Tankar om döden.

Mina senaste inlägg har handlat om farmor, om hur viktigt det var för henne att få den begravning hon ville ha. Jag är precis likadan. Jag tänker mycket på döden och hur jag vill ha det efter att jag dött.

Mina önskemål har ändrats sedan jag gifte mig. Innan ville jag begravas i en brudklänning, när jag var ogift. Det var viktigt för mig, då många tjejer drömmer om sitt bröllop och sin brudklänning, jag ville ha en fin brudklänning på mig och jag hade visat ungefär vad för modell det skulle vara för några av mina då närmaste vänner.

Nu när jag har min lilla dotter på väg, så vill jag begravs med något som tillhör henne, har jag fler barn när den dagen kommer, så vill jag ha något som tillhör dom alla, något litet, ett klädesplagg med deras doft på kanske.

Vi vet ju inte vad som egentligen händer när vi dör, vår kropp "går sönder", den går inte att reparera, men vår själ, allt som finns inom oss som inte syns, det kanske lever vidare, vad vet jag..

Jag vill att det spelas musik på min begravning, fin och lugn musik..

Jag vill inte att någon ställer in något för att jag dör, tex ett bröllop eller liknande, jag kan ju ändå inte komma tillbaka, jag är ju död och livet fortsätter.. Döden är en del av livet, precis som allt annat, det går inte att dö med de döda.

Dör jag medans min lilla dotter fortfarande är liten, så vill jag att mina föräldrar, syster och Bulent uppfostrar henne tillsammans, ingen annan..

Jag litar bara på dessa, tror ingen annan skulle kunna ta hand om mina barn lika bra som min make och min familj..

Skulle min man gifta om sig, så vill jag inte att en annan kvinna ska ta hand om mina barn, då vill jag hellre att mina barn bor hemma hos mormor och morfar. En främling skulle aldrig älska och ta hand om mina barn på riktigt, det skulle bara vara falskt.

Jag är en nojjig människa, iaf när det gäller döden, jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att förlora de jag älskar, det är min största skräck, det som skrämmer mig mest, men det vet ju ni redan, ni som läst min blogg från början..

Jag vill beskydda alla, alla jag älskar, jag vill att dom ska leva för evigt, men det fungerar inte i praktiken..

Min lilla farmor dog innan jag hann säga hur mycket jag älskar henne.

Jag drömde om henne idag, det var en konstig dröm och om jag inte minns fel så tjafsade vi i drömmen. Jag tänkte på henne innan jag la mig igår, jag hade önskat att faster hade svarat i telefonen när hon var på sjukhuset och jag ringde hela tiden, så hon kunde lägga telefonen mot farmors öra.

Då kanske jag hade kunnat säga till henne hur älskad hon var och att jag var på väg till henne.

Jag målade upp olika scenarion i mina tankar, om hur det kunde ha blivit, men det är förgäves, det spelar ingen roll, hänt har hänt..

Det är som sagt mycket död i mina tankar just nu.

Vi människor tar allt för givet, vi tror verkligen att alla alltid ska finnas där, vi sårar varandra och blir sårade.

En sak som jag alltid skriver och alltid kommer att skriva, ta vara på era nära och kära, berätta hur mycket ni älskar varandra så ofta ni kan, lev dagen som om den vore den sista, men låt er inte tryckas ner av människor som inte förtjänar det.

Kärlek och omtanke ska vara ömsesidig, märker ni att en människa inte gör det ni skulle göra för den för er skull, så låt bli ni också.

Vissa människor är skapta till att vara bittra egoister och det går inte att lära gamla hundar att sitta, en person måste själv inse saker och ting.

Sorgligt men sant, omge er med människor som verkligen älskar er, människor som bryr sig om er.

Livet handlar om att ge och ta, glöm aldrig det..