Fick ett samtal för en stund sedan, ett sorgligt samtal som fick mig att rysa. En av mina närmaste vänner har fått missfall, hon fick veta att hon var med barn för 6dagar sedan, och hade precis börjat vänja sig vid tanken av att bli mamma. Jag kan nog inte ens komma i närheten av att föreställa mig hur det känns för henne, vissa saker måste man uppleva själv. Jag kan bara dela hennes sorg, men samtidigt så tror jag att det finns en mening med det. Om allt vore som det skulle med barnet, hade inte hennes kropp stött bort fostret.
Herseyin bir hayiri vardir, eller xera, som man säger på turkiska och kurdiska. Betyder ungefär samma sak som "allt har en mening".
Du kommer att bli mamma igen, och du kommer att bli en helt underbar sådan, världens bästa. Du frågade mig för några dagar sen om du skulle klara av ett barn, och du fick "Ja, du kommer att klara det galant, om du tar hand om andras barn som om de vore diga egna, hur tror du då att du kommer ta hand om ditt eget?"
Din hälsa är viktigast min gumma, bebisar går alltid att skaffa, canin sag olsun.
Men visst är världen orättvis, ibland undrar man varför en ung tjej ska få känna på känslan av att bära på ett barn, vänja sig vid tanken och sedan bli av med det lika snabbt som det kom? Som om det vore en dröm, vad är det nödvändigt för?
Man blir knäpp av att tänka på det här viset, det går att ta det hur långt som helst, och det finns värre saker än dessa, men jag antar att allas bekymmer är stora för dom, även om det finns större orättvisor i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar