Såhär ser lilla bebis ut nu.
Idag kände jag bebisen för första gången, och det är ganska tidigt, jag är i vecka 13.
Min kusin kände på min mage medans jag låg i soffan, hon klämde och ville se om hon kunde känna bebisen, och jag hade handen på magen efteråt. Plötsligt kände jag som en puls, ett pirr. Sedan klämde jag lite till och då kände jag samma puls och pirr fast på andra sidan magen.
Det kändes helt otroligt. Bebisen har ju fått reflexer nu och reagerar på beröring osv.
Min mage har börjat puta ut och jag ser gravid ut, men jag har inte gått upp särskilt mycket i vikt, 1 kg ungefär och det har satt sig på magen och bröstkorgen.
Fick en kommentar om hur jag berättade för min man och mina nära om när jag först fick reda på att jag var gravid.
Jag misstänkte att jag var med barn, men ville inte riktigt tro det, då det absolut inte var planerat och inget jag ville ha förens jag var klar med min utbildning, så jag ville inte tro att jag var det. Jag gjorde ett test, men det visade negativt, och jag pustade ut, men berättade inget om det för min man den gången.
Några veckor senare blev jag misstänksam igen, återigen så berättade jag inget för min man och köpte ett test, gjorde testet och det visade ett svagt positivt svar. Jag sprang ner till min granne och visade det för henne. Jag visste inte om jag skulle börja skratta eller gråta. Hon var där med sin vän, både tittade på testet, de såg det svaga strecket men sa att det nog inte var något. Jag ringde min älskade Nevin, tog bild på testet och skickade det till henne, hon sa att jag var gravid, hur svag strecket än syntes. Dagen efter köpte jag ett test till, det visade likadant.. Jag hade inte tänkt berätta för min man ännu, men kunde inte hålla mig, han blev helt överlycklig, jag sa att det kanske inte var så, och att jag skulle göra ytterligare ett test. Dagen efter åkte jag till Uppsala, jag berättade för min syster och sa att hon inte skulle säga något, men hon hade ringt mamma direkt. Jag köpte ännu ett test, och det visade också positivt men denna gång var strecket inte svagt. Jag ville fortfarande inte tro det, och enligt min beräkning så trodde jag att jag var gravid i v 8-9 då. Jag ville göra ett ultraljud så jag ringde sjukhuset och sa att jag hade ont i magen osv, och att jag var orolig, men de sa att det var normalt. Jag hade inte så ont i magen, jag överdrev för att jag ville åka dit, men fick inte. De hänvisade mig till privata kliniker, då jag ringde en gynekolog och bokade en tid samma dag, som tur var hade en person ringt återbud, och jag skulle få ta den om jag åkte ner direkt.
Vi åkte ner, jag och syrran.. Men när vi gjorde ultraljudet, sa gynekologen att han bara kunde se en tjock hinna, vilket är normalt i början på en graviditet, men att man inte kunde se något annat och att han trodde att jag var i v 4-5 om jag nu var med barn, jag blev så besviken.. Men han sa att de skulle ta ett blodprov för säkerhetsskull för att se om jag verkligen var med barn. Jag gick ut till receptionen för att betala och ta blodprovet, jag var så besviken, för jag trodde verkligen jag var med barn och bebisen var minst 8 veckor.
Sköterskan såg mig besvikelse och sa, men du, vi gör ett till test om du vill, för blodprovet kommer ta några dagar. Jag gjorde ännu ett test och även det visade positivt.
Jag ringde min man och sa att jag var med barn och att det var hundra procent nu, han blev överlycklig.
Jag var både lycklig och kluven, för jag är en person som gillar att planera saker iaf något så stort som att skaffa barn, det fanns inte i min värld att bli med barn på det viset.
Jag började tänka på hur jag skulle göra med skolan och allt, började oroa mig för det ena och det andra.
Mamma blev glad men orolig, hon visste ju hur underbart det är med barnbarn, då hon fått smaka på lilla Biyans ljuvliga närvaro. Både mamma och pappa reagerade på samma sätt, de började oroa sig för min utbildning och började tappa hoppet helt om att jag skulle slutföra den. Men jag har försökt förklara för dom och försäkra dom om att jag kommer att avsluta min utbildning oavsett vad förr eller senare och det är något som jag aldrig kommer att ge upp!
Min lilla bebis ska vara stolt över sin mamma!
