Dagens citat

" Att vara ensam är skönt när man önskar vara det, men inte när man är tvungen att vara det."

-Annette Kolbi

Läste denna artikel på aftonbladet idag.
Hur kan en gammal man vara död i 3års tid utan att någon saknar honom eller märker att han är borta? Hur kan en gammal människa bli så ensam? Jag förstår inte, jag vill inte förstå. Vad kan vara värre än att vara gammal och helt ensam? Att inte ha någon som ringer eller knackar på dörren, ingen som bryr sig om en.

Jag funderade ett tag på det här, antingen måste denna man varit en väldigt dålig pappa/farfar/morfar/bror osv, eller så har verkligen vissa människor i detta land blivit kallare än landet vi bor i.

Hur kan man vara så känslokall? Hur kan man lämna någon åt sitt öde på det viset, och en gammal människa? Vi föds som bebisar och dör som bebisar, en gammal människa behöver lika mycket uppmärksamhet som ett litet barn. Vad ensam och olycklig den här mannen måste ha varit.
Hur dålig en människa än är, förtjänar den verkligen att bli behandlad så?
Ja, kanske, det beror nog på vad människan ifråga gjort, men någon måste ju den personen varit snäll mot i sitt liv? Eller är det verkligen möjligt att bli så ensam och ogillad?
Man kan spinna vidare hur mycket som helst på detta och spekulera.. Jag säger lite emot mig själv, ena stunden tycker jag synd om mannen och skriver att ingen förtjänar ett sånt öde och nästa stund skriver jag att människor som inte är snälla kanske förtjänar det, att dö ensamma och bedrövliga.

Nu vet vi inget om denna man, men om man tänker allmänt, så antar jag väl att det alltid finns två sidor av en berättelse, en historia bakom allt.. Som man bäddar får man ligga, man gräver sin egen grav under sin livstid och när man väl kommer till insikt om vad man egentligen gjort, om man varit ond och elak, då kanske det är försent och man får dö ensam.

Tragiskt verkligen, jag blir jätteledsen när jag tänker på det, när jag ser och läser om ensamma människor.

Jag hoppas att varken jag eller någon av mina nära och kära hamnar i en sån sits, eller min lilla bebis, min lilla dotter.
Vilken värld hon ska födas till! Nu blir jag ännu mer orolig, hur ska jag kunna skydda henne mot allt ont? Är det ens möjligt?

Nu har jag inte skrivit på några dagar igen, jag får så dåligt samvete hela tiden för det..

Jag har varit i Uppsala och hälsat på min lilla godis Biyan, han har blivit så himla söt, gör så gulliga miner, ett riktigt busfrö och charmtroll :)

Jag längtar så mycket efter min lilla dotter, men samtidigt känner jag lite panik över att det börjar närma sig, inte för förlossningen, den är jag inte så orolig för och det kan jag tacka programmet "en unge i minuten för". Det ser inte så hemskt ut när man tittar, iaf inte i måndags. Jag börjar gråta varje gång bebisarna tittar ut och föräldrarna får sitt lilla barn i famnen, vilken underbar känsla!

Det jag är orolig över ansvaret, att ha ansvar över ett litet knyte som är helt bunden till dig, en liten flicka som kommer att vara en del av mig hela mitt liv, min lilla svans i flera år framåt. Jag är orolig för världen hon ska födas till, orolig över att jag inte alltid kommer att kunna skydda henne från allt ont i världen. Orolig över att jag inte ska kunna ge henne allt jag vill, men jag ska försöka och göra mitt bästa för att ge henne ett så fint liv som möjligt, jag och Bulent tillsammans.

Oj oj oj, vi ska bli föräldrar!

Nu börjar man förstå det mer och mer, det börjar bli mer verkligt, magen har börjat bli riktigt stor.

Min lilla tös har börjat bli stark och sticker ut lite kroppsdelar här och där, jag kan ej se vad det är som pucklas ut på magen, men gissar på att det är hennes armbåge eller knän, känns så. Härom dagen tog jag nästan tag i det jag tror var en liten armbåge och följde den med handen när hon flyttade den, mysigt! Mammas lilla sockertopp!

Det här inlägget blev lite bökigt, men det finns så mycket tankar och min hjärna fungerar inte riktigt som den ska just nu, känns som att hjärnan är ett stökigt rum som man bara kastat in allt i. Det är svårt att få fram det man vill från detta stökiga rum, man gräver och gräver, till slut blir det som det blir, men ni får ha överseende med detta, tydligen blir man såhär vimsig när man är med barn och tydligen ska det bli värre när bebis kommer ut, men det återstår att se.

Bjuder på två bilder på mig och lille Biyan.

Du är i vecka: 33
Du är i månad: 8
Antal graviditetsveckor och dagar: 32 veckor 0 dagar
Antal dagar kvar till förlossningen: 56

Herregud, nu är det inte långt kvar!

Panik och lycka!

Viktnojja?!

Är jag knäpp som blir nojjig över min vikt nu när jag är gravid?

Jag har aldrig varit typen som nojjar särskilt mycket över vikt eller typen som bantar, jag har alltid prioriterat mat, och ätit allt det jag vill äta för stunden utan att ha dåligt samvete över det.

Jag tycker inte att en tjej ska vara trådsmal, utan man ska ha lite former, inte banta ihjäl sig så man ser sjuk ut.

Jag skäms över att jag känner som jag gör, jag vill absolut inte trampa någon på tårna eller få någon överviktig person som läser detta att må dåligt.

Förlåt mig för att jag är så dum i huvudet och tänker dessa dumma tankar, men kan inte rå för det.. :(

Kanske är mina hormoner eller nåt, känns bara jobbigt, känner mig så tung, får ont i ryggen och svanskotan när jag är ute och går, kan inte sitta ordentligt utan att det gör ont.

Jag antar att allt detta gör så man blir nojjig, för att man inte är van att vara så tung, att känna sig så klumpig och seg..

Längtar tills min lilla dotter kommer till världen, så jag får detta överstökat så fort som möjligt.. Hoppas de sista 8 veckorna går snabbt..

Liten vagga

Nu är denna beställd till vår lilla dotter :)

Tiden går så snabbt nu tycker jag, snart är det dags och det finns så mycket som ska göra innan dess.. Sängen, vagnen, bilbarnstolen och vaggen är avklarade, nu är det bara resten kvar. Massa små saker som ska inhandlas.

Jag måste börja ansöka om mammaledighet också, så man får någon sorts inkomst under tiden man är hemma, jag kanske är lite sent ute nu, har ingen aning. Jag har inte ens fått ett moderskapsintyg av min barnmorska ännu, men det kanske är min uppgift att fråga efter en, eller?

Dagens

"Success is not the key to happiness. Happiness is the key to success. If you love what you are doing, you will be successful."

Dagens

"Den kloka kvinnan blir glad när hon anses vacker. Den vackra kvinnan blir glad när hon anses klok. "

Källa: Selma Lagerlöf

Sjuk..

Jag har varit så försiktig under hela graviditeten, verkligen försökt att undvika alla förkylda människor, men lyckades inte så bra. Jag blev smittad av en av våra vakter som jobbade i helgen, jag har aldrig mått så dåligt under en förkylning som jag gör nu. Igår natt var ett helvete, jag hade så ont i bröstkorg och skulderblad att jag grät som ett litet barn. Måste ju vara alla hormoner som gör mig så känslig, men det var verkligen olidligt, kunde varken ligga på sida, rygg eller mage, dessutom var jag ensam, vilket gjorde saken värre, började tycka synd om mig själv ännu mer då.

Att vara gravid och sjuk är nog lätt en av det värsta sakerna som finns..

Feber, ont i hela kroppen och som om det inte vore nog så kräktes jag också för en stund sen, tydligen ska det vara normalt. Blir lite nojjig nu när bebis finns, har ringt 1177 3-4 ggr, något jag aldrig skulle göra annars.

Så länge jag inte svullnar upp och har svårt att andas ska jag hålla mig hemma och dricka så mycket vätska som möjligt, var rådet jag fick..

Jag lider med mig själv och alla andra sjuka där ute, må vi krya på oss så snabbt som möjligt..

Dagens

"Det uppstår tomhet där hoppet dör"

-Leonardi da Vinci

Såhär stor är hon nu:

Ibland känns det som att lilla hjärtat är en liten fotbollsspelare, hon buffar och sparkar och har sig där inne i magen och det är världens mysigaste känsla. Innan var jag så rädd för den dagen hon skulle börja röra sig i magen, men nu vill jag inget annat´än att hon ska göra det.

Dagens citat:

"Det bästa sättet att göra barn snälla är att göra dem lyckliga"

-Oscar Wilde

Välkommen till världen lilla gosse :)

Min älskade Nevin har fått en liten son, en söt liten plutt!

Han föddes den 16 feb kl 00.45.

Önskar vårt nya tillskott i familjen ett långt hälsosamt liv med massor av kärlek.

Jag är så otroligt glad för din skull gumman, vår lilla gosse är verkligen efterlängtad och jag är säker på att storasyster Newal vakar över er båda som en liten ängel.

Älskar er massor massor massor!

Bebis nya klänningar :)

Vårt lilla hjärta har fått lite nya kläder :) Kunde inte hålla mig, hon kommer bli så socker i dessa små klänningar! Jag bara läääääääääääääängtar!

Vecka 28

Nu börjar jag bli riktigt rund och tung.

Det har börjat bli jobbigt att röra på sig, att vända och vrida sig i sängen är värsta processen, och ändå har jag 12 veckor kvar! Lite orolig över hur stor jag egentligen ska bli.

Vår lilla dotter verkar trivas där inne iaf, hon har börjat bli starkar, jag känner det på hennes rörelser och små buffar.

Mammas lilla hjärta och pappas ögonsten, vi längtar efter den dagen då du kommer ut och förgyller vår tillvaro med din närvaro..

(Ja syrran, jag vet, min min är jätteful på bilden, men snälla du, koncentrera dig på lilla bebis istället när du tittar på den *puss*)

Tankar om döden.

Mina senaste inlägg har handlat om farmor, om hur viktigt det var för henne att få den begravning hon ville ha. Jag är precis likadan. Jag tänker mycket på döden och hur jag vill ha det efter att jag dött.

Mina önskemål har ändrats sedan jag gifte mig. Innan ville jag begravas i en brudklänning, när jag var ogift. Det var viktigt för mig, då många tjejer drömmer om sitt bröllop och sin brudklänning, jag ville ha en fin brudklänning på mig och jag hade visat ungefär vad för modell det skulle vara för några av mina då närmaste vänner.

Nu när jag har min lilla dotter på väg, så vill jag begravs med något som tillhör henne, har jag fler barn när den dagen kommer, så vill jag ha något som tillhör dom alla, något litet, ett klädesplagg med deras doft på kanske.

Vi vet ju inte vad som egentligen händer när vi dör, vår kropp "går sönder", den går inte att reparera, men vår själ, allt som finns inom oss som inte syns, det kanske lever vidare, vad vet jag..

Jag vill att det spelas musik på min begravning, fin och lugn musik..

Jag vill inte att någon ställer in något för att jag dör, tex ett bröllop eller liknande, jag kan ju ändå inte komma tillbaka, jag är ju död och livet fortsätter.. Döden är en del av livet, precis som allt annat, det går inte att dö med de döda.

Dör jag medans min lilla dotter fortfarande är liten, så vill jag att mina föräldrar, syster och Bulent uppfostrar henne tillsammans, ingen annan..

Jag litar bara på dessa, tror ingen annan skulle kunna ta hand om mina barn lika bra som min make och min familj..

Skulle min man gifta om sig, så vill jag inte att en annan kvinna ska ta hand om mina barn, då vill jag hellre att mina barn bor hemma hos mormor och morfar. En främling skulle aldrig älska och ta hand om mina barn på riktigt, det skulle bara vara falskt.

Jag är en nojjig människa, iaf när det gäller döden, jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att förlora de jag älskar, det är min största skräck, det som skrämmer mig mest, men det vet ju ni redan, ni som läst min blogg från början..

Jag vill beskydda alla, alla jag älskar, jag vill att dom ska leva för evigt, men det fungerar inte i praktiken..

Min lilla farmor dog innan jag hann säga hur mycket jag älskar henne.

Jag drömde om henne idag, det var en konstig dröm och om jag inte minns fel så tjafsade vi i drömmen. Jag tänkte på henne innan jag la mig igår, jag hade önskat att faster hade svarat i telefonen när hon var på sjukhuset och jag ringde hela tiden, så hon kunde lägga telefonen mot farmors öra.

Då kanske jag hade kunnat säga till henne hur älskad hon var och att jag var på väg till henne.

Jag målade upp olika scenarion i mina tankar, om hur det kunde ha blivit, men det är förgäves, det spelar ingen roll, hänt har hänt..

Det är som sagt mycket död i mina tankar just nu.

Vi människor tar allt för givet, vi tror verkligen att alla alltid ska finnas där, vi sårar varandra och blir sårade.

En sak som jag alltid skriver och alltid kommer att skriva, ta vara på era nära och kära, berätta hur mycket ni älskar varandra så ofta ni kan, lev dagen som om den vore den sista, men låt er inte tryckas ner av människor som inte förtjänar det.

Kärlek och omtanke ska vara ömsesidig, märker ni att en människa inte gör det ni skulle göra för den för er skull, så låt bli ni också.

Vissa människor är skapta till att vara bittra egoister och det går inte att lära gamla hundar att sitta, en person måste själv inse saker och ting.

Sorgligt men sant, omge er med människor som verkligen älskar er, människor som bryr sig om er.

Livet handlar om att ge och ta, glöm aldrig det..

Vila i frid älskade farmor

Idag begravdes min älskade farmor. Jag kunde tyvärr inte närvara då hon ville begravas i byn nere i Kurdistan intill sina syskon. Hon var den sista av nio stycken. Känns lite overkligt fortfarande, att lilla farmor är borta. Känns som att hon är i Avesta hos faster fortfarande och bara ett telefonsamtal ifrån mig.

Jag har inte pratat med mamma eller pappa idag, men jag hoppas att allt gick som det skulle och att farmor fick en fin begravning och att det inte var allt för kallt där nere.. Hon sa alltid att hon inte ville dö på vintern, att hon inte ville att någon skulle frysa om sina händer på hennes begravning.

Jag kan höra hennes skratt, farmor skrattade mycket, det var alltid så lätt att få henne att skratta, hon var en gumma som tålde alla sorts skämt, hon blev inte arg eller sur över saker så lätt, det gick att skämta bort. Farmor var inte långsint alls, det är inte pappa heller och jag brås på båda.

Stackars pappa, han har nog inte riktigt fattat att du är borta riktigt än heller, han har stressat ihjäl sig sedan dagen du dog. Han har inte fått en enda lugn stund sedan den 2 feb, och det lär dröja ett tag innan han får det också..

Det har varit mycket gäster som kommit och gått för att beklaga sorgen, utan att överdriva så kom det minst 4-500 personer under de dagarna vi i familjen befann oss hemma hos faster i Avesta.

Det är fint, men det tär på ens krafter, då man nästan glömmer bort sin sorg och börjar tänka på hur man ska ta hand om alla dessa människor som kommer för att beklaga sorgen, för man vill ju att alla gäster som tagit sig tid och åkt från alla hörn i Sverige ska få en så bra vistelse som möjligt i ens hem.

Sedan har mycket av pappas tid gått till att ordna med alla papper, det är ju en process att transportera ett lik till Turkiet, i vanliga fall skulle jag hjälpt pappa mer än jag kunde, men min lilla dotter i magen har börjat växa ordentligt och alla är oroliga hela tiden och behandlar mig som om jag vore en ömtålig blomma som kan gå sönder när som helst. Mamma lät mig inte ens diska hos faster.

"Jag är gravid mamma, inte handikappad"

Var något jag sa i nästan varje mening.

Jättegulligt av alla att tänka på mitt och bebis välmående, men man ville känna sig lite nyttig när man ändå var där och hjälpa till.

Söta kära älskade saknade farmor jag hoppas att du har det bra där du är nu och att du fick den begravning du ville ha. Du var alltid så noga med att berätta hur du ville ha det när du dog.

Pappa gjorde allt för att uppfylla dina önskningar.

Vila i frid min lilla gumma, du kommer alltid att leva vidare i mitt hjärta och mitt minne..

2 feb, en dag jag aldrig kommer glömma..

Jag vet inte hur eller vad jag skriva just nu, men jag känner att jag måste skriva av mig.

Idag var en svart dag, en dag jag aldrig kommer att glömma. Jag förlorade en av dom viktigaste personerna i mitt liv. Min andra mamma, min älskade kära farmor, min söta rara lilla farmor. Det känns så otroligt jobbigt och obegripligt. Jag är så ledsen över att min lilla dotter aldrig kommer att få träffa henne, att farmor aldrig fick se min lilla tös, det gör så ont. Orden räcker inte till.

Jag hann inte till sjukhuset, hon dog en timme innan jag kom fram, en ynka timme.. 60 min.. Jag missade min kära gumma, med 60 min! Jag pratade med henne för 3 dagar sen, hon undrade varför jag inte kommit och hälsat på henne, jag sa att jag skulle komma i veckan.. Jag önskar att jag hade åkt dagen efter istället, jag önskar att jag hade fått se henne, krama henne, pussa henne en sista gång när hon var i livet.

Jag pussade och kramade henne idag, men hon var iskall.. Helt livlös..

Så lätt det är, att bara dö..

Att andas ena sekunden och försvinna nästa. Min älskade farmor, jag hoppas att du har det bra där du är, och att du kände vår närvaro runt din livlösa kropp, att du kände att du inte var ensam.

Jag var min farmors flicka, hon hade massa barnbarn, men jag var hennes favorit, vi hade ett speciellt band, hon sa det alltid, till både mig och alla andra. Hon brukade säga på kurdiska:

"Tu nazliya mina"

Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det ordet, någon som kan, kanske kan skriva det i kommentarsfältet :(

Just nu kan jag inte tänka, det gör bara så otroligt ont.

Min farmor är borta, för alltid, hon kommer aldrig att gosa med mig, hon kommer aldrig att säga att hon älskar mig och hon kommer aldrig att skratta när jag ropar "Elif Yuksel", hon älskade när jag sa så.

Jag kommer aldrig mer kunna klämma på hennes armar och mage, jag brukade alltid klämma på hennes mjuka kropp och hon skrattade varje gång, låtsades som att hon ville att jag skulle sluta, men i själva verket älskade hon när jag gjorde så. Hon älskade när jag pussade henne via telefonen och pussade mig tillbaka. Men hon gjorde inte det sist vi pratade, det gick knappt att prata med henne då, hon var inte sig själv, hon hörde knappt vad jag sa. Hon hade blivit lite så nu senaste 2-3 månaderna, glömsk.. Det kom och gick, ena stunden var hon sig själv, andra stunden försvann hon långt bort..

Min kära farmor som aldrig glömde något, hon som var så vis och visste allting, hon hade blivit glömsk och virrig, min ståtliga farmor, hon hade krympt och blivit en svag liten gumma, det gjorde så ont att se henne så.

Här kan ni läsa lite om min kära farmor och hennes förmåga att minnas och berätta saker och ting så detaljerat att man kunde leva sig in och se sakerna hon berättade:

http://kurdishflower.blogspot.com/2007/04/farmor.html

Du är så saknad, jag hade blivit så dålig på att ringa dig på senaste tiden, jag tog dig för givet farmor, jag trodde du skulle leva med mig för evigt, att du alltid skulle finnas där..

Nu är du borta och jag hann inte berätta för dig hur mycket jag älskar dig en sista gång..

Jag älskar dig och du kommer alltid att leva vidare i mitt hjärta och mitt minne.. Och jag kommer visa min lilla dotter dom där små klippen jag filmade med min telefon när du var och hälsade på sist, innan jag gifte mig.. Jag sa till dig att jag skulle spara dom och visa dom för mitt barn om du inte hann leva tills dess, och du blev så glad..

Älskade underbara rara söta lilla farmor, hur ska jag vänja mig vid att du är borta?

Liten tös

It's a girl, min lilla bebis, en liten tös..

Jag är helt slut, kom hem för en stund sen och är för trött för att skriva mer.. Skriver imorgon..

Natti..

(från 3d ultraljudet, har ej fött ännu, 15 v kvar)

Studentbostad önskas att hyra.

Finns det någon som bor i Uppsala, läser denna blogg och som letar efter en inneboende, helst en kvinnligstudent, eller har något att hyra ut i andra hand till en 22årig skötsam, pedant, rök och festfri tjej?

Lämna i så fall kontaktuppgifter i kommentarsfältet, så ringer jag direkt. Jag kommer inte att publicera era uppgifter, så oroa er inte för att ert namn eller nummer hamna på bloggen.

Dagens citat

"Kvinnan är starkare genom sin känsla än mannen genom sin styrka."

Källa:Honoré de Balzac