Ångest

Usch usch usch, kan inte bara den här känslan försvinna, gömma sig, och aldrig dyka upp igen?
Känslan jag syftar på är ångest. Jag hatar att ha ångest, känner det hela tiden. Det är så mycket man drömt om, planerat, som aldrig har slagit in, som man aldrig riktigt tagit tag i heller.

För varje dag som går, känner jag mer och mer ångest över mitt liv.
Det var inte såhär det skulle vara.. Det var inte här jag skulle stå idag..
Nu gör jag det, jag vet vad som ska göras, men finner inte riktigt motivationen, orken att ta tag i det, tiden flyter förbi, och jag tänker; "Imorgon, imorgon ska jag göra det"
Morgondagen kommer, ändå står jag på samma platta.

Om jag drömmer mig bort i tankarna en lite stund, ser jag en tjej i sina bästa år. Hon har bara ett år kvar till sin högskole examen, planerar sitt bröllop med sin "Mr right" som ska äga rum sommaren efter sin examen. Efter 2års äktenskap och massa resande får hon sitt första barn, därefter skaffar hon 3 till.. Innan hon är 30 har hon ett bra jobb, en underbar make, och 4 söta små bebisar..

Det var vad jag hade planerat, drömt om..

Nu sitter jag här framför datorn och slår mig själv i skallen för alla val jag gjort i det förflutna, val gjorda av en godtrogen naiv liten flicka. En tös som offrade sitt allt för andra, prioriterade ALLT utom sig själv först.

En tös som har all potential i världen för att lyckas, för att uppfylla alla sina drömmar, men det fattas en pusselbit, en liten bit som kan sätta allt på plats, motivation.