"Mr Right"

Att finna den rätte/rätta, hur vet man egentligen när man funnit honom/henne? Är det nåt man vet redan vid första ögonkastet eller existerar det endast i sagornas, fantasins värld? Varje flickas dröm är att en dag stå där i sina drömmars klänning, alla flickor har fantiserat mer än en gång om hur hennes bröllop ska vara, planerat allt in i minsta detalj. Även jag har gjort detta, men den dagen känns så långt borta nu, känns nästan som att den dagen aldrig kommer att komma. Man får nästan lite ångest nu.

En person som står mig väldigt nära är inte långt ifrån "dagen D", jag är så glad för hennes skull, men samtidigt lite ledsen på samma gång, känns som att jag kommer att förlora henne, att ingenting kommer att vara desamma efter dagen då hon gifter sig.

*några dagar senare*

Jaha, nu är det dags, lilla syrran ska verkligen flyga ut ur boet, och jag blir ensam kvar. De har varit och frågat efter hennes hand på traditionellt vis. Pappa sa så klart inte "Ja" direkt(Ju fler gånger de ber om hennes hand, ju mer värde får hans lilla tös). Han sa att han var tvungen att fråga min syster och mig såklart eftersom att jag är den äldsta av oss barn, fråga om jag vill ge min tur till henne, i vår kultur brukar man vilja att man gifter sig i tur och ordning och det är inte ofta den yngre av systrarna som gifter sig först. Självklart ger jag min syster förtur att gifta sig, gullig liten sed det där ;). Pappa har nu pratat med alla i släkten, farbröder/fastrar/Morbröder och mostrarna, det är viktig att man får allas välsignelse, men det är mer för "syns" skull man gör detta, valet är min systers i slutändan.

Pappa ringde mig igår, en liten bit av vår konversation :

-Så vad ska vi ta oss till mig dig nu, vad ska hända med dig, tycker du jag sa låta henne gifta sig före dig?
Sen sa han:
-Hali ta e ci bu? Tu la orte ma.
(Ett uttryck på kurdiska som jag inte riktigt kan översätta till svenska utan att det ska låta konstigt.)
Jag skrattade och sa:
"Nej då, pappsen, jag klarar mig, hon får min tur, jag har inte bråttom"
Så skojade han till det lite till och sa:
-Du kan väl gifta dig med X eller X?
"Hahaha, jag klarar mig nog, oroa dig inte pappa, jag har min skola att tänka på nu"
-Men är hon säker, delle sor(=röda gumman, pappa kallar syrran för det)? Har hon tänkt igenom detta noga? Fortsatte han.
"Ja pappa, hon är säker, hon tycker det är pinsamt att säga detta till dig, så hon bad mig vara hennes budbärare"
Sen skrattade vi båda.

Känns verkligen skumt, lilla syrran, snorisen, är så pass vuxen att hon ska gifta sig. Min söta lilla syster, jag aldrig trodde skulle mogna, min lilla syster som alltid grät som liten, rudolf med den röda mulen, därav hennes lilla nick "Della sor". Den lilla flickan i sandlådan som _alltid_ grävde ner sina skor, och sedan kom hem utan skor och sa till mamma att hennes skor hade gömt sig. Pappa köpte nya skor varje vecka till henne, medans mina skor fortfarande såg nya ut, min lilla syster som nästan _alltid_ hade hål i kläderna. Vi kunde aldrig lista ut hur det gick till, hon kunde helt enkelt inte behålla något helt och fint under en längre period, den slarviga lilla tösen har växt upp och kommit att bli en pedant och prydlig young lady, men mina skor är fortfarande i bättre skick än hennes ;)

När jag ser min syster och hennes blivande, får jag hopp om att "Mr Right" faktiskt finns där ute någonstans, att den rena äkta fina kärleken inte bara existerar i sagornas värld.

Tårarna bränner under ögonlocken så fort jag tänker på dagen då man ska "överlämna" henne där på hennes bröllopsdag, dagen då det röda bandet blir knytet runt hennes midja..