Jag har aldrig förstått mig på hur en liten dispyt kan gå så långt mellan familjemedlemmar att man väljer att "sudda" bort en familjemedlem helt, låtsas som att han/hon aldrig har existerat. Hur kan man förneka den person som gav en liv?
Ni undrar säkert vad jag babblar om nu, det ska jag tala om för er.
En närstående till mig gifte sig i helgen, utan sin far på sin sida, hon var till och med så fräck att hon inte ens hade med hans namn på inbjudningskorten, som om han vore ett spöke. En far som har gjort allt för henne, en far som inte bara har varit hennes far utan även hennes bästa vän. Hennes far och hennes mor är skilda sen några år tillbaka, de skiljdes som ovänner och är fortfarande "fiender" med varandra, deras mor har gjort allt för att barnen ska "hata" sin far, hon har tyvärr lyckats.
Men den här tjejen är vuxen och borde veta bättre, hur kan man låta en dispyt gå så långt att man inte ens på sin lyckligaste dag väljer att ha sin far vid sin sida? En dag som aldrig kommer tillbaka, en dag som alla flickor drömmer om och alla pappor fruktar, en dag då deras lilla flicka tar det stora steget mot att starta en egen liten familj..
Mitt hjärta skulle gå i tusen bitar om min far inte stod vid min sida på min bröllopsdag, bara tanken får det att brinna till under mina ögonlock..
Även jag har varit ett skiljsmässobarn, jag vet hur svårt det är och hur jobbigt det än var mellan mina föräldrar och hur mycket de än inte kunde komma överens så var det ju faktiskt min mamma och pappa, de två personerna som gett mig liv! Ett barn ska inte behöva välja mellan sina föräldrar!
En sak som jag _alltid_ försöker få människor att ha i åtanke är att dagarna som passerar aldrig kommer tillbaka, vi lever i dödlig värld, en värld som inte bör tas för given, något som är så lätt att glömma bort i dagens samhälle, vi tror att vi ska leva för evigt, vi tänker inte på att morgondagen kanske aldrig kommer..
Jag försökte få den här tjejen att inse sitt misstag, men förgäves, det kommer komma en dag då du kommer att ångra dig djupt, och då kanske det är försent..
I vår kultur är familjen viktig, och hur dålig din släkt än må vara så vet du att i din svåraste stund är dom där först av alla och hjälper dig, ingen kan älska dig mer än ditt eget kött och blod.
Blod är och kommer alltid att vara tjockare än vatten, glöm aldrig det..
4 kommentarer:
keche tu ka ranakawia?
Dina ord berör mig varje gång fan vad jag älskar att läsa din blogg. Har nu lagt din blogg under mina länkar på bloggen så fler bloggare kan få ta del av dina kloka ord. folk kommer att fastna på din sida när de väl har hittat hit.
vill du kan du lägga mig också under dina länkar.
Na, az ka ranakavim, aze vampyr'im ;)
Tackar :) jag la faktiskt till din blogg i min länklista för 5min sen.
FB WAS HERE!
Du har aldrig tänkt på att det har hänt något mellan henne och hennes far?
Något som du och resten av omvärlden inte vet om?
FB -
Nopes ;)
Han är en underbar pappa som alltid har gjort allt för sina barn, det är hennes mamma som spökar och tvingar barnen att välja sida.
Tragiskt!
Skicka en kommentar