Idag blev jag lite ledsen, jag såg en rullstolsbunden man på stan som hade fastnat i snön med rullstolen, det var nästan totalt öde ute. Han satt där och kämpade och kämpade för att komma loss, någon gick förbi utan att göra något. Jag gick fram och frågade om han ville ha min hjälp, det ville han. Han var tung, dessutom hade han massa matkassar fyllda med varor då han antagligen precis hade handlat, men jag fick loss honom och körde honom dit han skulle.
Han visade så mycket tacksamhet och tackade mig gång på gång, det gjorde mig glad, men samtidigt blev jag ledsen över att den andra personen som gick ute på gatan inte stannade till och hjälpte denna man. Jag började rita upp ett scenario i min hjärna, där han var helt hjälplös där i snön utan någon som hjälpte honom, fick en hemsk syn framför mig där han frös och kämpade tills han inte hade någon kraft var ute i kylan.
Det är ganska öde här i Söderhamn, särskilt nu när det är kallt och då klockan var över 20. Jag är glad att jag befann mig just där i det ögonblicket och hjälpte den stackars mannen och jag är besviken på medmänskligheten, då det finns människor som helt enkelt väljer att inte se och bara går förbi en medmänniska i nöd, var är denna värld på väg? Det tråkiga är att detta inte är första gången jag hamnat i en sån situation, och även den gången var det ingen annan än jag som gick fram och hjälpte den gamla mannen som hade ramlat och inte kunde ta sig upp och då var jag bara 12-13 år. Den gången var det mitt på ljusa dagen, jag var på väg hem från skolan, det var massa folk nere på stan, alla gick förbi en efter en, vuxna starka människor och lilla jag blev den som tog i med all min kraft för att få upp mannen. Sorgligt. Verkligen.
Jag får ont i hjärtat.
En god gärning om dagen får en att må bra, hjälp era medmänniskor, en dag kanske det är ni som ligger där på gatan och behöver hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar