Här är en text jag glömt publicera, skrev den när Lara var knappt en månad och jag råkade tappa henne :(
"Jag har haft lite domningar i mina händer sen jag fick min lilla dotter, ibland låser sig min ena hand. Jag har tappat jättemycket grejer på senaste pga detta. Tydligen ska detta vara normalt, vet inte riktigt vad detta tillstånd kallas, men det var något konstigt namn.
"Jag har haft lite domningar i mina händer sen jag fick min lilla dotter, ibland låser sig min ena hand. Jag har tappat jättemycket grejer på senaste pga detta. Tydligen ska detta vara normalt, vet inte riktigt vad detta tillstånd kallas, men det var något konstigt namn.
Igår kväll hände något fruktansvärt, jag blev så rädd och panikslagen att jag inte visste var jag skulle ta vägen.. Det finns nog inget värre än att något händer ens barn, min lilla dotter gjorde illa sig, och det var mitt fel, även om det inte var meningen. Som tur var hände inget allvarligt och hon mår bra nu..
Jag bar upp henne i hennes mjuklift till vagnen, böjde mig ner för att ta nycklarna för att öppna dörren och rätt var det var så rullade hon ur den och hamnade på magen, jag vet egentligen inte hur det gick till, allt gick så snabbt.. Som tur var så hade jag böjt mig och fallet var inte högt, hade kunnat gå riktigt illa.
Min lilla bebis, mitt lilla liv, hon blev så rädd och chockad, hon har nog aldrig gråtit så mycket i hela sitt liv. Det gjorde så ont i hela mig, ord kan inte beskriva den känslan..
Jag fick så dåligt samvete, jag ville bara dö just då. Hon är helt beroende av mig och jag var inte tillräckligt försiktig, jag kände mig så usel och känner mig fortfarande usel.
Vågade knappt ringa Bulent och säga vad som hänt, jag trodde han skulle bli jättearg på mig, men det blev han inte. Några av mina nära och kära brukar få utskällning så fort deras barn ramlar och slår sig eller liknande, så jag bara antog att min älskade man skulle göra likadant och jag är så glad över att han inte gjorde det, för jag klandrade redan mig själv och mådde tillräckligt dåligt.
Förlåt mig min älskade lilla Lara, en vacker dag när du blir stor så ska du få läsa hela min blogg och då vill jag att du ska veta att mamma älskar dig och att det verkligen inte var min mening att göra dig rädd eller skada dig på något sätt, du är mitt lilla hjärta.."
3 kommentarer:
Hej!
Jag har kontakt med världens underbaraste kille. Han är perfekt !
Han är kurd från Turkiet och jag är kurd från irak. Jag är muslim och han är jezedi. Jag vet inte om mina föräldrar kommer acceptera honom, vi vill förlova oss, men jag vet inte hur och när jag ska berätta för mina föräldrar, tänk om dem säger nej? efter allt, hur ska ajag kunna avsluta då
Hej jag tror jag skrev tidigare men tror inte du fick fram kommentaren. Det är så att jag är kär i en kille som även är kurd som mig men han är från Turkiet och jag från Irak. Vi har även två olika religion. Han är inte muslim som mig. Jag vet inte riktig hur mina föräldrar kommer säga om detta. Vi har pratat om att förlova oss men jag vet inte hur vi ska fixa detta. Han säger att hos dem är det okej, han är jezedi. Men jag vet inte om jag ska tro på honom?
Anonym,
Mitt bästa råd till dig är att kämpa för din kärlek om du verkligen tror på den. Föräldrar vill alltid sina barns bästa, jag talar efter min egen erfarenhet både som dotter och som mamma.
I dagens samhälle här i Sverige, spelar vaken religion eller ursprung någon roll, och det borde inte spela någon roll någonstans! Det viktiga är att man är människa! Följ ditt hjärta, men se till att ha både familjernas välsignelser, du gifter inte bara dig med killen, familjen är en viktig del.
Lycka till!!
Skicka en kommentar