När mörkret faller..

Jag ligger kanske lite efter, men tittade på en svensk film härom dagen, "När mörkret faller", hade faktiskt aldrig hört talas om den filmen innan.
Den fick mig att fundera över kvinnomisshandel, eller misshandel överhuvudtaget, i hur många olika former den kan komma i och att de flesta som befinner sig i dessa situationer inte vet eller vill erkänna vad det är de utsätts för inom hemmets fyra väggar.

En sorts misshandel de flesta inte ser som misshandel är den psykiska misshandeln, att hela tiden bli kallad för olika glåpord, bli nervärderad, även det är misshandel, kanske är den misshandeln värre än den fysiska, anser jag i alla fall. Orden sätter djupa ärr i hjärtat, orden etsar sig fast i kropp och själ och stannar kvar medans slagen lämnar synliga spår som gör ont en stund och sen försvinner med tiden, men orden, dom går inte att glömma..

I filmen blev den här kvinnan slagen av sin man, men han var "smart", med smart menar jag att han inte lämnade spår efter sig i form av blåmärken och liknande, hans metod bestod av psykisk och fysisk misshandel i form av knuffar, han slog in henne i väggar, knuffade henne hit och dit, nervärderade och förnedrade henne inför hennes barn, tills det en dag brast och han slog henne tills blodet sprutade från hennes skalle..

Jag vet egentligen inte vad jag vill komma fram till med denna text, antar att jag bara ville ventilera mina tankar..

Var rädda om er själva och era nära och kära och låt er inte blir behandlade på det här viset, ni är värda tusen gånger mer än den som utsätter er för det. Kom ihåg att det inte är _DITT_ fel, som de flesta som blir utsatta för dessa saker tror..

Värdesätt er högre och nöj er inte med mindre..