2 feb, en dag jag aldrig kommer glömma..

Jag vet inte hur eller vad jag skriva just nu, men jag känner att jag måste skriva av mig.

Idag var en svart dag, en dag jag aldrig kommer att glömma. Jag förlorade en av dom viktigaste personerna i mitt liv. Min andra mamma, min älskade kära farmor, min söta rara lilla farmor. Det känns så otroligt jobbigt och obegripligt. Jag är så ledsen över att min lilla dotter aldrig kommer att få träffa henne, att farmor aldrig fick se min lilla tös, det gör så ont. Orden räcker inte till.

Jag hann inte till sjukhuset, hon dog en timme innan jag kom fram, en ynka timme.. 60 min.. Jag missade min kära gumma, med 60 min! Jag pratade med henne för 3 dagar sen, hon undrade varför jag inte kommit och hälsat på henne, jag sa att jag skulle komma i veckan.. Jag önskar att jag hade åkt dagen efter istället, jag önskar att jag hade fått se henne, krama henne, pussa henne en sista gång när hon var i livet.

Jag pussade och kramade henne idag, men hon var iskall.. Helt livlös..

Så lätt det är, att bara dö..

Att andas ena sekunden och försvinna nästa. Min älskade farmor, jag hoppas att du har det bra där du är, och att du kände vår närvaro runt din livlösa kropp, att du kände att du inte var ensam.

Jag var min farmors flicka, hon hade massa barnbarn, men jag var hennes favorit, vi hade ett speciellt band, hon sa det alltid, till både mig och alla andra. Hon brukade säga på kurdiska:

"Tu nazliya mina"

Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det ordet, någon som kan, kanske kan skriva det i kommentarsfältet :(

Just nu kan jag inte tänka, det gör bara så otroligt ont.

Min farmor är borta, för alltid, hon kommer aldrig att gosa med mig, hon kommer aldrig att säga att hon älskar mig och hon kommer aldrig att skratta när jag ropar "Elif Yuksel", hon älskade när jag sa så.

Jag kommer aldrig mer kunna klämma på hennes armar och mage, jag brukade alltid klämma på hennes mjuka kropp och hon skrattade varje gång, låtsades som att hon ville att jag skulle sluta, men i själva verket älskade hon när jag gjorde så. Hon älskade när jag pussade henne via telefonen och pussade mig tillbaka. Men hon gjorde inte det sist vi pratade, det gick knappt att prata med henne då, hon var inte sig själv, hon hörde knappt vad jag sa. Hon hade blivit lite så nu senaste 2-3 månaderna, glömsk.. Det kom och gick, ena stunden var hon sig själv, andra stunden försvann hon långt bort..

Min kära farmor som aldrig glömde något, hon som var så vis och visste allting, hon hade blivit glömsk och virrig, min ståtliga farmor, hon hade krympt och blivit en svag liten gumma, det gjorde så ont att se henne så.

Här kan ni läsa lite om min kära farmor och hennes förmåga att minnas och berätta saker och ting så detaljerat att man kunde leva sig in och se sakerna hon berättade:

http://kurdishflower.blogspot.com/2007/04/farmor.html

Du är så saknad, jag hade blivit så dålig på att ringa dig på senaste tiden, jag tog dig för givet farmor, jag trodde du skulle leva med mig för evigt, att du alltid skulle finnas där..

Nu är du borta och jag hann inte berätta för dig hur mycket jag älskar dig en sista gång..

Jag älskar dig och du kommer alltid att leva vidare i mitt hjärta och mitt minne.. Och jag kommer visa min lilla dotter dom där små klippen jag filmade med min telefon när du var och hälsade på sist, innan jag gifte mig.. Jag sa till dig att jag skulle spara dom och visa dom för mitt barn om du inte hann leva tills dess, och du blev så glad..

Älskade underbara rara söta lilla farmor, hur ska jag vänja mig vid att du är borta?