hjärntvättar våra landsmän och fortsätta snacka en massa gojja och smutskasta varandra åt höger och vänster..

Som sagt, allt ligger i våra händer nu, VI är framtiden, VI bestämmer åt vilket håll bollen ska rulla..

Kärlek

En kille skrev :

"Min fjärde insikt är att den sanna kärleken inte omfattar enbart en person, en partner, utan de alla den drar med sig i sin färd"

Och han har rätt på sätt och vis där, man har nog en plats för alla man haft nåt att göra med i sitt hjärta. Jag tror att alla man träffar på vägen, bara är "uppvärmning" eller vad man nu ska kalla det, tills man träffar den SANNA och ÄKTA kärleken..

Jag tror på den "STORA KÄRLEKEN", när man träffat den rätta/rätte, känner man det med hela sin själ och sitt hjärta, ALLA pusselbitar fallar på plats och man behöver inte : "blunda för hans/hennes mindre bra egenskaper"

Utan ALLT är rätt från start till slut, och man lever sedan lyckliga i alla sina dagar(önsketänkande enligt många, ingenting är omöjligt, det kan faktiskt hända!). Men tyvärr nöjer vissa sig med mindre, ger upp, och söker ej efter den stora kärleken. Även jag har gjort det misstaget.

Jag trodde att jag funnit honom, men jag hade fel, och nu långt efteråt, inser jag att jag "tvingade" fram mina känslor, trots att jag visste innerst inne att det inte var "rätt". Jag nöjde mig med mindre, jag tänkte : "Han är en bra kille, en svärmorsdröm, jag kan ändra på honom"

Jag såg alla varningsflagg tidigt i vårt förhållande, men jag fortsatte att kämpa, jag ville få det omöjliga att fungera. Kanske beror detta på min uppfostran, och det man sett under sin uppväxt, att mot alla odds, står man vid sin "mans" sida, oavsett hur dåligt det än blir. Förväntas man att stå där, ta emot allt. Särskilt när halva släkten vet om "din kärlek", då är det ännu värre, man börjar tänka på andra före sig själv. Man tänker på hur "Ayb" det är ; "Alla vet, ingen kommer vilja ha mig sen" etc.

Jag var i ett förhållande i 3,5 år. Vi hade våra bra stunder, it wasn't all bad, men anledningen till att det höll så länge, var just för att ALLA visste, med alla, menar jag då föräldrar och släkt.
Jag kanske är lite "bondig" av mig som tänker på följande vis. Men jag har alltid tänkt, den killen jag presenterar för mina föräldrar, det är killen jag gifter mig med, MR Right.
NU blev det inte som jag hade tänkt. Mina föräldrar fick reda på det av misstag, utan att jag ville det, och när dom ändå fick reda på det, då tog mitt förhållande en helt annan vändning, allt blev seriöst helt plötsligt.

En annan sak jag gjorde fel redan i början, var att jag blev tillsammans med mitt ex utan att vara kär. Jag gillade honom, älskade honom, som en vän. Och jag visste att han ville ha mig, inte bara som vän, utan mer. Som jag skrev tidigare i detta inlägg, "nöjde jag mig med mindre". Jag hoppade in i ett förhållande, just för att jag tänkte att han var en bra kille, trots att gnistan inte fanns där, trots att det inte gick en stöt igenom hela min kropp, från topp till tå av bara tanken av honom.
Gnistan kom senare, fjärilarna i magen, förälskelsen kom mycket senare.. den var påtvingad. Och jag föll för honom. Och på vägen dit, förlorade jag mig själv någonstans på vägen.
Den starka, självständiga tjej jag en gång var, fanns inte längre. Istället förvandlades jag till en förtryckt svag individ, mitt självförtroende som var på topp, begravdes långt ner under marken.
Allt kretsade runt honom, denna blyga, underbara kille, förvandlades sakta men säkert till något han inte varit, eller framställt sig själv som från början.
Jag visste att han var lite osäker på sig själv i början av vårt förhållande, men då tyckte jag bara att det var "gulligt", det jag inte visste då, var att detta var allt annat än gulligt.
Det där, stark vs svag/osäker, det var bara ett trick, att få mig dit han ville. Och jag var ett lätt byte, godtrogen och naiv som jag var. Jag tyckte synd om honom, jag tänkte att jag som är starkare, kan ta emot allt, han är svag, han mår dåligt, och dittan och dattat. Att jag skulle hjälpa honom ur hans miserabla situation, var det jag själv som utfyllde den rollen, som enligt mig var tillägnad honom..

Jag har nyss funnit mig själv, blivit mitt gamla jag igen, vägen hit har inte varit lätt, men nu står jag här, i egen hög person. Och denna gång ska jag inte göra om samma misstag, det är alltid lätt att vara efterklok, ibland måste man som sagt gå igenom "olycka" för att finna lyckan..

Trots allt detta, har jag inte tappat hoppet om kärleken.
Jag ska ha tålamod och vänta, på min kurdiske prins.
En vacker dag kanske vi hittar varandra, vem vet, han kanske redan finns i mitt liv, utan att jag är medveten om det..

Hopplös romantiker? ...mmm perfekt beskrivning på lilla mej ;)

Allting är inte alltid som man tror..

Här är en text jag fick i ett mail, jag tog mig tid att läsa det. Det som står i texten stämmer verklingen, INGENTING är som det ser ut att vara.

Ibland måste man möta motgångar i livet, må riktigt dåligt, för att sen kunna uppskatta och värdesätta det som är bra i livet, som tex, alla de fina människor man möter under livets gång, vissa påverkar oss mer än andra.

Finns en i mitt liv just nu, som påverkat mig så oerhört mycket, så mycket att jag själv blir förvånad. Jag är väldigt glad över att jag fått chansen att lära känna den här personen, mycket av det jag lärt mig av honom, kommer jag att bära med mig i mitt hjärta för alltid.

Du vet vem du är.

I alla fall, here goes :

Två resande änglar kom till en rik familj för att övernatta. Familjen var hänsynslös och de fick inte sova i ett gästrum. Istället placerades de i ett rum i en kall källare. När de skulle lägga sig såg den äldre ängeln ett hål väggen och lagade det. Då frågade den yngre ängeln varför hon lagade hålet. Hon svarade:

"Saker är inte alltid sådana som man tror."

Nästa natt övernattade de i ett fattigt hus. Snälla husvärden delade sin middag med dem och de fick sova i deras sängar för att vila sig ordentligt. När de vaknade nästa dag såg de husvärden och hans fru gråtande. Deras enda ko låg döende på ängen.

Den yngre ängeln var verkligen arg och frågade den äldre hur hon kunde tillåta att någonting sådant kunde hända. Den elaka husvärden hade allting och du hjälpte honom ändå. Trots att den andre hade väldigt lite, delade han det med oss och du tillät att hans enda ko dör.
Den äldre ängeln svarade:

"Saker är inte alltid sådana som man tror. När vi var i den kalla källaren såg jag att det fanns guld i det hålet så jag lagade det för att han inte skulle kunna hitta guldet, eftersom han var så girig. Förra natten när vi sov i det fattiga huset kom dödens ängel för att hämta husvärdens fru, så jag gav honom kon istället. Saker är inte alltid sådana som man tror".

Någon gång händer det saker som man är olycklig över. Tro att varje sådan händelse är till din fördel. Med tiden kommer du att få veta...

Mitt favorit stycke i hela texten. Starka ord, som verkligen stämmer.

Några människor kommer snabbt in i våra liv och snabbt försvinner ur våra liv. Några människor blir våra vänner och stannar länge i våra liv. De lämnar vackra spår i våra hjärtan. Vi blir aldrig mera som vi varit, eftersom vi lärde känna en god vän! Igår är historia. Imorgon är en gåta. Idag är en present och därför heter det nutiden. Lev och njut i varje ögonblick!

Ta vara på era nära och kära, tänk alltid till två gånger innan ni dömer någon i förväg, allting är inte alltid svart och vitt..

Ledsen..

Fick veta något hemskt nyss, ord kan inte beskriva vad jag känner just nu..
Jag är så ledsen, så ledsen.. :(

Vad gör man när man just fått veta att en person som betyder otroligt mycket för en, går på droger? Inte vilka droger som helst, utan tunga grejer..

Återkommer senare, måste smälta detta..

Förhållanden

Jag har funderat på en sak, el några saker rätt länge nu, tänkte dela mina tankar med er.

Av egen erfarenhet och det jag själv sett och upplevt så är det så att tex. När en kurdisk kille är tillsammans med en svensk, är han största toffeln, gör allt för henne, accepterar massor av saker. Men så fort en kurdisk kille blir tillsammans med en kurdisk tjej, tar han henne förgivet, behandlar henne hur skitigt som helst, oftast.

Med "skitigt" menar jag då, att det både fattas respekt och tillit, man börjar behandla sin tjej som en ägodel istället för sin käraste. Tolka mig inte fel, allt är bra i början, man svävar på små rosa moln och tror att man har hittat MR Right, den kategori av kille/killar jag beskriver nu, smyger sig fram, sakta men säkert. Allt händer mycket långsamt, till slut står man där, och vet inte vad man ska ta sig till, man tror att man är kär, att man älskar, och inte kan vara utan honom. Man tror att ingen kommer vilja ha en efter honom, för att det är det han fått dig att tro, sänkt ditt självförtroende så pass lågt, att du tror att du förtjänar allt du får.

De kurder jag känner, som är tillsammans med kurder, alla förhållanden liknar varandra så mycket, allt händer i samma följd, det är samma mönster, steg för steg. Man blir nästa orolig, är det verkligen så det ska vara?!
Är det, det vi kallar kärlek?!

