Fick en kommentar om varför jag bara tagit upp det som hänt i kobane när barn dör runt om i hela världen pga krig och annat elände.
Jag vill understryka att jag alltid har brytt mig om människor som lider oavsett nationalitet!
Bloggen använder jag till att utrycka mig när något berört mig starkt. Det kan vara något som får mig att bli otroligt arg, lycklig, ledsen osv.
Då jag själv är kurd och följde det som hände i Kurdistan så var det bilderna jag såg därifrån som påverkade mig starkt just då. Hade jag sett ett klipp från Palestina, Burma eller Afrika som hade påverkat mig på samma sätt så hade jag antagligen skrivit om det i samma sekund.
Jag gör ingen skillnad på barn i krig och misär, men jag fick se väldigt mycket bilder och klipp från kriget i Syrien och Irak just då, jag kunde knappt sova på nätterna, jag var som i trans och läste uppdateringarna varje sekund om det som pågick. Att hälften av alla på min Facebook är kurder och uppdaterade varje sekund gjorde inte saken bättre. Jag kom inte ifrån alla hemska bilder, det gick inte att blunda.
Minnet av de asylsökande jag träffade som asylhandläggare på Migrationsverket under sommaren finns kvar, möten som var psykiskt påfrestande, upplevelser och historier som fick mig att vara mer tacksam över situationen jag befinner mig i. Det var inte bara kurder jag tog emot, utan många var palestinier som kom från Syrien också, även många människor från Afrika. Allt detta fick mig att öppna ögonen mer än näsan räckte, att inte ta det jag har förgivet Jag har aldrig varit en person som tar saker förgivet, jag har alltid kämpat för allt jag vill ha och tror på, men det här året har varit extremt på många sätt.
Alla i-lands problem blev helt plötsligt så pyttepyttesmå och patetiska.
Vi kurder har varit förtrycka i många år, men det var första gången som något positivt skrevs om vår kamp i svenska medier, första gången skrevs och såg kurder som de tappra krigare och kämpare vi är i media och många åkte ner och anslöt sig till vår armé, tyskar, amerikaner, svenskar m.m. För första gången skrevs det inget om terrorister, för första gången öppnade många sina ögon och alla minoriteter i dessa områden skyddades av kurder.
Mina syrianska vänner började till och med sympatisera med oss, det har aldrig någonsin hänt, det har alltid funnits en skugga av seyfo där, dom och vi, men för första gången under min livstid så blev vi alla ETT oavsett religion och nationalitet. Ett mot barbarerna IS!
Jag hoppas att mitt svar duger och att du som skrev kommentarer förstår mig lite mer nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar