En vän.

En vän till en av Tubays vänner, Elin Axelgren skrev dessa vackra ord efter begravning, hon har beskrivit det många av oss kände och inte kunde beskriva själva i ord:

Mina tår är så kalla att de verkar vilja följa dig ner i graven.
Snön är så blöt, vinden så kall och grå.
Det är som att hela jorden sörjer dig.
Himlen släpper sina tyngsta vita tårar över din kista.
De blandas med dropparna på våra kinder,
faller till marken gör den tunga leran om möjligt tyngre.
Ljudet.
Det dova ljudet när jorden faller över dig.
För var spadtag blir det mer o mer definitivt.
Du finns inte hos oss mer.
För var lerkocka som lämnar spadbladet, d
esto mindre ser vi av din blomsterprydda sista boning.
När marken är åter jämnad,
finns ännu högen med den envist klibbiga leran kvar.
Det skvallrar om att något tagit dess ställe.N
ågot som borde varit kvar ovan jord.
Du.
Tubay Mavi.

Din mor har lämnat sin kropp i förtvivlan.
Dina systrars ögon har sett världen genom tårar i månader.
Din vackra dotter ler åt livet.
Jag vill tro att det är för att du är hos henne.
Jag kan inte acceptera att du inte längre ska få uppleva Iza.
Hennes outgrundliga glädje vittnar om vilken vacker människa du var.
Jag är så ledsen att jag aldrig hann träffa dig.
Spadskrapen har tystnat.
Skrik och brustna lungor gör sig hörda mellan snöflingorna.
Alla kinder är röda.
Ögon är spruckna.
Händer hålls i skräck, hat och förtvivlan.
Sorg.Men störst är kärleken.
Tuba, du kommer alltid leva i de näras hjärtan.
Syster, dotter, moder, kvinna och vän.
Vila i frid.