En kille skrev :
"Min fjärde insikt är att den sanna kärleken inte omfattar enbart en person, en partner, utan de alla den drar med sig i sin färd"
Och han har rätt på sätt och vis där, man har nog en plats för alla man haft nåt att göra med i sitt hjärta. Jag tror att alla man träffar på vägen, bara är "uppvärmning" eller vad man nu ska kalla det, tills man träffar den SANNA och ÄKTA kärleken..
Jag tror på den "STORA KÄRLEKEN", när man träffat den rätta/rätte, känner man det med hela sin själ och sitt hjärta, ALLA pusselbitar fallar på plats och man behöver inte : "blunda för hans/hennes mindre bra egenskaper"
Utan ALLT är rätt från start till slut, och man lever sedan lyckliga i alla sina dagar(önsketänkande enligt många, ingenting är omöjligt, det kan faktiskt hända!). Men tyvärr nöjer vissa sig med mindre, ger upp, och söker ej efter den stora kärleken. Även jag har gjort det misstaget.
Jag trodde att jag funnit honom, men jag hade fel, och nu långt efteråt, inser jag att jag "tvingade" fram mina känslor, trots att jag visste innerst inne att det inte var "rätt". Jag nöjde mig med mindre, jag tänkte : "Han är en bra kille, en svärmorsdröm, jag kan ändra på honom"
Jag såg alla varningsflagg tidigt i vårt förhållande, men jag fortsatte att kämpa, jag ville få det omöjliga att fungera. Kanske beror detta på min uppfostran, och det man sett under sin uppväxt, att mot alla odds, står man vid sin "mans" sida, oavsett hur dåligt det än blir. Förväntas man att stå där, ta emot allt. Särskilt när halva släkten vet om "din kärlek", då är det ännu värre, man börjar tänka på andra före sig själv. Man tänker på hur "Ayb" det är ; "Alla vet, ingen kommer vilja ha mig sen" etc.
Jag var i ett förhållande i 3,5 år. Vi hade våra bra stunder, it wasn't all bad, men anledningen till att det höll så länge, var just för att ALLA visste, med alla, menar jag då föräldrar och släkt.
Jag kanske är lite "bondig" av mig som tänker på följande vis. Men jag har alltid tänkt, den killen jag presenterar för mina föräldrar, det är killen jag gifter mig med, MR Right.
NU blev det inte som jag hade tänkt. Mina föräldrar fick reda på det av misstag, utan att jag ville det, och när dom ändå fick reda på det, då tog mitt förhållande en helt annan vändning, allt blev seriöst helt plötsligt.
En annan sak jag gjorde fel redan i början, var att jag blev tillsammans med mitt ex utan att vara kär. Jag gillade honom, älskade honom, som en vän. Och jag visste att han ville ha mig, inte bara som vän, utan mer. Som jag skrev tidigare i detta inlägg, "nöjde jag mig med mindre". Jag hoppade in i ett förhållande, just för att jag tänkte att han var en bra kille, trots att gnistan inte fanns där, trots att det inte gick en stöt igenom hela min kropp, från topp till tå av bara tanken av honom.
Gnistan kom senare, fjärilarna i magen, förälskelsen kom mycket senare.. den var påtvingad. Och jag föll för honom. Och på vägen dit, förlorade jag mig själv någonstans på vägen.
Den starka, självständiga tjej jag en gång var, fanns inte längre. Istället förvandlades jag till en förtryckt svag individ, mitt självförtroende som var på topp, begravdes långt ner under marken.
Allt kretsade runt honom, denna blyga, underbara kille, förvandlades sakta men säkert till något han inte varit, eller framställt sig själv som från början.
Jag visste att han var lite osäker på sig själv i början av vårt förhållande, men då tyckte jag bara att det var "gulligt", det jag inte visste då, var att detta var allt annat än gulligt.
Det där, stark vs svag/osäker, det var bara ett trick, att få mig dit han ville. Och jag var ett lätt byte, godtrogen och naiv som jag var. Jag tyckte synd om honom, jag tänkte att jag som är starkare, kan ta emot allt, han är svag, han mår dåligt, och dittan och dattat. Att jag skulle hjälpa honom ur hans miserabla situation, var det jag själv som utfyllde den rollen, som enligt mig var tillägnad honom..
Jag har nyss funnit mig själv, blivit mitt gamla jag igen, vägen hit har inte varit lätt, men nu står jag här, i egen hög person. Och denna gång ska jag inte göra om samma misstag, det är alltid lätt att vara efterklok, ibland måste man som sagt gå igenom "olycka" för att finna lyckan..
Trots allt detta, har jag inte tappat hoppet om kärleken.
Jag ska ha tålamod och vänta, på min kurdiske prins.
En vacker dag kanske vi hittar varandra, vem vet, han kanske redan finns i mitt liv, utan att jag är medveten om det..
Hopplös romantiker? ...mmm perfekt beskrivning på lilla mej ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar