Gott nytt år!!

Gott nytt år kära läsare!

2013 har varit ett av det värsta åren i mitt 30åriga liv, jag hoppas av hela mitt hjärta att 2014 kommer bli ett av de bättre åren om inte det bästa!!

Jag har lovar er massa gånger att blogga oftare, men tyvärr inte kunnat hålla det då jag har haft så många bollar i luften att jag knappt haft tid att klia mig själv i huvudet.

Jag studerar heltid, är mamma och jobbar extra inom vården. Det här året har varit hemskt, man skulle kunna säga att nästan alla mina drömmar raserandes och byggdes upp igen, för det vet nu ju redan, jag ger aldrig upp!

Jag kämpar tills jag får det jag vill och det är något jag kommer att fortsätta med. Jag har haft en tuff termin i skolan och nu är det tenta om 11 dagar. Under dessa 11 dagar ska jag jobba natt tre nätter och tre långs pass, från morgon till kväll.

Jag har lite ångest över hur jag ska hinna med, men jag ska lyckas!!

Ingenting ska hindra mig från att komma fram till mållinjen! Nu är det inte långt kvar, tiden bara rinner iväg. Har gått ett år sen jag började skolan igen redan! 

Jag ska upp och jobba tolv timmar imorgon bitti och måste verkligen sova nu, men denna gång ska jag verkligen försöka blogga oftare, men jag behöver feedback, så länge ni kommenterar så kommer jag blogga, ni måste påminna mig lite då och då. Det är ni och era kommenterare som driver mig till att blogga.

God fortsättning, önskar er alla ett lycklig år fyllt med kärlek och god hälsa med era nära och kära!! 😘❤️

(Du som ville att jag skulle skriva om hur det var att spela in kniven mot strupen, det var superkul men man ska ta det med en nypa salt 😉) 

Liten uppdatering

Hej kära läsare!!

Och tack för att det finns vissa av er som fortfarande tittar in då och då trots att jag knappt skriver längre.

Heltidsstudier, extrajobb och en tvååring, det är vad jag handskas med just nu. Oftast ligger jag bara och vilar så fort jag får chansen! 

Snart är det tenta, måste verkligen klara denna tenta, så håll tummarna!!

Har jag nämnt att jag beundrar alla som jobbar inom vård och omsorgen?! Det tåls att göra det igen, verkligen!! Och mamma, min kära mamma, vad jag vill få dig att byta jobb!!

Ni är hjältar som orkar för den dåliga lön ni får. Det är verkligen ett tufft jobb, både psykiskt och fysiskt.

Jag är tyvärr inte lika duktig som er och söker andra jobb och kommer att sluta så fort jag får chansen. Det är ett betydelsefullt jobb verkligen, men det tär för mycket på mig. Jag träffar knappt min lilla dotter de dagar jag jobbar, hon får separationsångest, och jag ett ont mammahjärta. Jag vill ha ett jobb med bättre betalt så jag slipper jobba allt för mycket.

Har ni ett bra välbetalt jobb att erbjuda mig, så hör gärna av er :) 

Nu ska jag upp och åka till jobbet strax!

Tack för alla söta kommentarer, jag ska publicera dom ikväll!

Kram på er och ta hand om varandra!!

Karma, du får alltid tillbaka det du gör, på gott och ont.

Jag tror verkligen på karma, är du god får du massa goda ting tillbaka. Hjälper du någon, så hjälper någon dig när du behöver det.

Idag var det en främmande person som delade med sig något till mig som kändes som en gåva från ovan! Hon känner inte mig sen tidigare och hade bara pratat med mig i några minuter i skolan, personer som henne får en att inte tappa hoppet om mänskligheten!

Tack du snälla människa! Hoppas du får tillbaka det du gjorde för mig idag!

När jag ändå är inne på det här ämnet så kan jag fortsätta, det var för några dagar sen och en gammal dam ville växla lite pengar till parkeringsautomaten inne på en matbutik jag just hade handlat på. Hon nekades i kassan, och jag hade tyvärr inga mynt på mig, hade jag haft det så hade jag mer än gärna betalt hennes parkering. Hur som helst så frågade jag henne om hon hade ett kontokort och det hade hon, så jag hjälpte henne med hennes parkering och visade henne hur hon skulle göra. Hon blev verkligen jätteglad och tackade mig flera gånger och jag sa att det var så lite så och en självklarhet.

Då svarade hon:

"Det var inte lite för mig, det betyder mycket för mig det du gjorde".

Jag blev så glad att jag gjort en annan människa glad, det är verkligen medicin för själen, den känslan.
Små saker i livet kan betyda så mycket, något som är litet för dig, kan vara något stort för någon annan, bara ett leende till någon du möter när du går ute på gatan kan betyda oerhört mycket för någon.

Jag minns när vi var små, då hejade vi på alla vi såg ute på gatan, alla vi fick ögonkontakt med.
I somras så hände det vid två tillfällen att några barn hälsade på mig spontant och jag hälsade glatt tillbaka och hörde hur vännen som gick bredvid personen som hälsat utbrast:

 "Känner du henne?

Det fick mig att inse hur mycket som ändrats sen jag var liten, hur kalla och rädda människor blivit, men jag klandrar inte dom, det händer så mycket vidrigt där ute, så mycket man vill skydda sina barn ifrån..

Karma mina kära läsare, tänk på det nästa gång, jag lovar man får alltid tillbaka det lilla fina man gör.

Att jobba inom vård och omsorg

Jag har börjat jobba extra vid sidan av studierna på ett äldreboende för förståndshandikappade äldre.

Jag måste säga att jag har fått otrolig respekt för de som jobbar inom vården på heltid, det är sinnessjukt vad låg lön man får för det arbetet man gör.

Jag fattar inte hur man kan få så dålig lön när man arbetar med människor, jag förstår inte när det blev så illa att människoliv värderades mindre än elektroniska grejer?

En person som sitter framför en dator från morgon till kväll får mer betalt än en person som tar hand om en annan människa, det är tragiskt.

All respekt till er, verkligen, och mamma, min älskade mamma som gjort det här jobbet i många år du är en klippa som orkar dag in och dag ut.

Jag tycker om att jobba med människor och jag tycker om våra kunder på boendet jag jobbar på, jag tar hand om dom som jag själv skulle vilja bli omhändertagen, men jag skulle aldrig kunna göra detta på heltid, inte med den lönen, men förstår de som ej har något val. 

Det värsta är att de som jobbar inom vården inte ens kan strejka för att få högre löner, halva styrkan kan strejka medans den andra halvan jobbar, och detta ger bara arbetsgivaren ännu ett skäl att dra ner på personal, då de ser att verksamheten fungerar med halva styrkan, men det ser inte hur mycket det sliter, hur stressigt och ohälsosamt en sån miljö är både för kunderna och personalen. Jobbet blir slarvigt och de äldre får inte den tid och omvårdnad de behöver.

 

Ni som sitter där högt uppe och drar i trådarna, ni som bestämmer de dåliga villkoren och lönerna, har ni tänkt på att ni en dag kommer bli gamla? Har ni tänkt på att ni en dag kommer hamna på något boende? Och har ni tänkt på att ni då inte kommer kunna få den tid och omvårdnad ni kommer vara i behov av? Har ni tänkt på att en sönderstressad och trött person inte kommer att kunna ta hand om er på bästa möjliga sätt?

Om jag vore ni så skulle jag tänka om, och göra rätt!!!

Jag blir ledsen och får ont i hjärtat, för dessa gamla oftast ensamma människorna förtjänar verkligen bra vård, och en person som får dålig lön, som är trött och stressad hela tiden kan inte göra ett bra jobb i längden. Jag lider med både personal och kunder.

OBS att stället jag jobbar på har bra med personal, jag talar för andra ställen nu och utifrån det som berättats för mig av mina kollegor från jobbet och deras erfarenheter. Mitt enda klagomål på min arbetsplats är den dåliga lönen, det är nästa skrattretande lågt.

Dagens bild

Vad jag saknar sommaren redan.. 

Dagens Lara

Precis innan läggdags, jag håller på att byta blöja på min fina flicka. Helt från ingenstans säger hon:

Lara: "Mamma jag vill ha sådär" säger hon och pekar på mitt utsläppta hår
Jag: "Vill du ha långt hår Lara? Vill du att ditt hår ska växa och bli långt"
Lara: "Ja, jag vill inte ha såhär" säger hon och tar sig själv i sitt tunna korta hår.
Jag: "Ditt hår kommer växa, men du måste äta bra med mat för att det ska hända"
Lara: "Jag vill växa mamma, ja, jag vill ha sådär"


Min lilla älskade flicka, vad jag älskar dig!!

Vila i frid John Lundin.

Minnet lever det kan ej jordas Det kan ej gömmas bland stoft och grus Nej, det skall leva i fågelsången I blomsterdoft och i vindens sus Tack för Din alltid så hjälpsamma hand Så snar till hjälp, så ofta den hann Tack för de tjänande stegen Du gick Tack för all ömhet vi såg i Din blick Du hade ett hjärta så innerligt gott Vi tacka Dig vill för allt vad vi fått Tack och farväl från oss Dina kära Vi vet att vi stodo Ditt hjärta så nära. Vila i frid älskade John, hoppas att fu har det bättre nu än vad du kände när du levde..

Njut av livet!

Hallå där!

Nu har jag låtit er vara utan mig i några dagar.
Den senaste tiden har fått mig att inse något, något som jag redan visste sen innan, men något som tåls att upprepa gång på gång!
Du vet aldrig vad som försiggår bakom stängda dörrar.

Det vackra huset du ser varje dag på väg till jobbet, det vackra huset du drömmer om, det kan i själva verket vara ett äckligt ruckel bakom sin vackra fasad. Ingenting är som det verkar. Den gladaste och hjälpsammaste personen, kan vara den person som känner sig ensammast i hela världen, en person som inte bär på annat än sorg och smärta, men som inte visar det till sin omgivning.
Pojken/flickan i skolan med de trasiga fula kläderna, alkoholisten på parkbänken, alla dessa människor har en anledning till varför dom är i det skick dom är i.
Döm aldrig någon, tänk på att det alltid finns en anledning. INGEN vill leva sitt liv på det viset, ingen väljer att leva ett liv de hatar frivilligt. Vi människor är olika, vissa av oss är starka nog att stå emot och kämpa vidare, medans andra släpper taget lättare och låter sig falla.

Var tacksam för det du har och nöj dig aldrig med mindre, sträva alltid efter mer, och sätt dig själv i första rummet. Detta är något jag ständigt påminner er läsare om, men det är verkligen livsviktig!!
Vi har ju bara ett liv, ett liv, i alla fall, som vi vet om. Vi vet ju faktiskt inte vad som händer när vi dör, vi kan bara spekulera.

Varje dag är en risk, varje morgon när vi vaknar och tar livet för givet, kan vara just den dagen då något förödande händer. Lyssna alltid på er instinkt och ta inte ansvar för någon annans bagage. Det är inte ditt ansvar att bära någon annans börda. Visst ska man hjälpas åt, visst ska man bry sig om varandra, för vad vore livet utan relationer och kärlek? INGENTING!
Omfamna kärleken när den kommer till er, tid och rum är inte väsentligt, utan det ni känner, era instinkt, det är den som är viktig, men låt den vara på lika villkor.

Men när ni känner att det verkligen inte är hållbart längre, när ni känner att ni gjort allt, våga lämna det dåliga. Våga ta steget, för vet ni vad? NI FÖRTJÄNAR det, ni förtjänar att må lika bra som alla andra!
Gör något åt saken, förlika er inte med tanken om att "jag förtjänar inte bättre" eller "jag är där jag förtjänar att vara". Det går alltid att göra något åt situationen man är, på gott och ont.

Fånga dagen kära läsare! NJUT av livet!

När någon dör

När någon dör, så tror jag det är viktigt att ta farväl..

Att se personen, få ett riktigt avslut.

Det är i alla fall väldigt viktigt för mig. Det är inte fören man ser, som man förstår vad som hänt.,

Det tomma skalet som är kvar efter personen, för det är vad det är. Ett tomt skal. 

Livet är oförutsägbart, vi vet verkligen inte vad som ska hända. Vi tar allt för givet.

Min vän som förlorade sin själsfrände, hon var osäker på om hon vill se sin älskade. Hon undrade vad poängen var.

Som tur var så gick hon och tog sitt avsked, fick sitt avslut.. Även om det aldrig riktigt kommer att vara avslutat, pga sättet hon förlorade honom på.

Jag är fortfarande arg, jättearg! Och väldigt ledsen.

Jag hoppas att du funnit frid, men du lämnade så många människor bakom dig på ett så fult sätt, du gav dom ett så tungt bagage. Massa frågetecken som vi aldrig kommer få svar på.

Syftet med det här inlägget, ta avsked, annars kommer ni ångra er resten av livet och ni får bara chansen en gång.

Ta hand om er och era nära och kära.

Dagens

En text av Kristian Gidlund

Sanna ord, vila i frid Kristian.

"När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären. Vi sågar av de ben som vi behöver för att stå upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.

Jag ser hur delar av befolkningen har dopat sitt intellekt – hur de fyllt sig själva och sina resonemang med luftslott utan att ha något konkret att komma med. Argumenten kan knappast ha lyssnats igenom. Sverige, jag vet att ni kan mer. Jag vet att ni som bor här egentligen är smartare än att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

På alldeles för många platser och i alldeles för många sammanhang lyser den totala bristen på ansvar. Jag hör aldrig någon vuxen be om ursäkt. Jag hör dem bara beklaga sig. Hör dem säga att verksamheter ska ses över. Hur rutiner ska förbättras. Men något förlåt kommer aldrig på tal. Den tanken verkar kännas främmande. Som att en sådan sak enbart är begränsad till barn. Något som vi gjorde när vi var små. Då bad man om ursäkt. Då sa vi förlåt. Hos vuxna finns bara undanflykten.

Jag ser Borlänge, mina drömmars stad.

Jag ser hur den ena arbetsplatsen efter den andra går omkull eller skär ner i personalstyrkan. Stålverket ställer ett ultimatum som tvingar 200 anställda att gå med på kortare arbetstider och lägre löner.

Pappersbruket planerar att varsla 175 tjänster då en av deras maskiner ska stängas.

Efter flera års kämpande påbörjas bygget av ett Ikea – ett bygge som till en början visade sig ge noll lokala jobb, då underleverantörerna erbjudit offerter långt under svenska medelavtal. Så kom inte här och yra om att invandrare knycker svenska arbetstillfällen – de rear vi ut på egen hand.

 Jag ser hur en av bygdens tidningar varslar merparten av sina anställda, med försämrad journalistisk kvalitet som självklar följd. Och detta är ingenting unikt för en bruksstad i Dalarna. Tendensen är densamma i hela landet.

Det stirras blint på utgifter. Inget får längre kosta pengar. Vår tids förbannelse – begreppet kostnadseffektivisering har blivit det enda centrala.

Jag ser mitt pensionssparande dala i värde, men förstår att det garanterat innebär en vinst för någon annan. Min tröst ligger i det faktum att jag sedan länge kommer att vara död och begraven innan min egen pension blir aktuell.

Jag behöver alltså inte gå till historieböckerna för att inse människans vansinne. Det räcker att hastigt betrakta samtiden.

I Singapore avlider en indisk kvinna av skadorna hon ådrog sig efter att ha våldtagits av sex förövare i sitt hemland. Enligt uppgift ska rostiga järnrör ha använts i övergreppet.

Det kommer en rapport om att Sveriges främsta klädföretag betalar sina sömmerskor i Bangladesh mindre än två kronor i timmen för sitt arbete. Uppgifterna är givetvis ingen skräll, men två kronor i timmen?

Det måste vara något slags rekord i mänsklig girighet.

Jag ser västvärlden ignorera händelserna i Syrien. Jag ser västvärlden därmed acceptera massakrerna i Homs, Hama, Hula, Daraa och al-Haffa, bara för att nämna några få exempel.

Afrika plundras på sina naturresurser: Olja, diamanter och mineraler.

Konflikten mellan Israel och Palestina kommer aldrig att få en lösning – jag svär på alla tänkbara gudar och helgon.

EU tilldelas Nobels fredspris. Den meningen ska läsas med ett gapskratt.

Jag hör hur Arktis kommer att vara borta år 2050 om vi inte på allvar tar tag i vårt sätt att leva. Samtidigt hör jag hur vampyrbolaget Shell vill dit och borra efter olja.

Och jag hör hur Sverige vill utvisa fall av ensamkommande flyktingbarn. Det är så stört att jag knappt orkar skriva om det.

Barn.

Jag ringer till sjukhuset för att fråga om de spermier som jag frös in innan min första behandling förra året. De finns kvar. De har det härligt i sin frys. Och så ställer jag den där frågan som för någon utanför sjukdomsprocessen antagligen låter bisarr: Kan jag testamentera dem?

Svaret är aldrig. Inte en chans. Det har svensk lagstiftning satt stopp för. Jag får inte ha en diagnos som talar emot att jag får uppleva barnets 18-årsdag.

På ett sätt kan jag förstå. På ett annat sätt är det obegripligt. Resonemanget håller inte. För om jag hade varit brandman, polis eller en dömd mördare, då hade jag kunnat få skaffa hur många barn som helst.

Min linje dör med mig.

Kanske är det lika bra. Världen är ändå på väg åt helvetet.

Vi får se vem som hinner dit först.

 

Kristian Gidlund

8 februari 2013"

ikroppenmin

Kristian Gidlund är död, han var nog en av de bästa skribenterna någonsin!

Jag har nog aldrig läst någon som beskrev känslor så fint som han gjorde.

Jag önskar att jag kunde skriva hälften så bra som honom.

Döden gör sig påmind hela tiden.

Må han vila i frid.

Döden gör sig påmind återigen..

Döden. Jag vill inte att den ska göra sig påmind hela tiden i mitt liv, men jag vet att döden är en del av livet. Det är mot döden vi alla kommer gå till slut.

Vi lever våra liv som om vi ska leva för evigt. Vi tror vi är odödliga, vi sårar varandra, ljuger och bedrar.

Jag vill inte förlora nån jag bryr mig om, jag vill inte se mina nära och kära lida. Jag vill inte känna mig så hopplös som jag gör nu. Maktlös.

Jag hoppas att du är på en bättre plats nu, att du är lycklig.

Men hur kan du vara lycklig utan din själsfrände som du lämnade kvar här?

Hur kunde du lämna henne, utan att se dig om? Hur ska vi få henne att bli hel igen?!

Hur ska vi glömma glädjen och värmen du spred runt omkring dig?

Du och hon var ju det som gav mig hopp om kärleken, hopp om att det fanns något som var så nära perfekt man kan komma..

Jag är så arg! Så ledsen! Och jag kommer påminnas om dig hela tiden så länge jag bor i den här lägenheten. Jag önskar du vore här nu. Jag önskar att jag kunde återgälda det du gjorde för mig i en av mina svåraste stunder. Jag önskar jag kunde ge dig hopp, så som du gav mig hopp..

Jag kommer aldrig glömma dig, du kommer alltid leva vidare i mitt hjärta och jag hoppas att vi möts igen en vacker dag..

Jag hoppas att det inte tar slut, att det finns ett liv efter döden..

Jag finner inga fler ord just nu..

Och jag önskar du hade hamnat i trubbel och jag fick chansen att vara din jurist, som du sa..

Vila i frid min fina vän. ❤❤❤

Svart dag..

Himlen fick en ängel idag..

❤❤❤

Dagens bild

Var på den årliga kurdiska kulturfestivalen i Stockholm igår.

Hade inte varit på den på många många år. Måste säga att det var uselt organiserat. Någon som kan borde ta tag i organisationen, annars kommer folk sluta bry sig och gå. Det enda bra med kvällen var att alla pengar som kom in går oavkortat till Rojava.

Det pågår ett smutsigt krig i Syrien, den kurdiska delen kallas för Rojava. 

Barn dödas på de mest brutala sätt, gravida kvinnors magar skärs upp för att sen dö långsamt. Finns inga ord som kan beskriva hur illa det egentligen är där nere. 

Människor som lyckas fly kommer till ett land som Sverige, många flyktingar från detta område är bosatta i ljusens flyktingförläggning, i det område där ett kors brändes utanför deras fönster. Jag önskar jag hade svar på varför man gör så. Varför man dödar civila, varför man krigar överhuvudtaget? 

Bilden nedan är betydligt roligare än texten ovan. Vad underbart det vore om alla kunde le som jag gör, eller hur?

Även Lara visar sitt stöd för Rojava:

Korsbränning i Ljusne, utanför Söderhamn

Natten till idag, 14 september 2013, brändes det ett kors i Ljusne, utanför Söderhamn. Detta skedde i ett flyktingtätt område. 

Händer detta verkligen?! 

Hur kan detta hända i ett land där alla får samma utbildning, där alla måste gå i skolan i minst 9 år. En skola där vi har historia som ett ämne, ett ämne där vi blir upplysta om hur fel Hitlers agerande var, hur fel Ku Klux Klans agerande var och är fortfarande. En skola där vi får lära oss om allas lika värde oavsett etnicitet och bakgrund. 

I andra länder där detta sker kan man ändå skylla på att det inte vet bättre, att de agerar utifrån okunskap, i de länder som flyktingarna kommer ifrån. Från fattiga och utsatta områden.

Men de som brände korset inatt i ett område med rädda flyktingar, som redan kommer från drabbade områden och drömmer mardrömmar varje dag, ett område med massa barnfamiljer som kommit hit för att få känna den trygghet de inte får känna i sina egna länder, här i vårt land. 

Ja, vårt land! Jag anser att Sverige är mitt land, jag har inget annat land, det är här jag är uppväxt. 

Det är på svenska jag kommunicerar i min hjärna, även om jag behåller min kultur och mitt modersmål och anser det är jätteviktigt att föra den vidare till min dotter, men på ett integrerat sätt, där min dotter får det fina från båda kulturerna. Värmen och sammanhållningen från det kurdiska och kunskapen och möjligheterna från det svenska samhället. 

Vem vill lämna sitt land och sitt hem frivilligt?! Vem? Vill vi inte alla passa in i ett samhälle och kunna vara oss själva, känna oss hemma?! 

Vem ger er rätten att utsätta dessa stackars människor för detta?! 

Varför är vi människor så rädda för varandra?! Var kommer denna rädsla från ? Inte från okunskap iaf, inte här, inte i Sverige. Här vet vi bättre! 

Ord kan inte beskriva det jag känner just nu! Må dessa svin åka fast!

Jag är glad att jag inte bor kvar i Söderhamn, men jag fasar för att detta kommer sprida sig, vad mer kan man förvänta sig av ett folk som röstat in SD i riksdagen?! 

Från rörmokare till världsproblem.

Stamrenovering pågår på Bellmansgatan, såg denna bänk utanför huset som renoveras för tillfället. Tyckte det var lite skojigt! "Rörmokare bänk V.I.P"

Ett litet rörmokarekonstverk, tycker ni inte? 

Jag har funderat jättemycket på hur fantastisk människan är egentligen.

Om man bortser från allt elände människan skapar, så skapar även människan så otroligt mycket fint. 

Från jord till att få betong att flyga, helt sinnessjukt. Från stenåldern till att studera juridik?! Allt detta för att människan är så otroligt smart! Önskar att vi människor la ner mer tid på att skapa det fina och mindre tid på det fula och hemska. Jag önskar att jordens resurser användes till att se till att alla hade det lika bra, men det fungerar och händer bara i en drömvärld.

Jag önskar att alla oskyldiga barn som föds i detta nu hade samma möjligheter och rättigheter! Jag önskar att barn slapp svälta, att de slapp se krig. Inte bara barn, utan alla människor oavsett etnicitet och religion slapp se eländet! Men i detta nu, dödas ett eller flera barn i världen, barn svälter medan i-länderna tillverkar vapen och skickar ner till de drabbade områdena. 

Varför är det så svårt att hålla fred?! Borde inte människan har utvecklats mer än så vid det här laget? 

Det känns som att utvecklingen går ett steg fram och tre tillbaka. Allt det vi trodde var lämnat i historien, kommer sakta upp igen, och historien upprepar sig, gång på gång.

Vi blev alla utbildade om hur hemsk Hitler var, men ändå röstas SD in i riksdagen, vi lär oss inte av historien. Tekniken utvecklas, människan är otroligt bra på innovation, förnya och förbättra tekniken och samhället, men varför går vi tillbaka när det kommer till mänskliga faktorer?

Varför kan vi inte se varandra som olika individer och respektera varandra för de vi är?

Svaret är nog pengar, det är alltid pengar. När pengar kommer in i bilden glöms mänskligheten bort.

Även religion är en stor bov i dramat.

Tragiskt men sant.

Virrigt inlägg, tänk så många frågor en simpel bänk gjord av "skräp" kan väcka?!

Må väl.

En gång för länge sen..

..hade en abla(stora syster), någon som jag verkligen såg upp till, någon som peppade mig och fick mig att tro på mig själv. Någon som jag kunde ringa när som helst och fråga om råd. Men hon finns inte länge i mitt liv. Det känns tråkigt att det är på det viset, för är det inte meningen att en sån person alltid ska finnas där? Det är vad man förväntar sig i alla fall i egenskap av en "lilla syster". Jag har inga äldre syskon, just därför var denna person väldigt viktig för mig, hon var den stora syster jag aldrig fick, men alltid ville ha.

Jag brukar tänka på henne ibland, senast idag. Jag kontaktade faktiskt henne när hon blev mamma för första gången, något som hon alltid drömde om, egna barn. Men jag fick inte det svar jag förväntade mig. Blev besviken.

Hon brukade älska att läsa min blogg och gav mig alltid komplimanger för mitt sätt att skriva. Hon sa ofta att jag borde kontakta ett förlag och få min blogg publicerad i bokform. Hon sa även att hon inte förstod hur alla "bimbos" värdelösa bloggar som handlade om ingenting och som inte hade en enda känsla bakom sina inlägg blev så stora.

Jag älskar att få feedback för min blogg. Det får mig att vilja skriva mer. Det var ju därför jag började blogga, för att ventilera och få svar från människor jag inte kände och som inte kände mig. Opartiska.

Jag var ju anonym i början när jag skrev, just för att jag skulle kunna skriva öppet och fritt, utan att bli dömd av min omgivning. Inte för att jag hade något att dölja, det har jag aldrig haft, men just för att jag skulle kunna skriva om ämnen som var tabu i vår kultur.
Jag har bloggat till och från i 8 år. Mycket har hunnit hänt under dessa år. det som var tabu då, är ingenting någon lägger större vikt på nu. Jag minns att tog bort vissa inlägg precis innan jag avslöjade min identitet, mycket dumt gjort. En av de texterna var denna:

http://kurdishflower.blogspot.se/2013/04/normal.html

Den texten var en av mina första texter på bloggen.
Varför tog jag bort den?
Kanske för att jag skrev att jag att jag kände mig som en "fågel i en bur", det kanske skulle missuppfattas av alla nyfikna i min omgivning, och omvandlas till något slags skitsnack, och just då orkade jag inte med det. Det är det tråkiga med vissa, att det letar efter nålar i en höstack, och att allt jag gör eller säger alltid sticker i ögonen på någon.

(Skäms lite över det inlägget just nu,inte för att det står något fel, men jag skulle inte valt det språket jag använde i den texten i dagsläget, uttryck som "blattebrud" m.m, låter som en kaxig liten skitunge.)

Vad vill jag komma fram till med detta inlägg egentligen?
Jo, att man alltid ska vara ärlig och rak, att man alltid ska säga vad man känner och tycker i en relation utan att döma varandra. Oavsett om det är en vänskaps- eller kärleksrelation, eller något annat.
Ärlighet varar alltid längst.

Är man inte ärlig, så kommer man alltid gå runt med en klump i magen. En klump som kommer växa för varje dag som går, en klump som kommer påminna dig i resten av ditt liv om vad som kunde ha hänt om du hade varit ärlig.

Om vi återgår till min "källan" till min motivation när jag behövde den som mest, min "stora syster". Varför blev det som det blev mellan oss?

Jo, just för att jag var ärlig och sa vad jag tyckte, även om jag uttryckte mig klumpigt, men du gav mig ingen chans att få förklara och la ord i min mun som jag absolut inte menade eller ville säga.
Det är väl det man ska kunna göra, säga vad man tycker, även om man är oense? Jag har få vänner som jag tagit med mig under livet, nära vänner alltså, som jag verkligen litar på, till dom kan jag säga vad som helst, och de kan säga vad de vill inte mig, men vi blir aldrig osams eller ovänner. Tack för att ni finns, ni vet vilka ni är!

Det är ungefär som att vara mamma, man är mamma för livet oavsett vad ens barn gör. För det kommer komma en dag då ens barn gör något man inte gillar, då gäller det att vägleda sitt barn, hitta den rätta vägen, kommunicera. Inte stänga ut barnet och aldrig mer prata med det. Kommunicera är A och O.

Jag tycker om att kommunicera och prata ut. Jag gillar inte att sopa saker och ting under mattan, och jag kan absolut inte hålla något inom mig! Jag måste få utlopp för mina känslor på ett eller annat vis! Jag kan även ta kritik, och jag tar åt mig av det mina vänner kritiserar mig för, jag lyssnar, och påverkas. Gör om och försöker göra rätt nästa gång. Det är sån jag är, och det borde ju en "stora syster" veta, en person som känt mig sen jag var lika liten som min egen dotter.

Om du läser detta, så gäller det jag skrev när ditt första barn föddes fortfarande.
Ta hand om dig och dina fina barn, om jag sa något som sårade dig, så gjorde jag det för att jag älskade dig och ville dig väl, inte för att jag hade en ond tanke bakom eller ville dig något illa. Men det borde ju du ha vetat, om du vore min stora syster.

Det jag kände och trodde om vår relation kanske inte var ömsesidigt, hade det varit det så hade vi fortfarande haft kontakt idag.

"..Allt du har åstadkommit och klarat av är tack vare DIG själv. Energisk, kaxig och supersmart tjej!! Viktigast av allt, rakryggad och ärlig!! Notera bara en sak blomman, alla kanske inte kan eller vill plugga men det viktigaste är att man gör det man själv vill och inget är omöjligt.."

Dina ord till mig.

Med detta sagt, vill jag önska er en trevlig kväll och en god natt kära läsare! <3 br="">

Dagens Lara

Lara badar och konverserar med mig medans hon leker i vattnet, ett av våra samtal:

Lara: "Mamma vad heter du?"

Jag: "Gulay"

Lara: "Du heter mamma Gulay"

Jag: "Ja,vad heter du?"

Lara: "Nej mamma, jag ska fråga.. mm.. vad heter Biyan?"

Jag: "han heter Biyan"

 

Hon tänkte en stund och sa sen:

"Abi, Biyan heter abi"

För er som inte vet, Biyan är min systerson och abi betyder "storebror". 

Några timmar senare:

Laras pappa ringde, Lara sa bara Hej, och var inte så sugen på att prata, hon var mer upptagen med att leka med en boll.. Efter att han la på:

Jag: "Lara varför pratade du inte med pappa?"

Lara: "joo, jag pratade med pappa!" Utbrast hon.

Jag: "nej, du pratade inte, så pappa blev ledsen, du frågade inte ens hur han mådde, vill du fråga pappa hur han mår? Så att pappa blir glad?"

Lara: "ja"

Vi ringde upp..

Lara: "Pappa hur mår du?"

Så underbart söt och omtänksam, hon klarar inte av när någon av oss är ledsen, eller någon överhuvud taget. Hoppas att du alltid har lika stort hjärta!

Min fina lilla älskling!! ❤❤❤

Dagens citat

Vi växer inte när saker och ting är enkelt, vi växer när vi möter utmaningar!

Så sant som det var sagt. För varje utmaning, för varje berg vi måste bestiga för att gå vidare, för varje tung sten som lyfts från våra axlar, får vi stryka och kan växa som människor!

Jag älskar utmaningar!