Jag har tänkt mycket på min barndom dessa dagar. Vår släkt hade bättre sammanhållning på den tiden, även om man jobbade betydligt mer då, så hade man tid att träffas även om det var efter kl 22 på kvällen.
När vi var nyinflyttade till Avesta brukade vi sitta och vänta på vår parkeringsplats på mamma och pappa, vi brukade skriva med gräs och blommor precis framför där bilen skulle stå:
"Kan vi åka till Gustafs, snälla?"
Mamma och pappa kunde inte motstå våra söta små ansikten, och vi åkte.
Gustafs låg ca 50 km norr om Avesta, där bodde Nevin och hennes familj, min bästa vän i hela världen. Trots att mamma och pappa hade jobbat från kl 10-22 så åkte vi. Vi hade så kul, vi brukade sitta där till kl 02-03 på natten och på somrarna var det ljust ute när vi åkte hem. Jag kan den där vägen utantill i mitt huvud, älskade att åka på den, älskade den lilla byn Gustafs, det var mysigt där. Vi promenerade mycket där, jag och Nevin.
Om inte vi åkte och hälsade på, så kom dom och hälsade på. Det är inte så längre, man träffas inte lika mycket. Alla bor på olika håll och inte lika nära längre. Jag och Nevin bor ca 50 km ifrån varandra nu och vi har träffats kanske 3-4 gånger sen jag flyttade till Söderhamn, vilket är trist, men vi pratar i telefon flera gånger om dagen. Jag bara älskar dig min underbara gumma!
Vi har ganska bra sammanhållning nu också, släkten, vi ställer upp när det väl gäller, men det känns faktiskt som att vi blir lite kallare för varje år som går, snart är vi lika kalla som landet vi bor i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar