Ödet eller bara en hopplös romantiker?

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja skriva denna text, en läsare frågade om jag kunde berätta om hur jag och min man träffades och hur vi till slut gifte oss.

En av mina svägerskor är gift med min syssling, vi bodde grannar i många år och jag hade ganska bra kontakt med henne, hon tjatade alltid på mig om vilka snygga bröder hon har och att jag borde träffa dom. Hon ville alltid para ihop mig med en av dom, men jag sa alltid nej. Jag hade aldrig sett någon av dom tidigare. En dag för ca nio år sedan, när jag var 17 år åkte jag och hon på ett bröllop, hennes kusins bröllop.

På det bröllopet fick jag äntligen se den "berömda" brodern som hon ville para ihop mig med, Bulent. Jag tyckte att han var snygg, men jag tyckte jag var för ung för att inleda något med någon, särskilt inte en av "våra", med våra menar jag mina trakter nere i Kurdistan och våra grannbyar, vi har mycket ingifta släktingar. Jag har alltid tänkt att den av "våra" jag inleder något med, kommer att vara mannen jag gifter mig med. Hur som helst, tillbaka till bröllopet.

Vi blev presenterade och jag var lite kall, hälsade bara och sen inget mer. Men han var inte blyg med att visa sitt intresse, han försökte få kontakt och flörtade med mig under hela kvällen, men jag gav ingen respons, jag minns att jag var lite irriterad över hans sätt att flörta med mig så öppet på ett bröllop. Jag lekte lite tuff, men i själva verket så tändes något inom mig den kvällen. När jag och min syssling satt och titta över dansgolvet medans han dansade så sa jag detta till henne:

"Om jag gifter mig med någon av våra i framtiden, så kommer det att bli han"

Jag minns det som om det vore igår. På vägen hem var jag helt förtrollad, tänkte på honom hela vägen hem, och jag minns musiken vi lyssnade på, det var Ibrahim Tatlises, hans "Klassikler"-skiva.

Tiden gick och jag "glömde" honom. Åren gick, mitt liv rullade på och en dag när jag var inloggad på en sida på nätet fick jag ett meddelande.

"Biji kurdistan" (= heja kurdistan)

Jag tittade på hans profil och kände igen honom direkt, men det var ingen bra bild för han såg inte alls ut som jag mindes, men jag skrev "hej" tillbaka. Nästa meddelande jag fick stod det:

"Du påminner mig om min barndomskärlek"

Jag frågade honom om han var Aytens bror, och fick hur vet du det som svar.

Han visste inte att jag var jag, det hade gått sex år sedan bröllopet

Vi skrev lite till varandra och han frågade mig hur jag kände hans syster, jag sa att hon var ingift i min släkt och att vi bott grannar i många år. Då förstod han vem jag var och skrev:

"Shit, vad pinsamt"

-"Varför?", svarade jag.

"Du är den där tjejen, hon jag sa att du påminde mig om, hon från bröllopet"

Han kom till och med ihåg vad jag hade haft på mig, efter sex år! Blev lite imponerad av det faktiskt, men jag var i en period i mitt liv då jag verkligen inte ville ha något med någon kille att göra, och det som tändes inom mig den kvällen på det bröllopet, det väcktes inte till liv, inte den gången i alla fall.

Vi skrev till varandra i någon månad, han tjatade om att få mitt nummer, jag vägrade ge ut det, till slut fick han det på ett villkor. Han skulle inte ringa mig förens jag ville det, bara sms'a.

Vi sms'ade och chattade varje minut vi var vakna, det var helt sinnessjukt!

På valborg för tre år sedan fick han ringa mig, och vi pratade i flera timmar. Men jag var fortfarande osäker, jag var inte redo att släppa in någon i mitt liv, det fanns en mur mellan oss som han hela tiden försökte rasera, han kämpade och kämpade, han fick så många nej av mig att jag tappade räkningen. Jag blev imponerad av att han kunde ta så många nej och ändå inte ge upp, den här katt och råtta-leken höll på i några månader. Efter sex månader var vi ett par, och på den vägen är det.

Jag studerade i Örebro och han bodde i Uppsala, vi träffades inte så ofta då jag åkte och jobbade i Avesta på helgerna, men vi tog ändå varje chans vi fick och träffades så ofta vi kunde.

Jag vet inte, men det har alltid känts som ödet, även fast jag inte tror på ödet egentligen, antar att det är den hopplösa romantikern i mig som vill tro det.

Den kvällen för alla dessa år sedan sa jag faktiskt att han skulle bli min man och nu är han det.

Jag ångrar inte mitt val, även om det har varit svårt lite då och då, som en berg och dalbana, men alla vet vi ju hur kul det är att åka berg och dalbana eller hur?