Dagens

"Det är den som går vilse som finner de nya vägarna."

källa: Niels Kjaer

My name is Khan

Vilken otroligt bra film, jag har inte sett en så bra film på bra länge.

Jag har inte gråtit så mycket sen Braveheart. Tänk om världen vore fylld med fler som Khan, vilken underbar plats det skulle vara att uppfostra sina barn på. Alla främlingsfientliga människor borde se den här filmen. Skillnaden mellan oss människor är inte huruvida vi är svarta, vita, gula, asiatiska eller om vi är muslimer, kristna, judar, hinduer osv. det som skiljer en människa från en annan är om den är god eller ond.

Har ni inte sett denna film, så se den NU!

Budskapet i filmen är något jag kommer att föra vidare till min lilla bebis och när bebis är stor nog att förstå, så ska bebis och jag sitta tillsammans och se denna film.

Detta är en film man borde få se i skolan i utbildningssyfte.

Man brukade, iaf på min tid, få gå på bio med skolan, se filmer med ett bra budskap, detta är en sån film, en film alla barn borde få se i utbildningssyfte, en film som bör diskuteras, särskilt i en tid som denna, då ett främlingsfientligt parti tog sen ända in i riksdagen.

"My name is Khan, and I'm not a terrorist"

Se den!

"Det finns två sorters människor, Goda och Onda. Det lär Rizvan Khans mamma honom den dag han berättar för henne om en diskussion han hört på gatan. Diskussionen handlade om hur hemska och elaka hinduer var. Rizvan Khans mamma berättar för honom att det inte går att se skillnad på goda och onda. Det finns varken någon färg eller religion som avgör vilken sorts människa du är."

Vecka 15.

Det var länge sen jag la upp bilder, så tänkte bjuda på en idag. Lite dålig kvalitet på bilden, men den duger. Nu börjar det synas på riktigt

att jag har en liten bebbe i magen.

Min bebis är i vecka 15, om 5 veckor har jag halva graviditeten kvar, tiden går snabbt!

Jag är fortfarande orolig inför bebisens ankomst, men hoppas att den känslan släpper med tiden.

Här är iaf en bild på mig och lilla bebis:

Dagens citat

"Fyll inte livet med dagar, fyll dagarna med liv."

Idag har jag en dålig dag, har en smyg-huvudvärk, orkar inte ens klä på mig, går runt i mjukis. Men det är söndag idag, då får man gå runt och bara vara, eller?

Dagens citat

"Mycket gott kan göras här i världen om man inte fäster sig alltför mycket vid vem som får äran."

källa: Jesuitisk sentens

Rökning?

Varför börjar man röka i dagens samhälle?

Vad är det som är så tilltalande med rökning? Jag kan förstå dom som började röka i tidig ålder och inte visste bättre, men en vuxen människa? En människa som gått i skolan, en människa som kan läsa, som ser alla antirök-kampanjer och som vet vad rökning gör, hur kan den börja?

Jag förstår inte och jag kommer nog aldrig riktigt förstå.

Är det tilltalande att lukta illa, ha äcklig andedräkt, förstöra sina inälvor och sin hy? Listan kan göras lång.

Kan inte någon som inte rökt, men börjat röka i vuxen ålder försöka ge mig svar?

Vad var det som fick er att börja röka? Hatar ni er själva så mycket? Hatar ni era nära och kära som inte röker? För så illa som en person som just rökt luktar, tror jag ingenting luktar.

Jag har alltid hatat allt vad cigaretter heter, jag har varit typen som aldrig gick ut och fikade med mina vänner på den tiden då man fick röka inomhus, tror inte det finns någon i min omgivning som hatar rökning så mycket som jag gör och ändå slutade det med att jag gifte mig med en rökare, dubbelmoral?

Ska berätta om det, då kanske ni förstår mig.

När jag och min man först fick kontakt, så frågade jag honom om han rökte? Det är en fråga jag ställde alla som någonsin visat intresse för mig, rökte personen ifråga, slösade jag inte ens min tid på att säga hej.

Hur som helst så besvarade han frågan med att han rökte.

"Jaha, men du, då är det ingen ide att jag och du ens forsätter prata, slösar tid" sa jag.

"Jag kan aldrig ha något med en rökare att göra" fortsatte jag.

Han trodde att jag skämtade, men jag menade allvar, hur som helst så sa han att jag skulle sluta och att han funderat på att sluta länge och att han nu hade en anledning osv.

Jag gjorde klart för honom att jag aldrig skulle inleda ett förhållande med honom så länge han rökte, och han rökte inte, inte de gånger vi träffades..

Han började röka smått efter att jag redan blivit kär och det var kört, men vi tjafsade ständigt om hans rökning, första året rökte han inte i min närhet, sedan började han, men han rökte inte mycket när han var med mig. Vi tjafsar fortfarande om hans rökning och det är en fight jag inte kommer att ge upp, särskilt inte nu när vi ska få barn.

Mitt lilla barn ska inte förgiftas av rök, min oskyldiga rena lilla bebis som inte har något att säga till om ska inte behöva stå ut med en pappa som luktar illa.

Vi får se vad min käre make kommer att prioritera först, sitt barn eller cigaretterna, det återstår att se..

Bebis rörde sig.

Såhär ser lilla bebis ut nu.

Idag kände jag bebisen för första gången, och det är ganska tidigt, jag är i vecka 13.

Min kusin kände på min mage medans jag låg i soffan, hon klämde och ville se om hon kunde känna bebisen, och jag hade handen på magen efteråt. Plötsligt kände jag som en puls, ett pirr. Sedan klämde jag lite till och då kände jag samma puls och pirr fast på andra sidan magen.

Det kändes helt otroligt. Bebisen har ju fått reflexer nu och reagerar på beröring osv.

Min mage har börjat puta ut och jag ser gravid ut, men jag har inte gått upp särskilt mycket i vikt, 1 kg ungefär och det har satt sig på magen och bröstkorgen.

Fick en kommentar om hur jag berättade för min man och mina nära om när jag först fick reda på att jag var gravid.

Jag misstänkte att jag var med barn, men ville inte riktigt tro det, då det absolut inte var planerat och inget jag ville ha förens jag var klar med min utbildning, så jag ville inte tro att jag var det. Jag gjorde ett test, men det visade negativt, och jag pustade ut, men berättade inget om det för min man den gången.

Några veckor senare blev jag misstänksam igen, återigen så berättade jag inget för min man och köpte ett test, gjorde testet och det visade ett svagt positivt svar. Jag sprang ner till min granne och visade det för henne. Jag visste inte om jag skulle börja skratta eller gråta. Hon var där med sin vän, både tittade på testet, de såg det svaga strecket men sa att det nog inte var något. Jag ringde min älskade Nevin, tog bild på testet och skickade det till henne, hon sa att jag var gravid, hur svag strecket än syntes. Dagen efter köpte jag ett test till, det visade likadant.. Jag hade inte tänkt berätta för min man ännu, men kunde inte hålla mig, han blev helt överlycklig, jag sa att det kanske inte var så, och att jag skulle göra ytterligare ett test. Dagen efter åkte jag till Uppsala, jag berättade för min syster och sa att hon inte skulle säga något, men hon hade ringt mamma direkt. Jag köpte ännu ett test, och det visade också positivt men denna gång var strecket inte svagt. Jag ville fortfarande inte tro det, och enligt min beräkning så trodde jag att jag var gravid i v 8-9 då. Jag ville göra ett ultraljud så jag ringde sjukhuset och sa att jag hade ont i magen osv, och att jag var orolig, men de sa att det var normalt. Jag hade inte så ont i magen, jag överdrev för att jag ville åka dit, men fick inte. De hänvisade mig till privata kliniker, då jag ringde en gynekolog och bokade en tid samma dag, som tur var hade en person ringt återbud, och jag skulle få ta den om jag åkte ner direkt.

Vi åkte ner, jag och syrran.. Men när vi gjorde ultraljudet, sa gynekologen att han bara kunde se en tjock hinna, vilket är normalt i början på en graviditet, men att man inte kunde se något annat och att han trodde att jag var i v 4-5 om jag nu var med barn, jag blev så besviken.. Men han sa att de skulle ta ett blodprov för säkerhetsskull för att se om jag verkligen var med barn. Jag gick ut till receptionen för att betala och ta blodprovet, jag var så besviken, för jag trodde verkligen jag var med barn och bebisen var minst 8 veckor.

Sköterskan såg mig besvikelse och sa, men du, vi gör ett till test om du vill, för blodprovet kommer ta några dagar. Jag gjorde ännu ett test och även det visade positivt.

Jag ringde min man och sa att jag var med barn och att det var hundra procent nu, han blev överlycklig.

Jag var både lycklig och kluven, för jag är en person som gillar att planera saker iaf något så stort som att skaffa barn, det fanns inte i min värld att bli med barn på det viset.

Jag började tänka på hur jag skulle göra med skolan och allt, började oroa mig för det ena och det andra.

Mamma blev glad men orolig, hon visste ju hur underbart det är med barnbarn, då hon fått smaka på lilla Biyans ljuvliga närvaro. Både mamma och pappa reagerade på samma sätt, de började oroa sig för min utbildning och började tappa hoppet helt om att jag skulle slutföra den. Men jag har försökt förklara för dom och försäkra dom om att jag kommer att avsluta min utbildning oavsett vad förr eller senare och det är något som jag aldrig kommer att ge upp!

Min lilla bebis ska vara stolt över sin mamma!

Idag är det en bra dag, iaf hittills, men man vet aldrig när det vänder.

Fick en kommentar i bloggen av en kurdiska tjej som inte känner sig så kurdisk och har träffat en riktigt nationalistisk kurdisk kille, hon är orolig för om det kommer att fungera mellan dom pga deras olika åsikter om Turkiet m.m.

Så tänkte skriva ett kort inlägg om detta ämne, kan det fungera mellan en "turk" och en kurd?

-Självklart!

Men allt hänger på att man möter varandra på halva vägen, dessutom finns det ingen garanti alls för att det fungerar bättre mellan två nationalister.

Även om du är med någon från dina egna trakter, som växt upp i samma miljö som dig, betyder det inte att ni kommer ha ett perfekt äktenskap, allting är individuellt, jag har själv upplevt detta, det är ingen dans på rosor, man måste kämpa hela tiden.

Angående din fråga om familjen, allting handlar om killen och hur stark han är, tar han dig i försvar, så kommer ingen att kunna säga eller göra något emot dig. Detta är något ni bör diskutera innan. Ni måste stå bakom varandra oavsett vad! Det finns alltid människor som vill förstöra.

Allting handlar om att ge och ta, mötas på halva vägen var, det är A och O som jag skrev innan och detta gäller alla förhållanden och relationer.

Resten av mitt svar finns i kommentarsfältet till Erzincantösen.

Lycka till!

Hej Kära läsare, ni som fortfarande tittar in.

Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera, men jag har mått väldigt illa, sedan har jag varit i Uppsala de senaste två veckorna. Syrran har pysslat om mig, där borta mådde jag riktigt bra faktiskt, spydde bara en gång.

Nu är jag hemma igen och idag har jag mått väldigt illa, spytt två ggr, vilket aldrig har hänt tidigare.. Jag är snart i vecka 12, enligt graviditetskalendrarna ska illamåendet ge sig nu, men icke.

Så vad är nytt?

Inte så mycket.

Jag funderar mycket dessa dagar, och jag drömmer konstigt. Jag är arg, orolig, ledsen, glad, allt på samma gång. Funderar mycket på om jag kommer att klara av detta, ett litet knyte, ett så stort ansvar, en liten svans som kommer att följa mig livet ut(om jag får bestämma). Men det är nog bara önsketänkande, bebis kommer växa upp och flytta ut en vacker dag, men det är långt dit.

När bebis väl kommer ut, så kommer jag inte kunna stoppa tillbaka bebis, känns som att man inte kommer att kunna skydda den mot allt ont i världen. Antar att detta bara är alla hormoner som sätter griller i huvudet på mig.

Jag drömmer mycket om döden, vaknade härom natten av att jag skrek och grät, mina kläder var blöta av svett, jag skakade..

Det är väl värt allt detta, sen när jag får min lilla bebis i famnen..

Min mage har börjat synas, känns kul, spännande och skrämmande.

Mår riktigt illa nu, så jag sätter punkt här.

Grattis!!

Världens bästa Mehmet har äntligen hittat en underbar tjej att gifta sig med, och det är inte vilken tjej som helst, det är en av mina vänner!

Stort GRATTIS!

Ser fram emot bröllopet!

Må gud skydda er mot alla onda ögon!

v. 8..

..Och illamåendet har bara blivit värre, det känns bäst när jag bara ligger ner helt stilla.

Dagens citat

"Barn har aldrig varit särskilt bra på att lyssna på de vuxna, men de har aldrig försummat att imitera dem."

-James Arthur Baldwin

SD som vågmästare!

Jag finner inga ord, tänk att SD är större än både V och KD, var är Sverige på väg?

Jag trodde att helylle Sverige kanske lärt sig en läxa genom all undervisning vi fått i skolan om förintelsen. Det kanske är att ta i nu, det kanske ligger för mycket känslor bakom det jag skriver, men att ett parti som SD blivit vågmästare i riksdagen är skrämmande.

Ett parti som SD som inte kan ett dugg om politik och inte har någon plan om hur Sverige ska styras, ett parti fyllt med rasister, att ett sådant parti ska ha en så stor makt är helt ofattbart!

Ett parti som skyller kriminaliteten på invandrare istället för att se det verkliga problemet.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga, jag skämdes över att vara en del av Sverige igår.

Omvärlden skrattade åt Sverige igår.

Vissa som läser detta kommer nog tänka:

"Åk tillbaka till stället du kom ifrån"

Javisst skulle jag kunna göra det, men inte ens där känner jag mig hemma, jag är en del av en generation som växt upp i en kulturkrock, en person som är svensk i Turkiet och kurd i Sverige!

8,3 % av Söderhamnsborna har röstat på SD, det är skamligt! Jag undrar vad Söderhamnsborna skulle äta om alla invandrare stängde sina verksamheter i denna stad under en vecka.

SD åt fetaost och bulgur m.m på en fest dom hade, passade inte den svenska maten då? kunde dom inte ha nöjt sig med potatis, falukorv och köttbullar? Jag menar, ska man vara rasist och bära så mycket hat inom sig då kan man ju göra det ordentligt, eller?

Men trots detta ska vi inte glömma 94,2 % som inte röstade på SD och alla som demonstrerar ute idag, det får mig att känna stolhet inför att vara en del av Sverige igen.

Dagens citat:

‎"– Först vill jag säga ett oändligt tack för allt ni gjort i denna valrörelse. Den här dagen är trots allt det finaste som finns i demokratin, då alla har en röst och alla har lika mycket värde, och det ska vi fortsätta säga till Jimmie Åkesson"

- Mona Sahlin

Jag har haft ett litet helvete sen sist jag skrev.

Nätterna är värst, kan inte sova, pga illamående och värk i magen.

Förut när jag åt frukter med mycket kärnor i brukade jag föreställa mig att en av kärnorna jag ätit kanske börjar gro inne i min mage, och varje gång den tanken slog mig, kändes det riktigt äckligt i magen, exakt så känns det i min mage nu.

