Efter att ha diskuterat lite på ett forum angående om det är rätt eller fel att ta livet av någon av barmhärtiga skäl eller inte, har jag fått mig en liten funderare.
En far tog livet av sin 12åringa dotter, hon led av flera obotliga sjukdomar och var lika utvecklad som en 3månaders bebis i hjärnan.
Ett annat fall, en kille är med i en trafikolycka och hamnar i koma, läkaren säger att det finns en minimal chans för killen att vakna upp och om han någonsin vaknar kommer han inte att vara "normal". Hans familj bestämmer sig för att stänga av respiratorn.
Agerade dessa två familjer rätt eller fel?
Jag anser att fadern i det första fallet agerade rätt och osjälviskt, hade han dödat sitt barn för sitt eget välbefinnade, för att lyfta en börda från sina axlar, hade han kunnat göra det mycket mycket enkelt för sig själv och lämnat bort henne, och levt hur bekvämt och ostört han ville. Men han valde att ta den svåra vägen, han valde att strunta i sina egna instinkter och sin egen sorg, förlusten av sitt eget kött och blod, och gjorde slut på hennes lidande. Och att göra nåt sånt kräver en hel del mod, mycket starkt gjort. Ingen frisk förälder vill överleva sina barn. Han gjorde det han gjorde av kärlek till sitt barn. Jag förstår honom, men tror dock inte att jag har den styrkan, det modet att kunna ta någon annans liv, jag kan inte veta 100 procentigt hur jag skulle reagera i stundens hetta.
Fall nummer två, även där anser jag att familjen agerade helt riktigt, jag skulle agerat likadant, utan tvekan, det är bara egoistiskt att hålla honom vid liv. Egoistiskt hur? Jo, för att den som låter honom leva vidare vid en maskin medvetslös eller låter honom vakna upp förståndshandikappad gör det av rent egoistiska skäl, han/hon vill ha kvar den sjuke i livet, oavsett vad. Man älskar personen ifråga och vill inte släppa taget, utan att tänka på konsekvenserna.
Angående dödshjälp, är jag även där för det. Vill en person som lider dö, anser jag att han/hon har rätt att bestämma över sitt eget liv. Skulle jag bli kopplad till en respirator*tar i trä*, förlamad från halsen ner eller något annat hemskt som orsakar mig lidande, skulle jag vilja dö, skulle jag inte lyckas ta livet av mig själv, skulle jag vilja ha hjälp från någon, och denne/denna någon borde ej bli straffad för att han/hon räddade mig ur mitt lidande. Det är för mig, enligt min egen åsikt inget värdigt liv att leva. Men vem är egentligen jag att säga vad som är ett värdigt eller icke värdigt liv att leva? Hur vet man egentligen vad som är värdigt och icke värdigt, hur vet man vem som har rätt och inte rätt att leva? Jag har funderat på detta i två dagar nu och finner inget vettigt svar, vet bara att jag har förståelse för båda fallen.
Misstolka mig inte nu, jag har ett stort hjärta, jag är inte Hitler, jag vill inte se alla sjuka, gamla och utvecklingsstörda döda, jag skriver bara ner mina egna tankar och åsikter om hur JAG skulle vilja ha det. Sen tycker jag inte att NÅGON har rätt att ta någon annans liv rent principiellt. Fallen jag tagit upp är extrema undantagsfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar