Vila i frid John Lundin.

Minnet lever det kan ej jordas Det kan ej gömmas bland stoft och grus Nej, det skall leva i fågelsången I blomsterdoft och i vindens sus Tack för Din alltid så hjälpsamma hand Så snar till hjälp, så ofta den hann Tack för de tjänande stegen Du gick Tack för all ömhet vi såg i Din blick Du hade ett hjärta så innerligt gott Vi tacka Dig vill för allt vad vi fått Tack och farväl från oss Dina kära Vi vet att vi stodo Ditt hjärta så nära. Vila i frid älskade John, hoppas att fu har det bättre nu än vad du kände när du levde..

Njut av livet!

Hallå där!

Nu har jag låtit er vara utan mig i några dagar.
Den senaste tiden har fått mig att inse något, något som jag redan visste sen innan, men något som tåls att upprepa gång på gång!
Du vet aldrig vad som försiggår bakom stängda dörrar.

Det vackra huset du ser varje dag på väg till jobbet, det vackra huset du drömmer om, det kan i själva verket vara ett äckligt ruckel bakom sin vackra fasad. Ingenting är som det verkar. Den gladaste och hjälpsammaste personen, kan vara den person som känner sig ensammast i hela världen, en person som inte bär på annat än sorg och smärta, men som inte visar det till sin omgivning.
Pojken/flickan i skolan med de trasiga fula kläderna, alkoholisten på parkbänken, alla dessa människor har en anledning till varför dom är i det skick dom är i.
Döm aldrig någon, tänk på att det alltid finns en anledning. INGEN vill leva sitt liv på det viset, ingen väljer att leva ett liv de hatar frivilligt. Vi människor är olika, vissa av oss är starka nog att stå emot och kämpa vidare, medans andra släpper taget lättare och låter sig falla.

Var tacksam för det du har och nöj dig aldrig med mindre, sträva alltid efter mer, och sätt dig själv i första rummet. Detta är något jag ständigt påminner er läsare om, men det är verkligen livsviktig!!
Vi har ju bara ett liv, ett liv, i alla fall, som vi vet om. Vi vet ju faktiskt inte vad som händer när vi dör, vi kan bara spekulera.

Varje dag är en risk, varje morgon när vi vaknar och tar livet för givet, kan vara just den dagen då något förödande händer. Lyssna alltid på er instinkt och ta inte ansvar för någon annans bagage. Det är inte ditt ansvar att bära någon annans börda. Visst ska man hjälpas åt, visst ska man bry sig om varandra, för vad vore livet utan relationer och kärlek? INGENTING!
Omfamna kärleken när den kommer till er, tid och rum är inte väsentligt, utan det ni känner, era instinkt, det är den som är viktig, men låt den vara på lika villkor.

Men när ni känner att det verkligen inte är hållbart längre, när ni känner att ni gjort allt, våga lämna det dåliga. Våga ta steget, för vet ni vad? NI FÖRTJÄNAR det, ni förtjänar att må lika bra som alla andra!
Gör något åt saken, förlika er inte med tanken om att "jag förtjänar inte bättre" eller "jag är där jag förtjänar att vara". Det går alltid att göra något åt situationen man är, på gott och ont.

Fånga dagen kära läsare! NJUT av livet!

När någon dör

När någon dör, så tror jag det är viktigt att ta farväl..

Att se personen, få ett riktigt avslut.

Det är i alla fall väldigt viktigt för mig. Det är inte fören man ser, som man förstår vad som hänt.,

Det tomma skalet som är kvar efter personen, för det är vad det är. Ett tomt skal. 

Livet är oförutsägbart, vi vet verkligen inte vad som ska hända. Vi tar allt för givet.

Min vän som förlorade sin själsfrände, hon var osäker på om hon vill se sin älskade. Hon undrade vad poängen var.

Som tur var så gick hon och tog sitt avsked, fick sitt avslut.. Även om det aldrig riktigt kommer att vara avslutat, pga sättet hon förlorade honom på.

Jag är fortfarande arg, jättearg! Och väldigt ledsen.

Jag hoppas att du funnit frid, men du lämnade så många människor bakom dig på ett så fult sätt, du gav dom ett så tungt bagage. Massa frågetecken som vi aldrig kommer få svar på.

Syftet med det här inlägget, ta avsked, annars kommer ni ångra er resten av livet och ni får bara chansen en gång.

Ta hand om er och era nära och kära.

Dagens

En text av Kristian Gidlund

Sanna ord, vila i frid Kristian.

"När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären. Vi sågar av de ben som vi behöver för att stå upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.

Jag ser hur delar av befolkningen har dopat sitt intellekt – hur de fyllt sig själva och sina resonemang med luftslott utan att ha något konkret att komma med. Argumenten kan knappast ha lyssnats igenom. Sverige, jag vet att ni kan mer. Jag vet att ni som bor här egentligen är smartare än att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

På alldeles för många platser och i alldeles för många sammanhang lyser den totala bristen på ansvar. Jag hör aldrig någon vuxen be om ursäkt. Jag hör dem bara beklaga sig. Hör dem säga att verksamheter ska ses över. Hur rutiner ska förbättras. Men något förlåt kommer aldrig på tal. Den tanken verkar kännas främmande. Som att en sådan sak enbart är begränsad till barn. Något som vi gjorde när vi var små. Då bad man om ursäkt. Då sa vi förlåt. Hos vuxna finns bara undanflykten.

Jag ser Borlänge, mina drömmars stad.

Jag ser hur den ena arbetsplatsen efter den andra går omkull eller skär ner i personalstyrkan. Stålverket ställer ett ultimatum som tvingar 200 anställda att gå med på kortare arbetstider och lägre löner.

Pappersbruket planerar att varsla 175 tjänster då en av deras maskiner ska stängas.

Efter flera års kämpande påbörjas bygget av ett Ikea – ett bygge som till en början visade sig ge noll lokala jobb, då underleverantörerna erbjudit offerter långt under svenska medelavtal. Så kom inte här och yra om att invandrare knycker svenska arbetstillfällen – de rear vi ut på egen hand.

 Jag ser hur en av bygdens tidningar varslar merparten av sina anställda, med försämrad journalistisk kvalitet som självklar följd. Och detta är ingenting unikt för en bruksstad i Dalarna. Tendensen är densamma i hela landet.

Det stirras blint på utgifter. Inget får längre kosta pengar. Vår tids förbannelse – begreppet kostnadseffektivisering har blivit det enda centrala.

Jag ser mitt pensionssparande dala i värde, men förstår att det garanterat innebär en vinst för någon annan. Min tröst ligger i det faktum att jag sedan länge kommer att vara död och begraven innan min egen pension blir aktuell.

Jag behöver alltså inte gå till historieböckerna för att inse människans vansinne. Det räcker att hastigt betrakta samtiden.

I Singapore avlider en indisk kvinna av skadorna hon ådrog sig efter att ha våldtagits av sex förövare i sitt hemland. Enligt uppgift ska rostiga järnrör ha använts i övergreppet.

Det kommer en rapport om att Sveriges främsta klädföretag betalar sina sömmerskor i Bangladesh mindre än två kronor i timmen för sitt arbete. Uppgifterna är givetvis ingen skräll, men två kronor i timmen?

Det måste vara något slags rekord i mänsklig girighet.

Jag ser västvärlden ignorera händelserna i Syrien. Jag ser västvärlden därmed acceptera massakrerna i Homs, Hama, Hula, Daraa och al-Haffa, bara för att nämna några få exempel.

Afrika plundras på sina naturresurser: Olja, diamanter och mineraler.

Konflikten mellan Israel och Palestina kommer aldrig att få en lösning – jag svär på alla tänkbara gudar och helgon.

EU tilldelas Nobels fredspris. Den meningen ska läsas med ett gapskratt.

Jag hör hur Arktis kommer att vara borta år 2050 om vi inte på allvar tar tag i vårt sätt att leva. Samtidigt hör jag hur vampyrbolaget Shell vill dit och borra efter olja.

Och jag hör hur Sverige vill utvisa fall av ensamkommande flyktingbarn. Det är så stört att jag knappt orkar skriva om det.

Barn.

Jag ringer till sjukhuset för att fråga om de spermier som jag frös in innan min första behandling förra året. De finns kvar. De har det härligt i sin frys. Och så ställer jag den där frågan som för någon utanför sjukdomsprocessen antagligen låter bisarr: Kan jag testamentera dem?

Svaret är aldrig. Inte en chans. Det har svensk lagstiftning satt stopp för. Jag får inte ha en diagnos som talar emot att jag får uppleva barnets 18-årsdag.

På ett sätt kan jag förstå. På ett annat sätt är det obegripligt. Resonemanget håller inte. För om jag hade varit brandman, polis eller en dömd mördare, då hade jag kunnat få skaffa hur många barn som helst.

Min linje dör med mig.

Kanske är det lika bra. Världen är ändå på väg åt helvetet.

Vi får se vem som hinner dit först.

 

Kristian Gidlund

8 februari 2013"

ikroppenmin

Kristian Gidlund är död, han var nog en av de bästa skribenterna någonsin!

Jag har nog aldrig läst någon som beskrev känslor så fint som han gjorde.

Jag önskar att jag kunde skriva hälften så bra som honom.

Döden gör sig påmind hela tiden.

Må han vila i frid.

Döden gör sig påmind återigen..

Döden. Jag vill inte att den ska göra sig påmind hela tiden i mitt liv, men jag vet att döden är en del av livet. Det är mot döden vi alla kommer gå till slut.

Vi lever våra liv som om vi ska leva för evigt. Vi tror vi är odödliga, vi sårar varandra, ljuger och bedrar.

Jag vill inte förlora nån jag bryr mig om, jag vill inte se mina nära och kära lida. Jag vill inte känna mig så hopplös som jag gör nu. Maktlös.

Jag hoppas att du är på en bättre plats nu, att du är lycklig.

Men hur kan du vara lycklig utan din själsfrände som du lämnade kvar här?

Hur kunde du lämna henne, utan att se dig om? Hur ska vi få henne att bli hel igen?!

Hur ska vi glömma glädjen och värmen du spred runt omkring dig?

Du och hon var ju det som gav mig hopp om kärleken, hopp om att det fanns något som var så nära perfekt man kan komma..

Jag är så arg! Så ledsen! Och jag kommer påminnas om dig hela tiden så länge jag bor i den här lägenheten. Jag önskar du vore här nu. Jag önskar att jag kunde återgälda det du gjorde för mig i en av mina svåraste stunder. Jag önskar jag kunde ge dig hopp, så som du gav mig hopp..

Jag kommer aldrig glömma dig, du kommer alltid leva vidare i mitt hjärta och jag hoppas att vi möts igen en vacker dag..

Jag hoppas att det inte tar slut, att det finns ett liv efter döden..

Jag finner inga fler ord just nu..

Och jag önskar du hade hamnat i trubbel och jag fick chansen att vara din jurist, som du sa..

Vila i frid min fina vän. ❤❤❤

Svart dag..

Himlen fick en ängel idag..

❤❤❤

Dagens bild

Var på den årliga kurdiska kulturfestivalen i Stockholm igår.

Hade inte varit på den på många många år. Måste säga att det var uselt organiserat. Någon som kan borde ta tag i organisationen, annars kommer folk sluta bry sig och gå. Det enda bra med kvällen var att alla pengar som kom in går oavkortat till Rojava.

Det pågår ett smutsigt krig i Syrien, den kurdiska delen kallas för Rojava. 

Barn dödas på de mest brutala sätt, gravida kvinnors magar skärs upp för att sen dö långsamt. Finns inga ord som kan beskriva hur illa det egentligen är där nere. 

Människor som lyckas fly kommer till ett land som Sverige, många flyktingar från detta område är bosatta i ljusens flyktingförläggning, i det område där ett kors brändes utanför deras fönster. Jag önskar jag hade svar på varför man gör så. Varför man dödar civila, varför man krigar överhuvudtaget? 

Bilden nedan är betydligt roligare än texten ovan. Vad underbart det vore om alla kunde le som jag gör, eller hur?

Även Lara visar sitt stöd för Rojava:

Korsbränning i Ljusne, utanför Söderhamn

Natten till idag, 14 september 2013, brändes det ett kors i Ljusne, utanför Söderhamn. Detta skedde i ett flyktingtätt område. 

Händer detta verkligen?! 

Hur kan detta hända i ett land där alla får samma utbildning, där alla måste gå i skolan i minst 9 år. En skola där vi har historia som ett ämne, ett ämne där vi blir upplysta om hur fel Hitlers agerande var, hur fel Ku Klux Klans agerande var och är fortfarande. En skola där vi får lära oss om allas lika värde oavsett etnicitet och bakgrund. 

I andra länder där detta sker kan man ändå skylla på att det inte vet bättre, att de agerar utifrån okunskap, i de länder som flyktingarna kommer ifrån. Från fattiga och utsatta områden.

Men de som brände korset inatt i ett område med rädda flyktingar, som redan kommer från drabbade områden och drömmer mardrömmar varje dag, ett område med massa barnfamiljer som kommit hit för att få känna den trygghet de inte får känna i sina egna länder, här i vårt land. 

Ja, vårt land! Jag anser att Sverige är mitt land, jag har inget annat land, det är här jag är uppväxt. 

Det är på svenska jag kommunicerar i min hjärna, även om jag behåller min kultur och mitt modersmål och anser det är jätteviktigt att föra den vidare till min dotter, men på ett integrerat sätt, där min dotter får det fina från båda kulturerna. Värmen och sammanhållningen från det kurdiska och kunskapen och möjligheterna från det svenska samhället. 

Vem vill lämna sitt land och sitt hem frivilligt?! Vem? Vill vi inte alla passa in i ett samhälle och kunna vara oss själva, känna oss hemma?! 

Vem ger er rätten att utsätta dessa stackars människor för detta?! 

Varför är vi människor så rädda för varandra?! Var kommer denna rädsla från ? Inte från okunskap iaf, inte här, inte i Sverige. Här vet vi bättre! 

Ord kan inte beskriva det jag känner just nu! Må dessa svin åka fast!

Jag är glad att jag inte bor kvar i Söderhamn, men jag fasar för att detta kommer sprida sig, vad mer kan man förvänta sig av ett folk som röstat in SD i riksdagen?! 

Från rörmokare till världsproblem.

Stamrenovering pågår på Bellmansgatan, såg denna bänk utanför huset som renoveras för tillfället. Tyckte det var lite skojigt! "Rörmokare bänk V.I.P"

Ett litet rörmokarekonstverk, tycker ni inte? 

Jag har funderat jättemycket på hur fantastisk människan är egentligen.

Om man bortser från allt elände människan skapar, så skapar även människan så otroligt mycket fint. 

Från jord till att få betong att flyga, helt sinnessjukt. Från stenåldern till att studera juridik?! Allt detta för att människan är så otroligt smart! Önskar att vi människor la ner mer tid på att skapa det fina och mindre tid på det fula och hemska. Jag önskar att jordens resurser användes till att se till att alla hade det lika bra, men det fungerar och händer bara i en drömvärld.

Jag önskar att alla oskyldiga barn som föds i detta nu hade samma möjligheter och rättigheter! Jag önskar att barn slapp svälta, att de slapp se krig. Inte bara barn, utan alla människor oavsett etnicitet och religion slapp se eländet! Men i detta nu, dödas ett eller flera barn i världen, barn svälter medan i-länderna tillverkar vapen och skickar ner till de drabbade områdena. 

Varför är det så svårt att hålla fred?! Borde inte människan har utvecklats mer än så vid det här laget? 

Det känns som att utvecklingen går ett steg fram och tre tillbaka. Allt det vi trodde var lämnat i historien, kommer sakta upp igen, och historien upprepar sig, gång på gång.

Vi blev alla utbildade om hur hemsk Hitler var, men ändå röstas SD in i riksdagen, vi lär oss inte av historien. Tekniken utvecklas, människan är otroligt bra på innovation, förnya och förbättra tekniken och samhället, men varför går vi tillbaka när det kommer till mänskliga faktorer?

Varför kan vi inte se varandra som olika individer och respektera varandra för de vi är?

Svaret är nog pengar, det är alltid pengar. När pengar kommer in i bilden glöms mänskligheten bort.

Även religion är en stor bov i dramat.

Tragiskt men sant.

Virrigt inlägg, tänk så många frågor en simpel bänk gjord av "skräp" kan väcka?!

Må väl.

En gång för länge sen..

..hade en abla(stora syster), någon som jag verkligen såg upp till, någon som peppade mig och fick mig att tro på mig själv. Någon som jag kunde ringa när som helst och fråga om råd. Men hon finns inte länge i mitt liv. Det känns tråkigt att det är på det viset, för är det inte meningen att en sån person alltid ska finnas där? Det är vad man förväntar sig i alla fall i egenskap av en "lilla syster". Jag har inga äldre syskon, just därför var denna person väldigt viktig för mig, hon var den stora syster jag aldrig fick, men alltid ville ha.

Jag brukar tänka på henne ibland, senast idag. Jag kontaktade faktiskt henne när hon blev mamma för första gången, något som hon alltid drömde om, egna barn. Men jag fick inte det svar jag förväntade mig. Blev besviken.

Hon brukade älska att läsa min blogg och gav mig alltid komplimanger för mitt sätt att skriva. Hon sa ofta att jag borde kontakta ett förlag och få min blogg publicerad i bokform. Hon sa även att hon inte förstod hur alla "bimbos" värdelösa bloggar som handlade om ingenting och som inte hade en enda känsla bakom sina inlägg blev så stora.

Jag älskar att få feedback för min blogg. Det får mig att vilja skriva mer. Det var ju därför jag började blogga, för att ventilera och få svar från människor jag inte kände och som inte kände mig. Opartiska.

Jag var ju anonym i början när jag skrev, just för att jag skulle kunna skriva öppet och fritt, utan att bli dömd av min omgivning. Inte för att jag hade något att dölja, det har jag aldrig haft, men just för att jag skulle kunna skriva om ämnen som var tabu i vår kultur.
Jag har bloggat till och från i 8 år. Mycket har hunnit hänt under dessa år. det som var tabu då, är ingenting någon lägger större vikt på nu. Jag minns att tog bort vissa inlägg precis innan jag avslöjade min identitet, mycket dumt gjort. En av de texterna var denna:

http://kurdishflower.blogspot.se/2013/04/normal.html

Den texten var en av mina första texter på bloggen.
Varför tog jag bort den?
Kanske för att jag skrev att jag att jag kände mig som en "fågel i en bur", det kanske skulle missuppfattas av alla nyfikna i min omgivning, och omvandlas till något slags skitsnack, och just då orkade jag inte med det. Det är det tråkiga med vissa, att det letar efter nålar i en höstack, och att allt jag gör eller säger alltid sticker i ögonen på någon.

(Skäms lite över det inlägget just nu,inte för att det står något fel, men jag skulle inte valt det språket jag använde i den texten i dagsläget, uttryck som "blattebrud" m.m, låter som en kaxig liten skitunge.)

Vad vill jag komma fram till med detta inlägg egentligen?
Jo, att man alltid ska vara ärlig och rak, att man alltid ska säga vad man känner och tycker i en relation utan att döma varandra. Oavsett om det är en vänskaps- eller kärleksrelation, eller något annat.
Ärlighet varar alltid längst.

Är man inte ärlig, så kommer man alltid gå runt med en klump i magen. En klump som kommer växa för varje dag som går, en klump som kommer påminna dig i resten av ditt liv om vad som kunde ha hänt om du hade varit ärlig.

Om vi återgår till min "källan" till min motivation när jag behövde den som mest, min "stora syster". Varför blev det som det blev mellan oss?

Jo, just för att jag var ärlig och sa vad jag tyckte, även om jag uttryckte mig klumpigt, men du gav mig ingen chans att få förklara och la ord i min mun som jag absolut inte menade eller ville säga.
Det är väl det man ska kunna göra, säga vad man tycker, även om man är oense? Jag har få vänner som jag tagit med mig under livet, nära vänner alltså, som jag verkligen litar på, till dom kan jag säga vad som helst, och de kan säga vad de vill inte mig, men vi blir aldrig osams eller ovänner. Tack för att ni finns, ni vet vilka ni är!

Det är ungefär som att vara mamma, man är mamma för livet oavsett vad ens barn gör. För det kommer komma en dag då ens barn gör något man inte gillar, då gäller det att vägleda sitt barn, hitta den rätta vägen, kommunicera. Inte stänga ut barnet och aldrig mer prata med det. Kommunicera är A och O.

Jag tycker om att kommunicera och prata ut. Jag gillar inte att sopa saker och ting under mattan, och jag kan absolut inte hålla något inom mig! Jag måste få utlopp för mina känslor på ett eller annat vis! Jag kan även ta kritik, och jag tar åt mig av det mina vänner kritiserar mig för, jag lyssnar, och påverkas. Gör om och försöker göra rätt nästa gång. Det är sån jag är, och det borde ju en "stora syster" veta, en person som känt mig sen jag var lika liten som min egen dotter.

Om du läser detta, så gäller det jag skrev när ditt första barn föddes fortfarande.
Ta hand om dig och dina fina barn, om jag sa något som sårade dig, så gjorde jag det för att jag älskade dig och ville dig väl, inte för att jag hade en ond tanke bakom eller ville dig något illa. Men det borde ju du ha vetat, om du vore min stora syster.

Det jag kände och trodde om vår relation kanske inte var ömsesidigt, hade det varit det så hade vi fortfarande haft kontakt idag.

"..Allt du har åstadkommit och klarat av är tack vare DIG själv. Energisk, kaxig och supersmart tjej!! Viktigast av allt, rakryggad och ärlig!! Notera bara en sak blomman, alla kanske inte kan eller vill plugga men det viktigaste är att man gör det man själv vill och inget är omöjligt.."

Dina ord till mig.

Med detta sagt, vill jag önska er en trevlig kväll och en god natt kära läsare! <3 br="">

Dagens Lara

Lara badar och konverserar med mig medans hon leker i vattnet, ett av våra samtal:

Lara: "Mamma vad heter du?"

Jag: "Gulay"

Lara: "Du heter mamma Gulay"

Jag: "Ja,vad heter du?"

Lara: "Nej mamma, jag ska fråga.. mm.. vad heter Biyan?"

Jag: "han heter Biyan"

 

Hon tänkte en stund och sa sen:

"Abi, Biyan heter abi"

För er som inte vet, Biyan är min systerson och abi betyder "storebror". 

Några timmar senare:

Laras pappa ringde, Lara sa bara Hej, och var inte så sugen på att prata, hon var mer upptagen med att leka med en boll.. Efter att han la på:

Jag: "Lara varför pratade du inte med pappa?"

Lara: "joo, jag pratade med pappa!" Utbrast hon.

Jag: "nej, du pratade inte, så pappa blev ledsen, du frågade inte ens hur han mådde, vill du fråga pappa hur han mår? Så att pappa blir glad?"

Lara: "ja"

Vi ringde upp..

Lara: "Pappa hur mår du?"

Så underbart söt och omtänksam, hon klarar inte av när någon av oss är ledsen, eller någon överhuvud taget. Hoppas att du alltid har lika stort hjärta!

Min fina lilla älskling!! ❤❤❤

Dagens citat

Vi växer inte när saker och ting är enkelt, vi växer när vi möter utmaningar!

Så sant som det var sagt. För varje utmaning, för varje berg vi måste bestiga för att gå vidare, för varje tung sten som lyfts från våra axlar, får vi stryka och kan växa som människor!

Jag älskar utmaningar! 

   

"Don't overthink.." Just do it!

Som rubriken lyder, över analysera inte saker och ting! Ibland ska man bara följa sitt hjärta och det man vill!

Alla normer, alla dömande människor i ens närhet, precis allting runt omkring..

GLÖM dom!

Vi lever bara en gång, vi människor är experter på att må dåligt i onödan, vi älskar att tortera oss själva. Oftast när vi torterar oss själva och till slut tar vårt förnuft till fånga och ringer det där samtalet, eller säger orden vi egentligen ville säga..

Då inser vi hur onödigt det egentligen var att gå runt där med en massa tunga stenar på axlarna, hur dumt det var att ödsla sin dyrbara tid..

Kära läsare och vänner, ibland måste man ta steget, ta tjuren vid hornen, annars blir man inte lycklig..

Njut av varje sekund och fånga dagen!

Ett tips till mina manliga läsare..

Jag fyller 30 år snart., ville bara påminna..

 

Händer sånt bara i böcker eller kan en man vara så gullig?! Läs sidan kära läsare som läser min blogg och är av manligt kön. Detta skulle göra vilken tjej som helst lycklig, en gåva som verkligen betyder något. Det skulle lika gärna kunnat vara ett armband gjort av en enkel tråd, men det ligger en tanke bakom varje sak.

Riktigt fint! Ett tips från mig till er. 

Tipsa om en läsvärd blogg

Minns ni Jessica Hedlund, min beskyddare i skolan när jag blev mobbad? Min räddare i nöden.

Hon har en mycket fin och läsvärd blogg, ta er en titt: 

http://www.agni.blogg.se/

Fifty shades of Grey

Jag är på bok nr tre nu och jag tänker inte lägga mig förrän jag läst ut den.

Imorgon börjar skolan på riktigt, och då är det bara juridik som gäller! Ser fram emot även det!!

Lite kort om dessa populära böcker jag hörde så mycket om innan jag själv började läsa..

Jag valde att beställa hem böckerna på engelska, tänkte att originalet alltid är bäst och min engelska hade börjat bli ringrostig den senaste tiden.

Måste säga att jag läser engelska flytande igen och har till och med börjat drömma på engelska. Jag är lite skum, får jag dille på något så förföljer det mig även i mina drömmar.

Så, vart var jag nu igen? Jo, böckerna.

Bok nr ett gjorde mig lite förbannad, tänkte att fifty var ett äckel till att börja med, men ju mer jag läste, ju mer ville jag läsa. Jag kunde till slut inte lägga ifrån mig boken och stressade mig igenom den första för att kunna njuta av den andra boken.

Måste säga att den andra boken var bättre och den tredje är nog bäst. Det är mer handling i de två sista böckerna.

Jag dömde Mr.Grey för snabbt i första boken, för nu är jag helt förälskad i honom.. 

Jag lider när jag tänker på att många barn i vår hemska värld får genomlida det han genomled som barn, och att man alltid måste tänka på bakgrunden till varför någon beter sig som den gör.. 

Jag mår illa och önskar jag kunde rädda alla dessa stackars barn.. Jag får återkomma till detta ämne senare..

Nu måste jag läsa ut boken.

Natti..

Älskar du mig?

Det är så underbart att vakna till en kärleksfull liten tjej!!

Hon har kommit in i trotsåldern och testar mina gränser hela tiden, hon satt och låtsasgrät nyss för att hon ville att jag skulle blåsa upp en ballong till.

Man ska vara stenhård, inte backa så fort barnet börjar gnälla..

Efter ett tag gav hon upp och sen när jag gick fram till henne, kom hon fram, la sina små armar runt min nacke och pussade mig. 

-"Älskar du mig?" 

Frågade hon sen.

Klart jag älskar dig, min fina älskade unge!!

Men jag blev så förvånad, det var första gången hon ställde den frågan.

Min fina lilla älskling, tvivla aldrig på min kärlek till dig!

Du är det finaste och värdefullaste jag har, ingenting i denna värld är mer värt än dig! Jag älskar dig till solen och tillbaka och oändligt mycket mer!!

❤❤❤

 

Ville dela med mig av min fina stund med min lilla tös.

Hoppas ni får en fin dag och kom ihåg, har ni sagt nej en gång så håll er till det, annars är det kört och ni får att göra med ett litet monster ;)

Förlåt Lara

Här är en text jag glömt publicera, skrev den när Lara var knappt en månad och jag råkade tappa henne :(


"Jag har haft lite domningar i mina händer sen jag fick min lilla dotter, ibland låser sig min ena hand. Jag har tappat jättemycket grejer på senaste pga detta. Tydligen ska detta vara normalt, vet inte riktigt vad detta tillstånd kallas, men det var något konstigt namn.

Igår kväll hände något fruktansvärt, jag blev så rädd och panikslagen att jag inte visste var jag skulle ta vägen.. Det finns nog inget värre än att något händer ens barn, min lilla dotter gjorde illa sig, och det var mitt fel, även om det inte var meningen. Som tur var hände inget allvarligt och hon mår bra nu..

Jag bar upp henne i hennes mjuklift till vagnen, böjde mig ner för att ta nycklarna för att öppna dörren och rätt var det var så rullade hon ur den och hamnade på magen, jag vet egentligen inte hur det gick till, allt gick så snabbt.. Som tur var så hade jag böjt mig och fallet var inte högt, hade kunnat gå riktigt illa.

Min lilla bebis, mitt lilla liv, hon blev så rädd och chockad, hon har nog aldrig gråtit så mycket i hela sitt liv. Det gjorde så ont i hela mig, ord kan inte beskriva den känslan..

Jag fick så dåligt samvete, jag ville bara dö just då. Hon är helt beroende av mig och jag var inte tillräckligt försiktig, jag kände mig så usel och känner mig fortfarande usel.

Vågade knappt ringa Bulent och säga vad som hänt, jag trodde han skulle bli jättearg på mig, men det blev han inte. Några av mina nära och kära brukar få utskällning så fort deras barn ramlar och slår sig eller liknande, så jag bara antog att min älskade man skulle göra likadant och jag är så glad över att han inte gjorde det, för jag klandrade redan mig själv och mådde tillräckligt dåligt.

Förlåt mig min älskade lilla Lara, en vacker dag när du blir stor så ska du få läsa hela min blogg och då vill jag att du ska veta att mamma älskar dig och att det verkligen inte var min mening att göra dig rädd eller skada dig på något sätt, du är mitt lilla hjärta.."

Vara mamma

Mina vänner tycker att jag lägger ner för mycket tid på min dotter och glömmer bort mig på vägen.

De brukar säga att jag måste ta hand om mig själv först för att sen kunna ta hand om mitt lilla hjärta på bästa möjliga vis, att unna mig själv lite.

Det kanske är så, för att bli den bästa mamman någonsin så måste man vårda sig själv först.

Men jag kan ju liksom inte låta bli att inte ta min lilla tös i första rummet, hon är ju det finaste jag har!

Köper jag något till mig, så måste jag köpa två till henne. Äter jag något gott när hon inte är med, så får jag dåligt samvete. Jag brukar till och med sluta äta på den goda frukten, skär den i bitar och lägger i kylen så att hon kan äta när hon vaknar.

Ni vet, ibland smakar ju en frukt underbart gott, som om den mognat i solen, trots att den mognat i en låda i någon sorts transport. Jag vill liksom dela allt med Lara, precis allt!

Det är väl så det ska vara? 

Mina vänner som tycker att jag överdriver har inga egna barn ännu, ska bli kul att se hur de blir när de får barn ;)

Det är detta som är charmen med att vara mamma och alla andra som inte tar sina barn i första rummet, de måste ha något allvarligt fel någonstans inom sig, tyvärr..

Jag älskar dig min fina underbara lilla flicka, utan dig är ingenting värt något!

Ta er tid.

För ungefär två veckor sedan satt jag och min lilla Lara och tittade på SVTs barnkanal tillsammans.
Ett program som heter "Horseland" började, och Lara älskar hästar och satt som fastklistrad framför avsnittet. Ju mer det gick, ju mer förbannad blev jag. Avsnittet handlade om hästar som mobbade varandra så mycket att en av hästarna slutade äta, hästen började gömma maten under halmen osv, för att lura sin ägare. Det hela slutade med att den stackars hästen ramlade ihop under en kapplöpning.

Sista två minuterna av 24 minuter, så kom de fram till att agerandet var fel och hästarna bad om ursäkt. Men som många av oss småbarnsföräldrar vet, så brukar ju inte barnen titta på hela programmet oftast, och dessutom, varför ska småbarn ens se detta?

Vi lever redan i ett samhälle som är fyllt med konstiga ideal och mathets, ska våra stackars barn verkligen introduceras in till den världen så tidigt i livet?!

Inte min dotter iaf!
Jag mailade SVT omedelbart och frågade vad det var frågan om, hur de kunde visa något sånt.
Som tur var fick jag ett fint bemötande, en ursäkt och ett löfte om att det avsnittet aldrig mer kommer sändas igen.

Vissa kanske tycker att jag överreagerar, och det kanske jag gör ofta när det kommer till mitt barn, men det hjälpte ju, jag fick SVT att se sitt misstag och ta bort avsnittet. Det kändes skönt att SVT tog mig på allvar.
Jag hoppas att allt för många barn inte tog skada den dagen när detta avsnitt sändes och jag är glad över att det aldrig mer kommer sändas.

Jag uppmanar alla föräldrar att göra likadant när ni ser något liknande på barnkanalerna! Vi måste skydda våra barn och lära dom vad som är rätt från början, ge dom en bra grund.

Jag vill inte att min dotter blir mobbad eller mobbar något stackars barn, eller någon överhuvudtaget.
När jag gick i mellanstadiet blev jag mobbad för att jag var invandrare, vi var två stycken i hela skolan i Avesta på den tiden. Från att komma från Gottsunda till en liten stad där det knappt fanns invandrare och där alla barn i skolan lyssnade på Ultima thule, det var hemskt och omtumlade för mig.

Men det fanns en tjej i Avesta, en underbar tjej som de flesta var rädd för. Jessica Hedlund, min beskyddare.
Tack vare Jessica, upphörde mobbningen, ingen vågade säga något till mig efter att hon tog mig under sina vingar. Tack min fina vän!

Jag blev även retad för att jag vickade för mycket på rumpan, och att jag hade för stor rumpa jämfört med andra barn, jag har alltid haft en fyllig bakdel. Men jag lärde mig att inte bry mig om när de retade mig för den och det tack vare en annan "räddare i nöden". När jag gick i första klass sa vår klasspappa "Bry dig inte om killarna när det retas om din rumpa, när du blir äldre så kommer dom gilla dig för just din rumpa", nåt i den stilen, och detta har etsat sig fast i mitt minne sen dess, därför brydde jag mig aldrig om när jag blev retad för den biten.
Jag blev också mobbad för att jag hade för långa polisonger, det gjorde ont tyckte jag, varje morgon försökte jag spraya bak mina polisonger så de syntes så lite som möjligt när jag hade håret uppsatt. Barn kan vara så elaka, tonåringar kan vara så elaka, men även vuxna, och det är de vuxna som är grunden till att barnen lär sig att bli elaka.

Snälla föräldrar, nu har skolorna börjat precis igen, och det kommer komma barn från trasiga familjer till skolan, barn som inte har samma förutsättningar som våra barn, barn som kommer komma med kläder som inte är lika fina och rena, barn som blir vanvårdade m.m. Jag får ont i hjärtat av att bara skriva ner dessa rader, men snälla ni, prata med era barn. Berätta för era barn om att alla inte har samma förutsättningar, berätta för era barn hur fel det är att mobba andra, hur mycket skada det gör.  Det ligger i våra händer att ge våra barn en bra grund, det ligger i våra händer att ändra på det vi inte gillar, och det ligger i våra händer att omfamna och ge våra barn tröst när de behöver, även andra barn.

Jag har sett vissa föräldrar på förskolan, hur nonchalanta de kan vara mot de andra barnen, snälla ni, hur bråttom ni än har, allt ni behöver göra är att ge de andra barnen ett litet leende. När jag kramar Lara så kan några av hennes vänner komma fram och vilja ha en kram också, och då kramar jag dom också, det krävs så himla lite för att göra ett barn lyckligt! Tänk på detta nästa gång ni har bråttom och ett annat barn än ert eget försöker prata med er eller vill ha en kram, ta er den tiden, det är några sekunder, ignorera aldrig barn på det sättet. Det sätter djupa spår i deras små själar, barn förstår mer än vi tror oss veta. Det finns inget renare än barn, oskyldigare, det är vi som bestämmer deras framtid, låt oss göra den så bra som möjligt!


Var rädd om er och eran barn.