Idag begravdes min älskade farmor. Jag kunde tyvärr inte närvara då hon ville begravas i byn nere i Kurdistan intill sina syskon. Hon var den sista av nio stycken. Känns lite overkligt fortfarande, att lilla farmor är borta. Känns som att hon är i Avesta hos faster fortfarande och bara ett telefonsamtal ifrån mig.
Jag har inte pratat med mamma eller pappa idag, men jag hoppas att allt gick som det skulle och att farmor fick en fin begravning och att det inte var allt för kallt där nere.. Hon sa alltid att hon inte ville dö på vintern, att hon inte ville att någon skulle frysa om sina händer på hennes begravning.
Jag kan höra hennes skratt, farmor skrattade mycket, det var alltid så lätt att få henne att skratta, hon var en gumma som tålde alla sorts skämt, hon blev inte arg eller sur över saker så lätt, det gick att skämta bort. Farmor var inte långsint alls, det är inte pappa heller och jag brås på båda.
Stackars pappa, han har nog inte riktigt fattat att du är borta riktigt än heller, han har stressat ihjäl sig sedan dagen du dog. Han har inte fått en enda lugn stund sedan den 2 feb, och det lär dröja ett tag innan han får det också..
Det har varit mycket gäster som kommit och gått för att beklaga sorgen, utan att överdriva så kom det minst 4-500 personer under de dagarna vi i familjen befann oss hemma hos faster i Avesta.
Det är fint, men det tär på ens krafter, då man nästan glömmer bort sin sorg och börjar tänka på hur man ska ta hand om alla dessa människor som kommer för att beklaga sorgen, för man vill ju att alla gäster som tagit sig tid och åkt från alla hörn i Sverige ska få en så bra vistelse som möjligt i ens hem.
Sedan har mycket av pappas tid gått till att ordna med alla papper, det är ju en process att transportera ett lik till Turkiet, i vanliga fall skulle jag hjälpt pappa mer än jag kunde, men min lilla dotter i magen har börjat växa ordentligt och alla är oroliga hela tiden och behandlar mig som om jag vore en ömtålig blomma som kan gå sönder när som helst. Mamma lät mig inte ens diska hos faster.
"Jag är gravid mamma, inte handikappad"
Var något jag sa i nästan varje mening.
Jättegulligt av alla att tänka på mitt och bebis välmående, men man ville känna sig lite nyttig när man ändå var där och hjälpa till.
Söta kära älskade saknade farmor jag hoppas att du har det bra där du är nu och att du fick den begravning du ville ha. Du var alltid så noga med att berätta hur du ville ha det när du dog.
Pappa gjorde allt för att uppfylla dina önskningar.
Vila i frid min lilla gumma, du kommer alltid att leva vidare i mitt hjärta och mitt minne..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar