Ett minne från barndomen.

Min lillebror var väldigt busig som liten, i mina ögon är han fortfarande ett litet barn även om han är 20år nu. En dag när han var runt 5-6år och mycket olydig gjorde jag och min syster något vi tyckte han förtjänade för stunden, men nu i efterhand inser jag hur elakt det var och hur starkt det måste ha påverkat honom just då.

Hela hans värld rasade samman på bara några minuter.

Jag skrev ett brev och låtsades att vi hade fått det med posten, i brevet stod det att det blivit en förväxling på BB när han föddes och att hans riktiga föräldrar skulle komma och hämta honom senare under den dagen, och att de skulle komma med vår riktiga bror.

Han blev jätteledsen och började packa sina saker.

Medans han packade sa jag något i stil med:

"Vad är det du packar, det där är inte dina saker, det är vår riktiga brors saker, du kan ta lite kläder, men leksakerna rör du inte"

Stackaren tittade på mig med en sorgsen blick och tog en ryggsäck, packade i lite kläder och gick ut och satte sig i trappuppgången.

Jag kan se allt som om det vore igår i mitt minne, han var så liten, söt och så förfärligt sorgsen, det gör ont i hjärtat när jag tänker på det.

Vad barn kan vara onda, vad jag kunde vara ond, hur kommer man ens på något sådant?

Att leka med ett litet barns psyke sådär kunde ha gett honom men för livet. Även om det kanske inte gett honom men för livet, så var det en psykiskt påfrestande situation just då, timmarna han satt där ute i trappuppgången och grät sakta för sig själv, hela hans liv måste ha passerat förbi, hans mamma och pappa som han älskade så djupt, hans elaka storasystrar som han älskade trots allt, allt var en lögn i några timmar.

Timmar som kanske kändes som dagar, år för den där lilla pojken.