Gott nytt år!!

2013 var ett av de värsta åren i mitt liv, 2014 har varit en berg och dalbana. 

Jag har mött många motgångar men klarat mig igenom varenda en! Jag har kämpat och aldrig gett upp! Jag har hållit löftena jag gett mitt barn och gjort mitt yttersta för att ge henne det bästa av allt.

Det var på slutet av 2014 som det började dala ner, men det har inget med att jag har det dåligt egentligen, utan mer för att allt jag gått igenom börjat komma ifatt mig.

Jag har jobbat alldeles för mycket, i somras jobbade jag heltid på Migrationsverket, pendlade till Gävle varje dag och helgerna jobbade jag på Elgiganten. Det som fick mig att orka var löftet om att ge min dotter en fin semester varje år, oavsett vad så ska min dotter åka till havet, även om jag så måste leva på bröd och vatten en tid. Vi åkte iväg 3 veckor! Det var helt underbart!

Jag skrev två tentor precis innan jag åkte, två 30 poängs tentor inom loppet av 3 dagar. Jag klarade båda!

Oj oj oj vilken motivation jag fick nu att min syo ringde mig för att gratulera mig gjorde mig extra stolt. Under hennes tid som syo, över 15 år, så var det bara två innan mig som lyckats med det jag gjorde. Många har skrivit flera tentor samtidigt, men inte lyckats.

Vilken motivation jag fick av det, och vilket ego jag fick, kände mig så stolt över mig själv!

Jag hade jobbat hela sommaren och jag hade inte haft tid att plugga till mina tentor, men jag klarade dom ändå. 

Jag började läsa Barnrätt och allt flöt på, sen kom hösten, mörkret och jag började jobba mer och mer, skola, hem, jobb 1, jobb 2, skola, hem.. Så rullade det på.

 

På jobbet går allt på topp, blev bästa säljaren på min avdelning, slog en kille som ingen någonsin slagit och vunnit över tidigare på jobbet! 

På Migrationsverket gick allt som på rälls, jag fick ett skriftligt betyg och referensbrev som är värt att ramas in, så glad att bli uppskattad och sedd för det man gör!

Men privatlivet, där gick det sämre, jag orkade knappt städa, orkade knappt göra något, bara sova, sova, sova så fort jag fick chansen. Somnade bara jag satte mig ner. 

Nu är jag här, känner mig mörbultad, jobbat ihjäl mig senaste två månaderna. Årets sista två veckor har jag spenderat med att sova i soffan, varit sjuk, jobbat trots det, och nu har kroppen gett upp. Förkylningen från helvetet vägrar ge med sig, huvudvärk, hosta, slem överallt..

Första veckan på året har varit likadan, jag skulle jobbat idag, men jag glömde helt bort det, så trött är jag. 

Som jag skrev innan, jag är medveten om allt och just därför vet jag att jag kommer göra allt för att få detta år att bli det bästa någonsin!

Det är 2015 jag äntligen kommer att ta min examen, det är iår jag kommer att få kämpa med blod svett och tårar för att äntligen nå ett av mina mål i livet, att bli jurist. Vägen hit har varit lång, men jag är nästan där och jag kommer klara det!

Jag ska bli den engagerande mamma jag vill vara och som min dotter förtjänar, min älskade lilla skatt, det finaste jag har.

Jag ska börja träna igen och mitt lilla hjärta ska börja dansa och förhoppningvis rida! Det är mitt löfte till dig min älskling, mamma ska finnas där och vara mer närvarande, mamma ska hitta kraften och tålamodet att utveckla dig, att leka med dig, att finnas där och älska dig!

Du är anledningen till att jag fortsätter kämpa, du är anledningen till att jag vägrar ge upp!

Sist men inte minst, min dotter har världens bästa pappa som funnits där för oss båda, tack för att även du finns i våra liv!

Jag har haft min svacka nu, men imorgon är det en ny dag med nya möjligheter! Imorgon är dagen då jag tar mig upp igen .

Ångest

Jag har inte mått så bra på senaste. Jag har gått in i väggen tror jag, haft för många bollar i luften för länge. Haft ångest över att jag knappt har tid över för mitt barn och att när jag väl har tiden, så saknas orken och tålamodet. 

Jag har känt mig trött och sovit, sovit så fort jag varit ledig, somnat med mitt barn när jag nattat henne och vaknat 12 timmar senare tillsammans med henne, lämnat henne på förskolan och sovit lite till.

Ångest och mer ångest över att ha sovit bort värdefull tid då jag kunde gjort något vettigt. Jag vet inte om det är mörkret, vädret eller bara att kroppen gett upp. Hjärnan vill så mycket, men kroppen lyder inte.

Jag har alltid varit en kämpe och jag vet att jag kommer att ta mig igenom även detta. Livet är för kort för att må dåligt, livet är för oförutsägbart och varje minut bör tas tillvara!

Jag ska försöka att inte jobba så mycket och rycka upp mig, få tillbaka min energi. Jag har alltid varit fylld med energi, det vet alla som känner mig.

Många har höga förväntningar när det gäller mig och ibland blir jag helt skräckslagen över att jag kanske inte kommer nå upp..

Inget är en dans på rosor här i livet och det gäller att ta sig upp när det går ner, att fortsätta kämpa och inte ge upp.

Så länge man är medveten om problemet så går det att åtgärda och jag är väldigt medveten.

Svar till en kommentar

Fick en kommentar om varför jag bara tagit upp det som hänt i kobane när barn dör runt om i hela världen pga krig och annat elände.

Jag vill understryka att jag alltid har brytt mig om människor som lider oavsett nationalitet!
Bloggen använder jag till att utrycka mig när något berört mig starkt. Det kan vara något som får mig att bli otroligt arg, lycklig, ledsen osv.

Då jag själv är kurd och följde det som hände i Kurdistan så var det bilderna jag såg därifrån som påverkade mig starkt just då. Hade jag sett ett klipp från Palestina, Burma eller Afrika som hade påverkat mig på samma sätt så hade jag antagligen skrivit om det i samma sekund.

Jag gör ingen skillnad på barn i krig och misär, men jag fick se väldigt mycket bilder och klipp från kriget i Syrien och Irak just då, jag kunde knappt sova på nätterna, jag var som i trans och läste uppdateringarna varje sekund om det som pågick. Att hälften av alla på min Facebook är kurder och uppdaterade varje sekund gjorde inte saken bättre. Jag kom inte ifrån alla hemska bilder, det gick inte att blunda.

Minnet av de asylsökande jag träffade som asylhandläggare på Migrationsverket under sommaren finns kvar, möten som var psykiskt påfrestande, upplevelser och historier som fick mig att vara mer tacksam över situationen jag befinner mig i. Det var inte bara kurder jag tog emot, utan många var palestinier som kom från Syrien också, även många människor från Afrika.  Allt detta fick mig att öppna ögonen mer än näsan räckte, att inte ta det jag har förgivet Jag har aldrig varit en person som tar saker förgivet, jag har alltid kämpat för allt jag vill ha och tror på, men det här året har varit extremt på många sätt.

Alla i-lands problem blev helt plötsligt så pyttepyttesmå och patetiska.

Vi kurder har varit förtrycka i många år, men det var första gången som något positivt skrevs om vår kamp i svenska medier, första gången skrevs och såg kurder som de tappra krigare och kämpare vi är i media och många åkte ner och anslöt sig till vår armé, tyskar, amerikaner, svenskar m.m. För första gången skrevs det inget om terrorister, för första gången öppnade många sina ögon och alla minoriteter i dessa områden skyddades av kurder.

Mina syrianska vänner började till och med sympatisera med oss, det har aldrig någonsin hänt, det har alltid funnits en skugga av seyfo där, dom och vi, men för första gången under min livstid så blev vi alla ETT oavsett religion och nationalitet. Ett mot barbarerna IS!

Jag hoppas att mitt svar duger och att du som skrev kommentarer förstår mig lite mer nu.

Lekstuga i riksdagen, tragedi

Tragiskt att det inte kompromissades. Tragiskt att SD kommer att få mer inflytande än de redan har. Tragiskt att  hela regeringen är en enda stor lekstuga. Har noll förtroende! Så himla tragiskt. 

Annie Lööf och co vill hellre att rasister får makt än att strunta i blockpolitiken. Det fungerar i Tyskland och Finland, där samarbetar partierna. Tragiskt är det enda ord som kan beskriva detta. 

Reinfeldt lovade att aldrig ge rasister makt, men det löftet försvann väl tillsammans med honom. Vad hände med Annie lööfs förnedring av Åkesson innan valet? Inga rasister skulle få makt hette det. 

Att rösta blått skulle gynna min plånbok som jurist i framtiden, men vet inte om jag gör det efter detta, förmodligen inte.

Save kobane!!! Stoppa ISIS!!

Medan världen tittar på.. Det är här orden tar slut. Det är år 2014 och det pågår ett folkmord återigen, världssamfundet tittat på medan oskyldiga barn dör och plågas. Rena oskyldiga barn! Det sista ett barn ska behöva oroa sig för är krig, ett barns största bekymmer ska vara att ha svårt att bestämma sig för vilken lek det ska leka. 

Jag mår så illa att jag saknar ord, jag känner mig maktlös och har ångest över hur bra jag har det. Jag skäms över mänskligheten, jag skäms över att vara en del av den. Jag skäms över hur orättvis världen är, jag skäms över att pengar är värt mer än ett människoliv! 

Mitt hjärta brister och jag gråter, jag gråter över att jag sitter här hemma i mitt varma hem, jag gråter över att det lika gärna kunde ha varit jag eller mitt barn på en av bilderna. Det är det vi glömmer, detta kan lika gärna hända här i trygga Sverige(SD/hitler), ISIS är inte så långt borta som ni tror. Ondskan finns överallt och så länge vi bara sitter och tittar på så är vi alla skyldiga till det som sker. 

Imorgon 9 oktober ska det hållas en demonstration för Kobane och mot ISIS, vi samlas vid Slottsbacken kl 16.30! Ta med alla du känner och visa ditt stöd! Alla är välkomna oavsett nationalitet eller religion! 

Höj rösten mot SD!

Jag blir så trött, så trött på människor som försvarar SD för demokratins skull. Smygrassar, som själva egentligen ville lägga sin röst på SD, men inte vågade. 

Fundera en gång till innan du försvarar någon som just röstat på SD, fundera riktigt noga på vad SDs politik verkligen handlar om. Fundera riktigt noga på om du tror att de människor för SDs politik verkligen kan driva ett så stort företag som SVERIGE.

Att vara tyst och säga att det är demokrati och låta hatet spridas, att inte höja sin röst och göra motstånd mot det som håller på att hända i det här landet, det är en skam för demokratin, för dessa människor vill inte ha demokrati.

Är du invandrare med muslimsk bakgrund, handikappad, homosexuell eller på något annat sätt avvikande enligt SD, då har du inga rättigheter, då ska du inte ha några rättigheter. Fråga dig själv nu om detta är demokrati? 

Är detta detta ni vill? Vill ni verkligen att bara en viss sorts människor ska ha rättigheter i detta land? Jag mår illa över att jag ens behöver skriva detta, att jag ens behöver försvara varför jag inte vill ha med SD att göra, att jag i dagens samhälle år 2014 ens ska behöva föra denna diskussion. 

Jag trodde aldrig att min lilla 3åring skulle få känna det jag kände när jag växte upp, utanförskap, känslan av att behöva hävda sig och försvara sig, bevisa att man inte är som "den kriminella invandraren" som det står om i tidningarna. Jag trodde att min lilla tjej skulle smälta in i samhället precis som vilken annan svensk som helst. 

Men jag hade så fel, och det gör ont. Nu är inte min plågoande en tonårskille med bomberjacka, utan nu är det 12,9% - 49 personer som bytt ut bomberjackan mot kostym och sitter i Riksdagen. Ingen vann i det här valet, det här valet är en skam för det här landet.

 SLUTA aldrig höja rösten när någon säger att du inte är lika mycket värd som någon annan! Vi är 87% men av dessa 87% kan jag lova att det fanns minst 12 % till som ville rösta på SD men inte vågade. Låt oss försöka omvända detta och göra 87% till 100% för framtidens skull.

Låt oss visa att VI är en del av Sverige och att OLIKA är BRA!

Älska livet!

Hallå!

Jag har börjat jobba på Migrationsverket som asylhandläggare!! Spännande! 

Fullt upp som vanligt, skola, jobb, barn men det är bara att kämpa på och ha så höga mål som möjligt!

Inga drömmar är för stora, inga mål för höga, glöm aldrig det!! Sätt ribban högt så att du kommer en bra bit på vägen och vem vet i slutändan kanske du kommer till din slutdestination och då är det bara att sätta upp nya mål! 

Ta hand om er och varandra! Älska livet och slösa inte livet på att älta och bråka om småsaker! ❤️  

Bjuder på en bild på mitt vardagsrum som jag bytte färg på idag, från lila till turkos! Nu älskar jag mitt hem igen! Så skönt att byta ut små saker i sitt hem, det blir som nytt igen :)

Pedofilen i Kalmar.

Idag diskuterade vi på jobbet om pedofilen i Kalmar, 21 åringen  som förgripit sig på alla dessa små oskyldiga barn. Jag blir så äcklad och illamående av tanken, blir fylld med hat och agg. 

Finns det något värre än pedofiler? Som jag skrev i mitt förra inlägg, den här världen är så hemsk och ond att när man tror man har hört det värsta, så dyker det upp något annat som är värre. Det finns alltid något som är värre, ondskan har ingen gräns.

Vi pratade om vad han borde få för straff, en sa att han borde få dödsstraff, en sa att ingen har rätt att bli hans bödel och att ingen har rätt att ta någon annans liv, och jag håller med om det, men jag är lite av en hycklare när det kommer till pedofiler. Det är mina starka moderskänslor som tar över då, och mamman i mig säger att alla pedofiler förtjänar att torteras tills de slutar andas. 

Jag vill verkligen inte ens tänka tanken om det hade varit mitt barn. Ingen skulle nog kunna hållit fast mig, jag hade slitet honom i stycken med mina bara händer. 

Det värsta är att han säkert kommer få vård och släppas inom kort, släppas så att han kan fortsätta förgripa sig på fler barn. Jag tror inte pedofili är en sjukdom, jag tror det är en sexuell läggning, precis som en homosexuell inte går att göra heterosexuell, så går det inte att omvända en pedofil. Därför är inte vård ett alternativ.

Han borde låsas in på livstid och inte släppas ut i samhället! 

Ännu en gång dyker det upp ett stort VARFÖR i mina tankar. Varför finns det pedofiler? Om det finns en gud, vad är tanken bakom detta? Vad kan ett oskyldigt barn hunnit göra för att förtjäna att ett svin förgriper sig på det? 

Varför så mycket ondska?

För några dagar sen dog en kvinna i vår släkt, jag kände henne inte, jag visste vem hon var och vi hade hälsat på varandra några gånger. Hon lämnade två barn efter sig, 2,5 och 6 år gamla tror jag. Ännu en gång gjorde döden sig påmind, denna gång är det inte mamman som gråter efter sitt barn utan barnen som gråter efter sin mamma.

Jag vet inte vad som är värre, båda är nog lika hemska. Den här världen, det här livet, allt känns som en stor lögn. Man undrar verkligen vad meningen med allt detta är.

Varför föds ett oskyldig litet barn som dör i samband med förlossningen, varför dör en mamma i samband med en förlossning? Varför får vi så mycket och hemska sjukdomar som sliter oss från våra nära och kära? Varför ramlar vi eller är med i olyckor för att sen sitta där som kollin? Varför dödar vi varandra? Varför svälter barn på ena sidan jordklotet medans vi på andra sidan lever i överflöd? Varför föds det pedofiler som förgriper sig på våra fina oskyldiga barn? Varför finns det så mycket olycka och ondska i världen?

Varför varför varför? 

Frågorna är många, men svaren få. Jag skulle kunna sitta här i all evighet och skriva varför si, varför så. Jag får attacker ibland, då jag tänker så mycket att jag nästan blir knäpp, jag blir rädd för mig själv och mina tankar, jag blir rädd för att jag ska framkalla något dåligt bara genom att tänka det. Jag vågar inte tänka på döden, eller att någon i min närmaste närhet ska dö, men tanken slår mig, vid tillfällen som dessa. När döden gör sig påmind på nära håll. Denna vecka två gånger. Vi skulle gått på två bröllop nästa vecka, nu blir det två begravningar istället. Vad är meningen med allt detta?

Jag hatar dessa tankar, man blir nästan galen när man börjar tänka, man blir nojjig och orolig, paranoid. Börjar misstänka allt och alla, för ondskan finns så nära men ändå så långt bort. Jag skulle vilja skydda alla jag älskar från all världens ondska och orättvisor, men det kan jag inte. Jag inte inte göra mer än att försöka leva mitt liv på ett så bra sätt som möjligt, att försöka leva i den här lögnen, där vi lever ena dagen och är döda nästa. Där vi kämpar och sliter och tjafsar och allt vad det är enda stunden, för att i nästa vara helt borta, som om vi aldrig existerat. 

Jag har skrivit detta många gånger och kommer förmodligen skriva det tusen gånger till i min blogg, ta vara på tiden ni har med era nära och kära, ödsla inte tiden på onödigt trams, livet är alldeles för kort för det, vi vet aldrig vad som händer i nästa stund. Såra inte någon, säg inte och gör inte saker ni kommer att ångra. Tänk först, tala sen (detta är även något som jag själv måste träna på).

Njut av livet och glöm inte att tala om för era nära och kära hur värdefulla dom är, hur mycket ni älskar dom, visa uppskattning!

Angående dödsskjutningen på Mesut Sahindal

Må alla inblandade få kraft att ta sig vidare. Både familjen och polisen. Ingen av oss vet exakt vad som hände och vad polisen eller Mesut kände. Vi är inte mer än människor och jag tror inte att någon frisk människa som är vid sina sinnens fulla bruk skulle välja att få någon annans liv på sitt samvete.

Åklagaren gjorde fel från början genom att släppa en person som var i psykos. En person som brutit mot sin villkorliga dom och kontaktförbud ska inte släppas fri mitt i natten! En person som flera gånger samma dag varit helt galen. En person vars hela familj anmäler för att få honom bakom lås och bom för att han inte skulle kunna skada sig själv eller någon annan.
Familjen varnade polisen och sa uttryckligen att de inte skulle släppa honom och spärra in honom. Det är inte lätt att göra en anmälan mot sin man/son/bror men det gjordes för att de ville att han skulle få den hjälp och vård han behövde.

Mesut har behövt vård i över 10 år, men man har inte gett honom det, istället har man låtit honom fortsätta och bli värre och värre genom åren. Vi har en brist i vårt samhälle, en stor brist, vi har alldeles för milda straff och människor får inte den vård de behöver. Saker och ting tas inte på allvar. Hur tänkte den där åklagaren? Hur kan man släppa ut en psykiskt instabil människa som man vet sen tidigare är kapabel till det mesta? Hur kan man släppa ut en sån person mitt i natten?

Vad som hände när han släpptes är bara tragiskt för alla inblandade.
Ingen person förtjänar att se sitt barn skjutas ihjäl på öppen gata, mina tankar går till den stackars kvinna som förlorat två barn som hon burit på i 9 månader och vårdat och tagit hand om så gott hon kunnat för att sen förlora båda med ett skott i huvudet. Jag tvättade bort hans blod från gatan igår, det är nog bland det hemskaste jag gjort i hela mitt liv. Han blev skjuten precis utanför sin mammas fönster, blodet rann ner längs gatan mot gatubrunnen. Det var en hemsk syn som ingen mamma någonsin ska få behöva uppleva. Mitt hjärta gjorde så otroligt ont och jag lider med henne. Ingen ska få behöva överleva sina barn, och ingen ska få behöva se sina barn bli skjutna, den här kvinnan har bevittnat två av sina barns död, på ungefär samma vis. Vad är oddsen för att något sånt ska inträffa? Hur hemskt kan en persons öde vara egentligen?

Livet är så skört, vi vet aldrig vad som ska hända, ena stunden finns vi och nästa finns bara spår av oss, spår av blod på gatan, som i Mesuts fall.
Må hon få den styrkan hon behöver för att klara detta.
Detta är inget som har med etnicitet att göra, knarkare och psykiskt instabila människor finns överallt tyvärr. Jag är så trött på alla smygrasister som kommer fram så fort de får tillfälle, så fort de får tillfälle att säga vilka avskum vi invandrare är och att vi borde skickas hem.

Fadime var inget hedersmord, att dra upp hennes namn i allt detta är bara fel.
Fadime var en tjej som blev och blir fortfarande utnyttjad av media.Jag är släkt med henne och hade vi haft hedersmord i släkten hade det dött en tjej om dagen.
En sjuk människas handling var mordet på henne, må hon vila i frid.
Må Mesut få den frid han egentligen sökte, ingen frisk normal människa skulle springa ut med knivar på öppen gata, han fick inte vården han behövde trots att familjen vädjade om tvångsomhändertagande och tvångsvård istället för att han skulle droga ner sig och åka in och ut ur fängelset. Skada sig själv och andra.
Ni som skriver skit om familjen och att de har en egen lag, döm inte någon ni inte känner. Det är och var en fin familj med ett tragiskt öde. Önskar inte ens min fiende det öde den familjen haft.

Vila i frid.

Varning för bedrägeri på Facebook!

Igår fick jag en vänförfrågan av min kusins man, jag tog självklart emot den. Jag hade honom som vän tidigare men tänkte att det måste varit någon bugg när Facebook uppdatera, många vänner försvinner när sidan uppdateras till en ny version. Hur som helst så skrev personen ifråga direkt efter att jag godkänt förfrågningen. 

Efter två meningsutbyten ville han ha mitt telefonnummer. Jag sa att jag hade bråttom och ej tid att prata i tel, men lämnade ut numret.

Jag fick ett sms direkt från nummer: 72-484 

Det stod : "Du har beställt Facebook RoW. Pris 120,00 kr. For att bekrafta bestallningen ange PIN-kod xxxx PayPal kundtjanst 010-1992-694"

Personen ville ha pinkoden, då blev jag misstänksam och kollade upp att jag hade två profiler med samma person. Jag ifrågasatte och vägrade ge ut koden. Personen sa att han behövde hjälp att låsa upp sin telefon. När han fattade att jag inte skulle gå på det blev jag blockad direkt innan jag hann anmäla personen till Facebook.

Hur som helst så har många råkat ut för detta, och faktiskt angett koden. Bedragarna försöker skicka så många koder som möjligt, en väns make hann ge ut två koder innan han fattade misstanke. I det fallet hade bedragaren kapat hans farbrors id och sagt att han var i akut behov av pengar.

Det ovanliga med allt detta är att personer som är turkisktalande har råkat ut för det och personen skriver turkiska men det är inte Google translate, utan personen kan prata turkiska.

Varna alla ni känner och ge absolut inte ut några koder via era telefonen till någon! 

Jag bifogar bilden från smset jag fick och bilden på smset min väns make fick så att ni ser.

Håll rasismen borta från vår skola!

Läste i tidningen igår om skolan som vägrade släppa in representanter för SD. Bra gjort! Får lite hopp om mänskligheten, så underbart att de yngre agerar och visar sin ståndpunkt! Yttrandefrihet i all ära, men rasister hör inte hemma på en skola! Lika värde till alla människor oavsett ursprung är vad som ska läras ut till våra ungdomar, inte en snedvriden bild om vilket "hot" invandrare är för samhället!

Jag hoppas fler följer detta och att vi kan hålla främlingsfientligheten borta från våra barn och ungdomar! 

Jag blir lite orolig för min lilla tjej, orolig för att hon ska växa upp och känna de känslor jag kände när jag var liten.

På 90-talet när vi flyttade till Avesta kände jag rasismen och att jag var annorlunda, att jag inte var en i mängden i samhället, som jag faktiskt kände när vi bodde i Uppsala i en mångkulturell skola.

Jag tänkte att den här kulturkrocken kommer att vara över när det är dags för mig att skaffa barn, och den försvann ett tag, men nu är vågen tillbaka och med en ännu större kraft! Ett rasistiskt parti är Sveriges tredje största parti, rasisterna finns i riksdagen och det går inte att inte tänka på Hitler och Tyskland.

Trots att hets mot folkgrupp är ett brott så fick nazister tillstånd att fira kristallnatten, sinnessjukt är bara förnamnet! Var är Sverige påväg?

Jag hoppas verkligen att det vänder snart  igen och att folk slutar vara rädda för varandra, att folk börjar se det goda och fina i ett mångkulturellt samhället och att alla som är utanför släpps in så vi alla får en bättre plats att leva på.

Jag vill kunna känna mig trygg, jag vill att mitt barn är tryggt och att alla barn får lära sig det rätta värderingarna i tidig ålder. Alla är vi som blanka papper när vi föds, vi kan formas till precis vad som helst. Jag önskar av hela mitt hjärta att Sverige vaknar upp och formar alla dessa oskyldiga rena barn till att fortsätta vara rena och fina, att deras tankar inte smutsas ner och att de behåller sina grundläggande mänskliga egenskaper och inte blir #*###* som dömer en person efter hudfärg, religion,sexuelläggning och ursprung. 

Lika värde till alla!!

Ta hand om varandra och visa er ståndpunkt, var inte tysta, använd er rösträtt till att ta tillbaka makten från dessa rasister! 

Hallå där! Söker du jobb?

Nu var det ett tag sen jag skrev igen.

Jag har jobbat ca 65-75% vid sidan om studierna och har varit helt utmattad! Jag tänker inte ge löften om att jag kommer börja skriva ofta igen, men jag ska försöka ta mig tid.

Jag har en vän som har ett företag och söker ny personal, tänkte dela hennes annons med er här:

"Vill du få in en fot i hälsa- och skönhetsbranschen?

Tycker du att det är roligt att träffa nya människor? 
Skulle du vilja ha en extrainkomst? 
 
Du får:
 
-All utbildning du behöver
-En egen handledare som hjälper dig hela vägen 
-Jobba med världsledande produkter
-Ingå i Skandinaviens mest framgångsrika team
-Personlig uteveckling 
-Glada kollegor
 
Inga förkunskaper eller avgifter. Det enda du investerar är din tid 8-10 timmar/veckan. Låter detta intressant? Kontakta mig på mail:mahabad_03@hotmail.com eller ring: 076-240 01 62 så berättar jag mer.."

Jag har många bollar i luften just nu, skolan, jobb, hushåll och min prinsessa. Det är full rulle, hinner tyvärr inte blogga. 

Kram på er

Gott nytt år!!

Gott nytt år kära läsare!

2013 har varit ett av det värsta åren i mitt 30åriga liv, jag hoppas av hela mitt hjärta att 2014 kommer bli ett av de bättre åren om inte det bästa!!

Jag har lovar er massa gånger att blogga oftare, men tyvärr inte kunnat hålla det då jag har haft så många bollar i luften att jag knappt haft tid att klia mig själv i huvudet.

Jag studerar heltid, är mamma och jobbar extra inom vården. Det här året har varit hemskt, man skulle kunna säga att nästan alla mina drömmar raserandes och byggdes upp igen, för det vet nu ju redan, jag ger aldrig upp!

Jag kämpar tills jag får det jag vill och det är något jag kommer att fortsätta med. Jag har haft en tuff termin i skolan och nu är det tenta om 11 dagar. Under dessa 11 dagar ska jag jobba natt tre nätter och tre långs pass, från morgon till kväll.

Jag har lite ångest över hur jag ska hinna med, men jag ska lyckas!!

Ingenting ska hindra mig från att komma fram till mållinjen! Nu är det inte långt kvar, tiden bara rinner iväg. Har gått ett år sen jag började skolan igen redan! 

Jag ska upp och jobba tolv timmar imorgon bitti och måste verkligen sova nu, men denna gång ska jag verkligen försöka blogga oftare, men jag behöver feedback, så länge ni kommenterar så kommer jag blogga, ni måste påminna mig lite då och då. Det är ni och era kommenterare som driver mig till att blogga.

God fortsättning, önskar er alla ett lycklig år fyllt med kärlek och god hälsa med era nära och kära!! 😘❤️

(Du som ville att jag skulle skriva om hur det var att spela in kniven mot strupen, det var superkul men man ska ta det med en nypa salt 😉) 

Liten uppdatering

Hej kära läsare!!

Och tack för att det finns vissa av er som fortfarande tittar in då och då trots att jag knappt skriver längre.

Heltidsstudier, extrajobb och en tvååring, det är vad jag handskas med just nu. Oftast ligger jag bara och vilar så fort jag får chansen! 

Snart är det tenta, måste verkligen klara denna tenta, så håll tummarna!!

Har jag nämnt att jag beundrar alla som jobbar inom vård och omsorgen?! Det tåls att göra det igen, verkligen!! Och mamma, min kära mamma, vad jag vill få dig att byta jobb!!

Ni är hjältar som orkar för den dåliga lön ni får. Det är verkligen ett tufft jobb, både psykiskt och fysiskt.

Jag är tyvärr inte lika duktig som er och söker andra jobb och kommer att sluta så fort jag får chansen. Det är ett betydelsefullt jobb verkligen, men det tär för mycket på mig. Jag träffar knappt min lilla dotter de dagar jag jobbar, hon får separationsångest, och jag ett ont mammahjärta. Jag vill ha ett jobb med bättre betalt så jag slipper jobba allt för mycket.

Har ni ett bra välbetalt jobb att erbjuda mig, så hör gärna av er :) 

Nu ska jag upp och åka till jobbet strax!

Tack för alla söta kommentarer, jag ska publicera dom ikväll!

Kram på er och ta hand om varandra!!

Karma, du får alltid tillbaka det du gör, på gott och ont.

Jag tror verkligen på karma, är du god får du massa goda ting tillbaka. Hjälper du någon, så hjälper någon dig när du behöver det.

Idag var det en främmande person som delade med sig något till mig som kändes som en gåva från ovan! Hon känner inte mig sen tidigare och hade bara pratat med mig i några minuter i skolan, personer som henne får en att inte tappa hoppet om mänskligheten!

Tack du snälla människa! Hoppas du får tillbaka det du gjorde för mig idag!

När jag ändå är inne på det här ämnet så kan jag fortsätta, det var för några dagar sen och en gammal dam ville växla lite pengar till parkeringsautomaten inne på en matbutik jag just hade handlat på. Hon nekades i kassan, och jag hade tyvärr inga mynt på mig, hade jag haft det så hade jag mer än gärna betalt hennes parkering. Hur som helst så frågade jag henne om hon hade ett kontokort och det hade hon, så jag hjälpte henne med hennes parkering och visade henne hur hon skulle göra. Hon blev verkligen jätteglad och tackade mig flera gånger och jag sa att det var så lite så och en självklarhet.

Då svarade hon:

"Det var inte lite för mig, det betyder mycket för mig det du gjorde".

Jag blev så glad att jag gjort en annan människa glad, det är verkligen medicin för själen, den känslan.
Små saker i livet kan betyda så mycket, något som är litet för dig, kan vara något stort för någon annan, bara ett leende till någon du möter när du går ute på gatan kan betyda oerhört mycket för någon.

Jag minns när vi var små, då hejade vi på alla vi såg ute på gatan, alla vi fick ögonkontakt med.
I somras så hände det vid två tillfällen att några barn hälsade på mig spontant och jag hälsade glatt tillbaka och hörde hur vännen som gick bredvid personen som hälsat utbrast:

 "Känner du henne?

Det fick mig att inse hur mycket som ändrats sen jag var liten, hur kalla och rädda människor blivit, men jag klandrar inte dom, det händer så mycket vidrigt där ute, så mycket man vill skydda sina barn ifrån..

Karma mina kära läsare, tänk på det nästa gång, jag lovar man får alltid tillbaka det lilla fina man gör.

Att jobba inom vård och omsorg

Jag har börjat jobba extra vid sidan av studierna på ett äldreboende för förståndshandikappade äldre.

Jag måste säga att jag har fått otrolig respekt för de som jobbar inom vården på heltid, det är sinnessjukt vad låg lön man får för det arbetet man gör.

Jag fattar inte hur man kan få så dålig lön när man arbetar med människor, jag förstår inte när det blev så illa att människoliv värderades mindre än elektroniska grejer?

En person som sitter framför en dator från morgon till kväll får mer betalt än en person som tar hand om en annan människa, det är tragiskt.

All respekt till er, verkligen, och mamma, min älskade mamma som gjort det här jobbet i många år du är en klippa som orkar dag in och dag ut.

Jag tycker om att jobba med människor och jag tycker om våra kunder på boendet jag jobbar på, jag tar hand om dom som jag själv skulle vilja bli omhändertagen, men jag skulle aldrig kunna göra detta på heltid, inte med den lönen, men förstår de som ej har något val. 

Det värsta är att de som jobbar inom vården inte ens kan strejka för att få högre löner, halva styrkan kan strejka medans den andra halvan jobbar, och detta ger bara arbetsgivaren ännu ett skäl att dra ner på personal, då de ser att verksamheten fungerar med halva styrkan, men det ser inte hur mycket det sliter, hur stressigt och ohälsosamt en sån miljö är både för kunderna och personalen. Jobbet blir slarvigt och de äldre får inte den tid och omvårdnad de behöver.

 

Ni som sitter där högt uppe och drar i trådarna, ni som bestämmer de dåliga villkoren och lönerna, har ni tänkt på att ni en dag kommer bli gamla? Har ni tänkt på att ni en dag kommer hamna på något boende? Och har ni tänkt på att ni då inte kommer kunna få den tid och omvårdnad ni kommer vara i behov av? Har ni tänkt på att en sönderstressad och trött person inte kommer att kunna ta hand om er på bästa möjliga sätt?

Om jag vore ni så skulle jag tänka om, och göra rätt!!!

Jag blir ledsen och får ont i hjärtat, för dessa gamla oftast ensamma människorna förtjänar verkligen bra vård, och en person som får dålig lön, som är trött och stressad hela tiden kan inte göra ett bra jobb i längden. Jag lider med både personal och kunder.

OBS att stället jag jobbar på har bra med personal, jag talar för andra ställen nu och utifrån det som berättats för mig av mina kollegor från jobbet och deras erfarenheter. Mitt enda klagomål på min arbetsplats är den dåliga lönen, det är nästa skrattretande lågt.

Dagens bild

Vad jag saknar sommaren redan.. 

Dagens Lara

Precis innan läggdags, jag håller på att byta blöja på min fina flicka. Helt från ingenstans säger hon:

Lara: "Mamma jag vill ha sådär" säger hon och pekar på mitt utsläppta hår
Jag: "Vill du ha långt hår Lara? Vill du att ditt hår ska växa och bli långt"
Lara: "Ja, jag vill inte ha såhär" säger hon och tar sig själv i sitt tunna korta hår.
Jag: "Ditt hår kommer växa, men du måste äta bra med mat för att det ska hända"
Lara: "Jag vill växa mamma, ja, jag vill ha sådär"


Min lilla älskade flicka, vad jag älskar dig!!