Det vill jag inte tro,.vägrar tro att det är så,.(är en hopplös romantiker, all the way :$ )

Visst nu kommer vissa av er som läser detta (killar) tänka/säga :

"Vi behandlar inte alls svenska tjejer som guld, vi använder dom för en sak, bla bla bla..osv osv..kommer gifta mig med en kurd i slutändan.."

Kanske det kanske, men den svenska tjejen är omedveten om detta i de flesta fallen, hon tror att allt är en dans på rosor, och tror att hon är hela eran värld. Ni spenderar mycket tid och energi på henne, ni får ju henne att känna sig som en drottning under tiden ni s.k "playar" henne. Tar med henne på bröllop, släktträffar(vilket jag tycker är fel).

Varför tycker jag detta är fel? Skulle inte tycka det var fel, om vi kurder inte hade sån jefla dubbelmoral. Skulle tycka det var helt okej, om tjejerna också fick ta med sina respektive pojkvänner på bröllop osv. Även om detta nu var "tillåtet" skulle jag inte ta med min pojkvän, jag är lite "bondig" jag vill ej att mina föräldrar och släktingar ska träffa bara min "pojkvän", utan min fästman, den killen jag vill gifta mig med, DEN killen vill jag ta med på en släktträff, finare så, men det är bara min lilla åsikt.

Så vad kan detta bero på? Varför behandlar våra kurdiska killar oss annorlunda? Varför blir vi deras ägodel istället för att vara deras drottning?

Är det så att när våra kurdiska killar ser sina mammor ta emot mycket skit o förtryck i vår kultur, och stannar kvar trots det, att ni killar tror att VI även stannar kvar oavsett vad ni gör mot oss? Min mamma, våra mammor, så mycket orättvisor dom accepterat enbart för att göra andra lyckliga, OSS lyckliga.

Men killar, ni har fel, dagens generation av kurdiska tjejer/kvinnor kommer ej acceptera sånt beteende längre. Det är våran tur att sätta STOPP för en gång skull. Jag tänker i a f inte leva för att behaga andra längre. Man lever bara en gång, mitt liv, mina beslut, jag som ska leva med konsekvenserna.

Jag skyller på samhället, den kurdiska "bonde"mentaliteten. Misstolka inte mig nu, jag ÄLSKAR min kurdiska kultur, jag älskar våra traditioner, men vissa saker bör ändras, vi lever ej på stenåldern längre.

NU menar jag inte att ALLA kurdiska killar är på detta vis, finns massor av den bra sorten också, gäller bara att hitta honom..

En annan sak jag funderat på är :

De som tror på att hämnas, jag tror inte på hämnd. Vad tjänar man på att stanna kvar och hämnas? Varför ens utsätta sig själv för nåt sånt? Den killen som inte vill ha mig, VILL jag inte ens ta på med en tång.
Ni tjejer/killar som är på detta viset, snälla, ha lite mer självrespekt än så, varför sträva efter att hämnas? Varför ödsla tid och energi på en kille som inte vill ha dig?!
Varför sänka sig så lågt?

Detta gäller både tjejer och killar som inte fattar vinkar och inte kan gå vidare, fast killen/tjejen gjort klart för er att han/hon INTE VILL HA DIG.
Varför hänga kvar och försöka göra livet så surt som möjligt för killen/tjejen du en gång påstod dig älska el fortfarande älskar?!
Älskar man någon vill man ju att han/hon är lycklig, i vissa fall är han/hon allt annat än lycklig med dig, och då måste man ta tag i sin egen krage, och se sanningen i vitögat, släppa taget. Ingen har dött av brustet hjärta hittills.

Lycka går ej att tvinga fram.

Hade ni varit ämnade för varandra, hade ju inte han/hon sökt sig till någon annan, el sårat dig i första taget, right?!

ALLT jag skrivit, går both ways, i slutändan handlar allt om att ge och ta. Tjejer är inte bättre än killar, det var inte det jag vill komma fram till med denna text, vi tjejer är minst lika bra på att strula till det, vara dumma, såra, som er killar

Mm minsann så ä're =)

Min ängel..

Vill tacka dig, min ängel Rezan.
Du lyste upp min dag med dina vackra ord, då jag mådde som värst..

"När en blomma slår ut, genomsyrar hennes doft allt som kommer omkring henne, det får den vassaste törn att vilja mjukna, men törnar är som sagt törnar och förblir även törnar, men inga törnar kommer åt några kronblad, kom ihåg det Du är den blomman."

Dessa ord fick mig att fälla tårar.
Det är det finaste någon någonsin har sagt till mig..

Älskar dig min sötnos, min älskade lilla gumma.
E>E>E>Dile, xwashe, rinde mala xa la uci gundeeeeeee <3<3<3