Ett ord.

Det är så lätt att bara släppa taget och må dåligt, att sitta och vara bitter, tänka dumma tankar, göra saker som man aldrig trodde man skulle göra. Varför släpper man taget så snabbt? Varför har vi så bråttom? Varför vill vi ha alla svar direkt, varför kan vi inte lära oss att ha tålamod, att ta ett djupt andetag när det känns som tuffast och bara finnas där för varandra?

Jag lär mig nya saker om mig själv varje dag, jag har lärt mig en sak på senaste och det är att inte prata för stort, man vet aldrig vad som väntar runt hörnet, kanske hamnar man i en sits där man gör en sak som man tidigare sagt att man _aldrig_ skulle göra, bara för att omständigheterna inte ger en ett annat val? Eller, är det inte så att man alltid har ett val, men ändå gör det man vet är fel?

Tålamod är allt som krävs, men hur vet man egentligen när det är dags att ge upp?
Vad gör man när alla är emot dig, men du vet någonstans i ditt hjärta att du gör rätt och att det kommer att bli bra i slutändan? Finns det ens garantier för något här i livet?

Ett ord, ett leende, en stöttande handling är allt som krävs för att få bort allt det bittra, ett gulligt ord om dagen är allt som krävs för att man ska ta sig igenom medgångar och motgångar och känna att det faktiskt är värt det.

Jag är lite snurrig för tillfället och vet inte ens vad det är jag försöker få ner på bloggen, allt är osammanhängande och allmänt virrigt, precis som jag själv är just för stunden!

God natt kära läsare, och glöm inte att lämna spår efter er.