Jag inbillar mig säkert det mesta, men det är en riktig plåga när man mår dåligt, det är som att vara magsjuk hela tiden.

Jag fick en fråga om hur mycket jag har kvar på min utbildning, jag läser termin 5 nu, utbildningen är 9 terminer. Jag funderar på att ta uppehåll redan nu om jag inte blir bättre.

Sedan vill jag passa på och säga GRATTIS Dorin till lilla bebisen!

Illamåendet har bara blivit värre och värre, jag är orolig, ser ut som att jag brås på mamma, då kommer jag att var sjuk graviditeten ut. Spydde för första gången. Idag tog jag mig knappt upp ur sängen, gick upp kl 17 till slut, tvingade mig själv att klä på mig och gå ut och få lite frisk luft.

Vad mycket man får stå ut med för dessa små mirakel, men det är värt varje sekund, även om man i sin värsta stund tänker:

"Vad är det jag gett mig in på..?!"

Sen får man lite dåligt samvete när man mår lite bättre och säger:

"Förlåt lilla bebisen, mamma älskar dig".

Mamma..

Jag ska bli mamma..

Herregud!

Igår kände jag mig lite illamående för första gången under min graviditet. Jag hoppas verkligen att jag inte liknar mamma och min syster som var sjuka hela graviditeten.

Det känns så konstigt att ett litet liv växer inom mig, lite läskigt. Det är så fascinerande.

Jag är inte den första och absolut inte den sista som kommer att få ett barn, men trots att detta är det mest naturliga som finns i världen, förmågan att kunna försöka sig, så är det ändå så ofattbart, så otroligt!

En spännande resa väntar oss..

Mina första tankar..

Nu har jag börjat smälta att jag ska bli mamma, att jag ska få ett litet mirakel i famnen om några månader. Ett litet knyte som kommer att vara bunden till mig vart jag än går, helt beroende, ett oskyldigt litet liv.

Det känns helt otroligt!

Jag har alltid velat ha barn, men jag trodde att jag skulle planera det in i minsta lilla detalj då jag är lite av ett kontrollfreak och nu kom det helt oväntat, en fin överraskning.

Mina första tankar var:

"Men herregud, min utbildning, vi har inte gjort något tillsammans, knappt träffats jag och maken, herreguuuuuuuuud, panik, chock, panik!"

Sedan började jag vänja mig vid tanken, och då insåg jag att ingenting är omöjligt och att man får göra det bästa av situationen.

Min utbildning är det minsta problemet, jag ska försöka läsa denna termin och nästa, iaf fram tills bebis kommer, sedan blir det ett litet studieuppehåll.

Jag blev också lite ledsen över att jag och min man inte haft så mycket tid för varandra, vi har inte ens hunnit åka på en resa tillsammans. Vi ska försöka åka någonstans innan bebis föds.

Vårt liv kommer att förändras och den tid vi har nu, kommer inte komma tillbaka, det är både tråkigt och spännande, för vi båda längtar efter att bli föräldrar.

Min man älskar barn minst lika mycket som mig.

Jag vet inte, jag antar att det är mycket känslor och tankar som virrar omkring inom mig, jag kan inte riktigt sätta ord på allt just nu..

Jag kanske behöver ett litet tag till att smälta det ordentligt.

Jag ska försöka blogga så ofta jag kan, just nu känner jag mig helt slut, trött och seg.

Hej så länge och tack så mycket för era gratulationer!

Overkligt!

Förlåt mig mina kära läsare, jag har varit jättedålig på att uppdatera. Jag haft så mycket att göra, och varit trött..

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva detta, för att jag är själv chockad ännu, och det var verkligen något helt oväntad..

Jag ska bli mamma!

Jag ska skriva mer om detta när jag lugnat ner nerverna och det börjar kännas verkligt!

Puss på er!

Semester från bloggen i en vecka till.

Dagens

"Varje ålder har sina fördelar, man upptäcker det bara för sent."

källa: Okänd