Fånga dagen!

"Carpe diem quam minimum credula postero"
=
Fånga dagen, lita ej på morgondagen.

En liten fortsättning på det jag skrev härom dagen angående att man inte ska ta livet för givet.
Jag har alltid gjort som jag vill, sen barnsben, har alltid varit en liten "pojkflicka", gått mig egen väg. Inte lyssnat på något annat än min inre "röst", visst har jag rådfrågat mina nära och kära, men besluten har alltid varit mina egna och jag har alltid gjort det jag hade tänkt från början, trots mina vänners invändningar. Jag har gjort massa misstag, men jag ångrar faktiskt ingenting, allt jag har upplevt, allt jag har gjort har format mig till den personen jag är idag. Jag har försökt "fånga dagen" och kommer att fortsätta "fånga dagen".

Alla dessa "lekar" man ser runt om kring sig, alla dessa charader tröttar ut mig, verkligen. Varför kan inte folk bara vara ärliga och rak på sak? Varför måste man alltid göra saker och ting efter en viss "mall"? Varför kan inte folk bara göra det som känns rätt direkt, utan alla charader? Jag har tröttnat så otroligt mycket på all falskhet som genomsyrar min tillvaro. Om det är en sak jag har lärt mig de senaste 23åren, så är det att ärlighet varar längst, då menar jag först och främst att man är ärlig mot sig själv, att man inte lurar sig själv, som många faktiskt gör. Många lever sitt liv genom att behaga andra, åsikterna de har är inte ens deras egna, de säger alla de "rätta" orden, de befinner sig i förhållanden som de egentligen inte trivs med, listan kan göras hur lång som helst, men allt är tomt, allt är en fasad, ett tomt skal - en falsk trygghet.

WAKE UP people!
Livet är alldeles för kort för att slösas bort med onödigheter och falska charader.
CARPE DIEM!

Tom?

Jag vet inte ens vad jag ska skriva just nu, skriver bara för att ha något att göra, jag är så otroligt uttråkad, mörkret utanför gör mig deprimerad. Allt känns tomt på nåt sätt, kan inte riktigt beskriva det jag känner i ord. Jag bara "är", jag känner att jag nästan kvävs av känslan jag känner just nu. Ligger på sängen med datorn i knät och tänker på allt och inget. Dagarna börjar närma sig, snart är jag 1år äldre, igen.. Känns som att det var igår jag fyllde 18, tiden går så snabbt, man hinner knappt med, ännu en dag är över, den här dagen kommer aldrig att återupplevas, den här tiden går inte att vrida tillbaka. Man vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn, nästa dag, hur den avslutas, kanske är detta sista dagen man andas?

Känslan av tomhet är hemsk, en känsla jag helst av allt skulle vilja vara utan. Men nu ligger jag här och vet inte vad jag ska göra för att få denna otäcka känsla att försvinna. Borde jag kanske sova? Drömma mig bort, bli kvitt den, om inte för en liten stund.. Kanske läsa en bok? En kärleksroman, glömma allt och leva mig in i bokens, fantasins värld? Eller, varför inte lägga mig ner på golvet och köra lite magövningar?

Många tar livet för givet, man tror man ska leva i all evighet, dagarna rinner förbi som vattnet i en fors, och man gör absolut ingenting för att värdesätta den dyrbara tiden man faktiskt har i livet. Man bara "är", låter allt och alla passera utan att göra något konstuktivt, något värdefullt.. Men vad är egentligen värdefullt? Har vi inte alla olika syn på den saken? Det som för mig är dyrbart, kanske inte är det för personen på andra sidan gatan. Alla värdesätter saker och ting efter sina egna värderingar och erfarenheter i livet.

Vad är då värdefullt för mig? Vad värdesätter jag i livet?
Jag antar att det är de så kallade "simple things in life", små sakerna i livet, små detaljerna som ingen annan bryr sig om, enkla men ack så värdefulla..

Advice to the young.

Finns en blogg som jag gillar väldigt mycket och har haft under mina favoriter ett bra tag, tyvärr uppdateras den inte lika ofta som man skulle vilja men, vad är det man brukar säga: "Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge".
Här är några visdoms ord som jag tycker att många borde ta till sig och fundera över.


http://ruskigbuss.blogspot.com/search/label/Advice%20to%20the%20young

ENJOY! :)

Otrohet.

Jag var på personalfest i lördags, ganska kul om man gillar att titta på ett gäng fullisar som gör bort sig själva. Jag drack, men med måtta. Vad folk har lätt att vara otrogna, trots att de har en familj där hemma som väntar, detta märkte jag mycket tydligt igår. En man som jag jobbar ihop med(vi kallar honom Kalle), trevlig och rolig, verkar vara lycklig, har både barn och barnbarn som brukar komma och hälsa på jobbet. Igår upptäckte jag en ny sida av honom, en sida som inte tilltalade mig särskilt mycket. Efter lite sprit i systemet började han stöta på allt och alla, jag blev lite äcklad, höll mig undan, skulle nog spytt på honom om han hade börjat stöta på mig. Han raggade på alla som pratade med honom, fråga till och med en om han kunde få sig "ett skjut", detta frågade han en 21åring, han är själv 50.

Efter ett tag fick han lite respons från en f.d arbetskollega(henne kallar vi Anna), även hon är lyckligt gift, men detta hindrade inte henne från att hålla hand och vara allmänt gullig mot Kalle. Jag var tvungen att påminna båda om att de var gifta. Detta var första gången dessa ens pratade med varandra. Kalle sa till Anna att han kände något speciellt bla bla.. Vet ej hur det där slutade.

Detta var personer som jag aldrig skulle tro detta om, personer som alltid har sina familjer i närheten, personer som det alltid lyser om, man liksom ser hur lyckliga de är annars. Men skenet bedrar, allting är inte alltid som man tror, tänk vad lite alkohol kan göra..

Men var går gränsen egentligen? Vad är otrohet? För mig går den nästan vid tankar, lite överdrivet kanske, men finns tanken, kommer den locka förr eller senare. Är man tillräckligt svag, faller man, frestas. Det Kalle och Anna gjorde är en form av otrohet i mina ögon. Har man en familj går man inte ut på krogen och tar andra män/kvinnor i handen, och är allmänt på och flörtig.
Otrohet är nog det värsta man kan göra mot sin partner, när man är otrogen betyder det att ens partner inte är tillräcklig i ens ögon, ens partner tillfredställer inte behoven, varför skulle man annars vara otrogen, känna behovet av att söka sig till någon annan? Ingen har rätt att ta någon annans tillit/självförtoende ifrån henne/honom, bryta ner en människa på det viset , det förstör så mycket för den bedragne personen, han/hon får men för livet i framtida relationer.
Jag skulle aldrig utsätta någon för detta, då jag vet hur det påverkar, skulle inte ens önska min egen fiende den känslan, känslan av svek.

Varför inte bara testa att vara ärlig? Att vara rak på sak, såra för stunden, men bevara den man en gång har älskat från en krossad självbild, varför utsätta någon man bryr sig om för något så hemskt?
En person som saknar ett gott självförtroende kommer aldrig njuta av livet, när allt kommer om kring är det vårt självförtroende som driver oss, som får oss att våga satsa, våga riskera det ena och det andra, våga släppa in en annan tätt in på livet..

Klimathotet.

Jag har märkt att jag har börjat bli lite nojjig igen sen jag läste om klimathotet, om hur vi människor sakta men säkert tar död på allt liv. Jag är inte orolig för min egen del, det är mina framtida barn, barnbarn, barnbarnsbarns framtid jag oroar mig för. Vill man verkligen föda ungar till den här världen? - Ja , men av rent egoistiska skäl eftersom att den ser ut som den gör, det finns ingen garanti längre. Men när jag tänker efter, så har det ju aldrig funnits en garanti, ingen kan förutspå framtiden.
Jag älskar bebisar, jag vill ha så många som möjligt, men är det verkligen smart att göra det, föda ungarna till en värld som håller på att gå under? Kommer vi hinna rädda världen? Kommer folk börja skärpa till sig? Jag tvivlar starkt på det, tror inte folk tar "hotet" på allvar, vi har blivit så bekväma, vi tror allt ska fixa sig utan att vi drar vårt strå till stacken..

Jag får dåligt samvete av att vrida upp värmen, duscha i över 30min, åka bil till jobbet,(när det bara tar 3min att gå), sova med tänd lampa m.m. Trots mitt dåliga samvete gör jag inget åt saken, jag drar inte mitt strå till stacken, jag tänker:

"vad spelar det för roll om jag minskar på dittan och datten? Ingen annan gör säkert det, jorden är redan förstörd"

Jag både äter av kakan och vill ha den kvar.
Vi läser om diverse problem dag ut och dag in, vi funderar på det i en, två dagar och life goes on, vips så har man glömt allt det dåliga och lever som en egoist med: det-jag-inte-ser-lider-jag- inte-av-attityd, vi är inte redo att offra alla våra förmåner för miljön.
Men snart kan vi inte blunda längre, snart kan vi inte låtsas som att problemen är för långt borta, att det inte rör oss.

Satt och diskuterade detta med pappsen och min kusin förra veckan, min kusin sa:
"Ähh, vem bryr sig, jag kommer vara död sen länge när problemen når oss"
"Ja, men dina 2 barn då?, sa pappa.

Då blev han tyst, och började fundera, han hade inte tänkt så långt, tanken hade inte ens slagit honom. Jag som inte ens har fått några barn än tänker på det hela tiden, oroar mig, och är allmänt nojjig, trots att jag inte gör nåt speciellt för att "hjälpa" till. Det är dags att ta sig själv och alla man känner i kragen, make a difference..

Ledsen dag idag..

Jag glömde min pappas 50årsdag idag, min älskade pappa fyllde 50 och jag sa inte ens grattis. Sin present fick han för en månad sen, en 3veckors semester till Turkiet med mamma. Jag har jobbat så mycket på senaste att jag totalt glömde bort vad det var för datum idag. På jobbet tidigare var det en som frågade mig vad det var för datum, jag sa den 3dje, och kom då på att pappa fyllde år, tog fram min tel för att ringa och säga grattis, men ångrade mig, tänkte att jag skulle överraska honom med blommor och tårta istället när jag kom hem från jobbet. Det var så stressigt på jobbet att jag under dagens lopp helt glömde bort "överraskningen". Önskar att jag hade ringt då när jag var på jobbet. Åkte hem, utan att säga ett ord, pappa och min kusse började dricka och jag påpekade för pappa att det inte var bra för honom att blanda vodka med redbull, då sa han:

"Jag har rätt att dricka vad jag vill idag. Idag fyller jag 50, och ingen kommer ihåg det.."

En rostig kniv i hjärtat, exakt så kändes det, jag blev så ledsen, MAN GLÖMMER INTE SIN PAPPAS 50ÅRSDAG! Jag som aldrig glömmer sånt, jag har alltid planerat att göra nåt skojigt för pappa sen flera år tillbaka, och jag sa inte ens GRATTIS förens han påminde mig.

Mår jättedåligt nu, ska upp tidigt köpa tårta och blommor, skriva ett gulligt kort, säga förlåt, det värsta är att JAG är ALLTID den som tjatar om just hans födelsedag, och den viktigaste av alla födelsedagar, glömde jag..

Vad ledsen pappa måste ha varit hela dagen, ingen av hans barn eller fru ringde honom..
Min gosiga söta lilla Nallebjörns pappa, förlåt mig..

:'( *brustet hjärta*

Döden.

Har ni någonsin funderat på döden, eran egen död? Klart ni har, vem har inte det egentligen? Kanske ett litet barn som inte hunnit lära sig vad "död" innebär. Jag har funderat mycket på det här med döden, har till och med planerat min egen begravning in i minsta detalj, dör jag ogift ska jag begravas i en brudklänning, mina vänner vet hur den ska se ut, och jag vill även ha öppen kista, mina nära och kära ska se mig en sista gång innan maskarna börjat mumsa på mig. Vill absolut inte ha en religiös begravning. Varför inte det då? -Jag är inte religiös och har aldrig varit det, det finns liksom inte inom mig, jag respekterar de som tror, det är fint, men inget för mig, skulle vara hyckleri på nåt sätt. Lite sinnessjuk är jag nog som ens planerar detta, men man måste vara förberedd på allt.

Jag är inte rädd för att dö själv, jag är rädd för att mina nära och kära ska mista livet, det känns som en kniv i hjärtat varje gång jag tänker tanken, en och annan tår kan även rinna ner för kinden av blotta tanken. Jag vill dö först av alla, jag vill inte känna smärtan av att mista människor jag älskar. Egoist? -Ja, jag är nog det.
Tanken om döden dyker mest upp när jag kör bil av en konstig anledning, kanske för att de flesta jag känner är fartdårar, inklusive mig själv.

En annan grej jag brukar tänka på är; vilka kommer att veta att jag dött? Med detta menar jag tex. i vårt samhälle är man ju nästan handikappad om man inte vet hur man öppnar en dator, och vi som lärt oss detta, vi lär känna nya människor, även om man inte träffas, finns det internet-vänner som kommer att betyda väldigt mycket för vissa av oss, människor man vågar öppna sig för, människor som lär känna en(i vissa fall) bättre än ens vänner in real life. För visst är det väl så, förutsatt att man är ärlig, en person du sitter och skriver med lär känna dig, inte ditt utseende, utan dig, det som finns inom dig, det som inte syns på utsidan. Skulle dessa undra om de inte hörde något från mig på ett tag att det hänt mig något? Skulle de försöka få tag på mig? Skulle ni? Jag skulle.
Jag har några stycken som jag värderar väldigt högt, människor som inte mina andra vänner känner(men självklart har de hört talas om dem), människor jag skulle vilja ha på min "sista resa" i livet.

Vet alla mina nära hur mycket jag älskar dem? Jag hoppas verkligen det, vill helst inte vara osams med någon, är inte ett dugg långsint, klarar inte av det. Tänk om det skulle hända något med mig eller personen jag tjafsat med, skulle gå under, blir helt tårögd av att tänka dessa tankar, känner att det börjar brinna under ögonlocken.. Oj oj oj, där rann den första tåren..
(Fick nog med allt skulle jag tro nu, ska sluta skriva innan jag börjar böla på riktigt.)

NI vet vilka ni är, om ni läser detta, vilket jag hoppas att ni gör.

E> E> E>I LOVE YOU GUYS SO F-CKING MUCH! <3<3<3

Lev dagen som om den vore er sista, vårda och älska era nära och kära, jag försöker det i alla fall, så gott jag kan på alla vis, även om jag inte lyckas lika bra alla gånger.

Detta tar fan priset.

Måste bara citera en text här i min blogg som jag läste på ett forum angående snålisar, den här idioten tar priset.

"För ca. 4 år sedan så hade jag en vän. Låt oss kalla honom Fredrik. Fredrik var lite av en lokalkändis eftersom han var så snål. Innan jag lärde känna honom så trodde jag historierna om honom var rykten; men det visade sig att han var snålare och girigare än historierna beskrev honom som. Berättelsen nedan är helt sann och ej överdriven. Här kommer en av alla historier jag har lust att berätta.

Fredrik var ensam hemma och ville ha sällskap. Så han ringde sin käre vän Nostromo och frågade om han ville ta det lugnt lite hemma hos honom en kväll, käka lite grann, se på en rulle. Hans morsa var nämligen bortrest. Ja visst - sade Nostromo och tänkte ta att det skulle bli trevligt att se på någon rulle.

Nostromo gick hem till Fredrik och de började göra i ordning lite käk.

"Han är nog inte så snål som jag trodde den här killen" tänkte jag för mig själv, när han tog fram lite käk. Middagen blev ganska bra, pasta med falukorv. Det skulle bli trevligt att sätta sig ner i soffan och bara titta på nån film. Han hade visst vart och hyrt en rulle på lokala filmbutiken: Diehard 1. "Fan vad schysst... sa jag lite högt för mig själv". Fredrik såg ovanligt snäll ut, och jag tänkte att han måste mognat en smula, och att snåleritet försvunnit. Det var första gången jag såg filmen, så jag var rätt insatt. Fredrik hade sett filmen någon gång förut så han gick när det var som mest spännande till köket för att "fixa lite grejer" sade han.

Klockan slog 1 och jag ropade till Fredrik i köket att jag tänkte sticka eftersom jag skulle upp tidigt dagen därpå. Det hade varit en trevlig kväll och det skulle bli skönt att gå och sova.

Helt plötstligt ser jag Fredrik som kommer springades ut ur köket och skriker "vänta!". Han hade med sig en lapp, och jag kom att skratta ihjäl i trappuppgången.

Falukorv - 29 KR (8 bitar)
Pasta - 20 KR
Läsk: 21 KR
Die Hard: 45 KR
Övriga kostnader - 50 KR (El, diskmedel, vatten, arbetskostnad)

ARBETSKOSTNAD???? Hela 'kravbrevet' var helt jävla otroligt, men arbetskostnaden var nog droppen som fick bägaren att rinna över. "

Jag har skrattat åt detta hela dagen, fatta att det finns typer som Fredrik out there.. FYYYYY!
Nu är kl 03.30 och Kurdishflower ska sova.

Frihet.

Vad är inseglet på den uppnådda friheten? - Att inte längre skämmas inför sig själv.
ur "Den Glada Vetenskapen" av F.Nietzsche

Ett citat jag verkligen fastnade för när jag bläddrade igenom boken, kloka ord som stämmer och som många borde lägga på minnet. För mig är just sann frihet när man inte längre skäms inför sig själv, när man vågar tro på sig själv, vågar vara sig själv helt och fullt ut, utan att bry sig om vad andra ska tycka och tänka.

Återkommer senare om just det här ämnet, lite snurrig i bollen just nu.

Dödshjälp.

Efter att ha diskuterat lite på ett forum angående om det är rätt eller fel att ta livet av någon av barmhärtiga skäl eller inte, har jag fått mig en liten funderare.
En far tog livet av sin 12åringa dotter, hon led av flera obotliga sjukdomar och var lika utvecklad som en 3månaders bebis i hjärnan.
Ett annat fall, en kille är med i en trafikolycka och hamnar i koma, läkaren säger att det finns en minimal chans för killen att vakna upp och om han någonsin vaknar kommer han inte att vara "normal". Hans familj bestämmer sig för att stänga av respiratorn.
Agerade dessa två familjer rätt eller fel?

Jag anser att fadern i det första fallet agerade rätt och osjälviskt, hade han dödat sitt barn för sitt eget välbefinnade, för att lyfta en börda från sina axlar, hade han kunnat göra det mycket mycket enkelt för sig själv och lämnat bort henne, och levt hur bekvämt och ostört han ville. Men han valde att ta den svåra vägen, han valde att strunta i sina egna instinkter och sin egen sorg, förlusten av sitt eget kött och blod, och gjorde slut på hennes lidande. Och att göra nåt sånt kräver en hel del mod, mycket starkt gjort. Ingen frisk förälder vill överleva sina barn. Han gjorde det han gjorde av kärlek till sitt barn. Jag förstår honom, men tror dock inte att jag har den styrkan, det modet att kunna ta någon annans liv, jag kan inte veta 100 procentigt hur jag skulle reagera i stundens hetta.

Fall nummer två, även där anser jag att familjen agerade helt riktigt, jag skulle agerat likadant, utan tvekan, det är bara egoistiskt att hålla honom vid liv. Egoistiskt hur? Jo, för att den som låter honom leva vidare vid en maskin medvetslös eller låter honom vakna upp förståndshandikappad gör det av rent egoistiska skäl, han/hon vill ha kvar den sjuke i livet, oavsett vad. Man älskar personen ifråga och vill inte släppa taget, utan att tänka på konsekvenserna.

Angående dödshjälp, är jag även där för det. Vill en person som lider dö, anser jag att han/hon har rätt att bestämma över sitt eget liv. Skulle jag bli kopplad till en respirator*tar i trä*, förlamad från halsen ner eller något annat hemskt som orsakar mig lidande, skulle jag vilja dö, skulle jag inte lyckas ta livet av mig själv, skulle jag vilja ha hjälp från någon, och denne/denna någon borde ej bli straffad för att han/hon räddade mig ur mitt lidande. Det är för mig, enligt min egen åsikt inget värdigt liv att leva. Men vem är egentligen jag att säga vad som är ett värdigt eller icke värdigt liv att leva? Hur vet man egentligen vad som är värdigt och icke värdigt, hur vet man vem som har rätt och inte rätt att leva? Jag har funderat på detta i två dagar nu och finner inget vettigt svar, vet bara att jag har förståelse för båda fallen.

Misstolka mig inte nu, jag har ett stort hjärta, jag är inte Hitler, jag vill inte se alla sjuka, gamla och utvecklingsstörda döda, jag skriver bara ner mina egna tankar och åsikter om hur JAG skulle vilja ha det. Sen tycker jag inte att NÅGON har rätt att ta någon annans liv rent principiellt. Fallen jag tagit upp är extrema undantagsfall.

Allt som går och heter kärlek.

Oj, nu har jag inte skrivit på ett bra tag, har inte haft lust om jag ska vara helt ärlig.
Nåja, i'm back now..

Alla som läst min blogg har nog märkt för länge sen att jag är en hopplös romantiker, den som alltid har trott på "den stora kärleken", väntat på min "Mr right".
Jag började läsa en bok för inte så länge sen, som ändrade min tro på kärleken.
Jag skulle vilja dela med mig av den texten:


Allt som går och heter kärlek. - Girighet och kärlek: hur olika reagerar vi inte för dessa två ord! - och ändå skulle det mycket väl kunna vara fråga om samma instinkt, som fått namn två gånger, ena gången pejorativt utifrån de redan besuttnas ståndpunkt, hos vilka instinkten lugnat sig något och som nu oroar sig för sin "egendom"; andra gången utifrån de otillfredställdas, de hungrigas ståndpunkt och därför glorifierad som "god". Vår kärlek till nästan - är den något annat än ett begär efter ny egendom? Och på samma sätt vår kärlek till kunskapen, till sanningen? och över huvud taget lusten till allt som är nytt? Vi blir så småningom trötta på det gamla, det som vi redan har i tryggt förvar, och sträcker fram händerna på nytt; inte ens det skönaste landskap kan efter tre månader med någon säkerhet påräkna vår kärlek, och istället är det någon mer avlägsen kust som eggar vårt habegär: det ägda minskar vanligen i värde genom att ägas. Vår aptit på oss själva håller sig levande på så sätt att den ständigt införlivar nytt stoff med oss själva - det är just detta som är att äga. Att bli trött på en ägodel, det är detsamma som att bli trött på sig själv.(Man kan också känna olust av att få för mycket - även behovet att kasta bort saker och dela ut gåvor kan göra anspråk på den smickrande benämningen "kärlek".) När vi ser någon lida, så begagnar vi gärna det tillfälle som därmed erbjuder sig att lägga beslag på honom; så gör exempelvis den medkännande filantropen, också han kallar det begär efter ny egendom som väcks hos honom för "kärlek" och gottar sig åt det som åt en hägrande ny erövring. Det är emellertid i könskärleken som karaktären av habegär tydligast träder i dagen: den älskande kräver ovillkorligt ensamrätt att förfoga över den av honom åtrådda personen, han kräver en lika ovillkorlig överhöghet över hennes själ som över hennes kropp, han vill ensam vara älskad och leva och härska i den andra själen som inbegreppet av det högsta och mest eftersträvansvärda. Om man betänker att detta inte innebär något annat än att utestänga alla andra från en kostbar välsignelse, lycka och njutning: om man betänker att den älskade är inriktad på alla sina rivalers utarmning och försakelse och helst skulle vilja vakta som en drake på sin gyllene skatt, som om han vore den hänsynslösaste och mest egoistiske av alla "erövrare" och utsugare: om man slutligen betänker att i den älskandes ögon hela den övriga världen bara är likgiltig, blek, värdelös, och att han är beredd att göra varje uppoffring, störa varje ordning, åsidosätta varje intresse: så kan man verkligen inte annat än förvåna sig över att könskärleken med sitt vilda habegär och sin orättfärdighet har blivit så förhärligad och höjd till skyarna som den i alla tider har blivit, ja att man ur detta slags kärlek till och med har härlett begreppet kärlek som motsatsen till egoism, medan den i själva verket kanske är det mest ohöljda uttryck för egoism som står att uppleta. Här har uppenbarligen de icke besuttna och otillfredställda bestämt språkbruket - det har väl alltid funnits alltför många av den sorten. Sådana som fått mycken egendom och mycken mättnad på sin lott i detta hänseende har väl någon gång låtit undslippa sig en glosa om den "rasande demonen", som den älskvärdaste och mest älskade av alla atenare, Sofokles: men Eros har alltid skrattat gott åt den sortens hädare - just de har alltid varit hans största älsklingar. - Det finns väl här på jorden på sina ställen ett slags fortsättning på kärleken, där detta giriga begär hos två personer efter varandra har undanträngts av en annan sorts begär och girighet, en gemensam högre hunger efter ett ideal som står över dem: men vem känner till denna kärlek? vem har upplevet den? Dess rätta namn är vänskap.

- F.Nietzsche

Ni som läser detta får gärna skriva om er syn på kärleken i min gb, existerar kärleken, eller är det bara en illusion alla otillfredställda har?

Semester

Är på semester, tillbaka om en månad.

Die

http://media.putfile.com/08-christian-walz-die-non

*..Would you like to become what you are
That ain’t such an honest set of mind
Could you try to let go of your stars

That would let you be one of a kind
Be some one that I admire
Now the good words left to...

Die
Let the beauty of it die
Let it wither there to die
Then I saw you let it die
To my surprise

Couldn’t you be the one
The one I knew from the past
Where it all began
We promised that this would forever last
We were best of friends and you
You were all that you were that’s why
We lost track of time
How I miss it

But there’s no good word there to find
Nothing left there to admire
Now the good words left to...

Die
Let the beauty of it die
Let it wither there to die
Then I saw you let it die
To my surprise

You call it a lack of time
Your call hasn’t changed your mind
You may haven’t seen yourself
You haven’t been yourself
But you gotta hit rewind

You call it a lack of time
Your call it another kind
You may haven’t seen yourself
You haven’t been yourself
But you gotta face and find

You call it a lack of time
Your call hasn’t changed your mind
You may haven’t seen yourself
You haven’t been yourself
But you gotta hit rewind

You call it a lack of time
Your call it another kind
You may haven’t seen yourself
You haven’t been yourself
Ohhh

Die
Let the beauty of it die
Let it wither there to die
Then I saw you let it die
To my surprise..*

Bla bla

*Hellre sårad av sanningen, än lycklig av lögnen*

Fobi

Fobi (av grek. fobos, "fruktan"), en irrationell rädsla för någonting som normalt inte motiverar en sådan reaktion. Fobier tycks ofta röra sådant som var farligt för människan i vår tidiga utveckling, som höjder, ormar och spindlar. Det finns dock även många fobier som inte passar in i den mallen.

Detta enligt wikipedia, den fria encyklopedin.

Alla har någon sorts fobi, vissa är rädda för höjder, andra för småkryp, och väldigt många har fobi för ormar, jag är en av dem.
Efter att ha läst i diverse tidningar om utsläppta reptiler i det fria av ägare som kommit underfund med att de inte har tid för djuren mer eller reptiler som rymt från sina hussar, har min rädsla för ormar ökat. =/

Man kan inte ens känna sig trygg i sitt eget hem längre!
Jag vågar knappt sova med balkongdörren öppen nu mera, jag får för mig att en orm ska komma slingrandes genom dörren, rakt in i min säng.
Chansen att en orm ska slingra sig upp till just min balkong är liten, men den finns, man vet aldrig. Tanken skrämmer mig nästan till döds.

Som liten plågade jag och mina vänner ormar, vi tog fast dom med en pinne, gjorde ett hål i ormen, och försökte döda den, höll fast den, och mosade skallen med en sten.
Jag vet inte riktigt var min ormfobi kommer ifrån och när jag fick den. Nu är den här, och den plågar mig så oerhört mycket. Ibland glömmer jag helt bort allt som har med ormar att göra, men oftast står tanken av ormar och lurar i mitt bakhuvud.

Jag vet att jag kan bota mig själv från denna fobi, jag är stark och klarar vad som helst bara jag får lite tid på mig, vänja mig vid tanken.

Jag minns en gång för länge sedan när min bror hade en 2m lång gummiorm hemma, han brukade skrämma ihjäl mig med den. Anyway, en dag bestämde jag mig för att bli kvitt min fobi för den ormen, så att min bror aldrig mer kunde skrämma mig med den.
Jag var ensam hemma, jag tog moppen, lyfte ormen med hjälp av den, la den så långt bort som möjligt från mig själv, men tillräckligt nära för att jag skulle kunna nå den med moppskaftet. Nu satt jag där öga mot öga med min största rädsla. Jag tittade på ormen, och det kändes som att den titta på mig. Jag tog små steg i ormens riktning, hela tiden hade jag moppen i handen,som jag rörde vid den med, efter en lång stund, var det inte moppen som snuddade vid ormen, utan det var min hand. Jag minns att jag bara rörde vid den snabbt, sen igen, och igen, till slut kunde jag ha min hand på den i mer än 3sek, efter en ännu längre stund vågade jag till och med hålla i den. Jag satt där en bra stund, till slut höll jag den, vände och vred på den, och jag kunde konstatera att den här leksaken gjord av gummi, inte kunde skada mig.
Jag hade på egen hand gjort mig av med fobin gentemot ormen, jag var stolt, mycket stolt över mig själv.

Så har jag gjort sen dess med alla mina rädslor och inre demoner, sett dem "i vitögat", försökt bearbeta dem i min egen takt, för att till slut övervinna dem helt..

Ångest

Usch usch usch, kan inte bara den här känslan försvinna, gömma sig, och aldrig dyka upp igen?
Känslan jag syftar på är ångest. Jag hatar att ha ångest, känner det hela tiden. Det är så mycket man drömt om, planerat, som aldrig har slagit in, som man aldrig riktigt tagit tag i heller.

För varje dag som går, känner jag mer och mer ångest över mitt liv.
Det var inte såhär det skulle vara.. Det var inte här jag skulle stå idag..
Nu gör jag det, jag vet vad som ska göras, men finner inte riktigt motivationen, orken att ta tag i det, tiden flyter förbi, och jag tänker; "Imorgon, imorgon ska jag göra det"
Morgondagen kommer, ändå står jag på samma platta.

Om jag drömmer mig bort i tankarna en lite stund, ser jag en tjej i sina bästa år. Hon har bara ett år kvar till sin högskole examen, planerar sitt bröllop med sin "Mr right" som ska äga rum sommaren efter sin examen. Efter 2års äktenskap och massa resande får hon sitt första barn, därefter skaffar hon 3 till.. Innan hon är 30 har hon ett bra jobb, en underbar make, och 4 söta små bebisar..

Det var vad jag hade planerat, drömt om..

Nu sitter jag här framför datorn och slår mig själv i skallen för alla val jag gjort i det förflutna, val gjorda av en godtrogen naiv liten flicka. En tös som offrade sitt allt för andra, prioriterade ALLT utom sig själv först.

En tös som har all potential i världen för att lyckas, för att uppfylla alla sina drömmar, men det fattas en pusselbit, en liten bit som kan sätta allt på plats, motivation.

Svek

Mitt inre är fyllt av den starkaste orkan, alla känslor, alla tankar bara virrar runt, utan att riktigt hamna på rätt plats och i rätt ordning. Jag försöker ransaka mig själv, men strykan inom mig är som bort blåst. Jag finner inga ord som kan beskriva den laddade känslostormen inom mig, en storm jag helst av allt kunde vara utan.

En storm jag aldrig trodde att jag skulle befinna mig i igen..

Tillit/Vänskap

Har ni någonsin blottat eran själ för någon och trott att det varit ömsesidigt?
För att sen få en kniv stucken rakt in i hjärtat tusen gånger om, vilken smärta..
Det har jag, och det gör så oerhört ont. Jag hatar mig själv för att jag är så svag just nu, för att jag ens bryr mig..
Men i guess, that's just who i am, så har det alltid varit. Jag bryr mig alldeles på tok för mycket. Jag tror att alla ser världen som jag ser den, att alla tänker som jag gör, jag har fått smaka på baksidan av fantasin jag levt i.
Som en person sa till mig en gång : "Bry dig, men bryr dig om rätt saker"

Yes indeed, så sant som det var sagt.
Idag har jag bestämt mig för att sluta bry mig om människor som inte förtjänar min omtanke. Hädanefter ska jag sätta mig själv i första rummet, always! Egoistisk, det är det man måste vara i denna värld för att lyckas, för att räknas har jag kommit underfund med.
Aldrig mer, never no more, ska jag känna det jag känner nu, inte en chans.
Jag ska gräva djupt inom mig själv, jag ska finna henne, hon, ni vet, den starka flickan inom mig. Hon finns där,jag vet det, men har lite problem att träda fram just nu, måste bara ge henne lite tid. Tiden läker alla sår sägs det..

Men just nu, just i denna sekund, mår jag så himla dåligt, fast jag inte borde göra det. Detta har jag ju varit förberedd på, jag visste att den här dagen skulle komma. Den dagen då jag samlat på mig tillräckligt med mod för att våga konfrontera, mm, just den dagen, var det idag.. En ledsen dag.
Det gör ont, så ont, jag finner inga ord för att beskriva vad som pågår inombords, bara att det är ett virr varr av känslor, ilska, sorg, besvikelse..

Men vem har sagt att det är lätt att förlora en vän..?

:'(

Droger

Som ni sett tidigare i min blogg skrev jag om en vän till mig som hamnat i drogernas värld.
Jag har nu börjat smälta det, och funderat, försökt att förstå.
Jag har fått en helt annan bild av drogmissbrukare nu. För mig var en pundare i klass med en alkis ute på en parkbänk, en sorglig patetisk människa, som har förlorat sig själv så pass, att han/hon slutat bry sig om allt det fina i världen, en individ som tappat hoppet och känner att han/hon inte har nåt kvar att leva för längre.-Det är vad en narkoman var i min lilla värld.
Den typiska stereotypen som de flesta av oss förknippar med missbrukare.

Jag har kommit att lära känna en person, som jag aldrig, aldrig skulle tro sysslade med droger, en lärd ung man, med en lysande framtid framför sig, med massor av potential, en person som kan bli precis vad han vill, utan några som helst problem.

Min vän, han som fastnat i drogträsket, han är ung och även han har en lysande framtid framför sig. En mycket smart kille som jag inte ens i min vildaste fantasi skulle förknippa med droger. Han är inte den typen, tillhör inte "pundarvärlden", passar inte in där.

Nu står jag här, och vet absolut inte vad jag ska göra, vad jag ska säga, det enda jag kan göra är att finnas där för honom, vara ett stöd.
Jag ska försöka göra allt i min makt att få honom ren från skiten, jag tänker inte sitta här och se på medans han fördärvar sitt liv, no way! Hur jag ska gå tillväga vet jag inte än, men jag ska lyckas, hoppas det i alla fall.

Jag har så svårt att förstå hur intelligenta personer som honom väljer att ta den vägen? Jag har svårt att överhuvudtaget förstå varför folk börjar röka vanlig tobak efter alla: "Våga säga NEJ till droger och våld-föreläsningar" i skolan och alla andra avsräcknings-metoder som finns på reklampelare, i tidningar etc. Det räckte för att avskräcka mig, och det borde räcka för alla andra också kan man tycka, men tydligen når inte budskapet fram, tyvärr..

Antar att vissa vill prova sig fram, förbjuden frukt kanske alltid smakar bäst, som man brukar säga, vad vet jag? Det är lätt för mig att sitta här och fördöma något jag aldrig har testat själv.

En dikt.

"Framför mina tomma blickar, är dagarna nattens likar…
Jag, färgad av traditionens mörka gränder.
Bakom mina svarta ögon, finns blott blodiga sorgebäckar…
Du, förvirrad av svenskars flyktiga trender.
Jag skriker, din mascara rinner, mitt hjärta duckar…
Vi, offer för jämlikhet kontra kurdisk heder. "

-Heresh

Detta skrev en nära vän till mig, jag var bara tvungen att citera det här i min mixade lilla blogg.
Det han menar med denna fina dikt är att, alla "problem" vi har här i Sverige, skulle inte funnits om vi befann oss i vårt vackra Kurdistan. Kulturkrockar skulle ej existerat, vi hade inte virrat runt som yrhönor här i kalla Norden.

Missförstå mig inte nu, jag älskar Sverige, och jag är Sverige evigt tacksam för att vi togs emot med öppna armar, och att ni gav oss ett hav av möjligheter, en chans..

Kurdistans framtid..

Efter att ha läst ett antal inlägg på ett kurdiskt forum, fick jag mig en liten tankeställare.

Det började med att en kille skrev en tråd om att många väljer att åka ner till welat(hemlandet) och hitta sig en maka/make. Och han ansåg att dom gjorde det av en specifik anledning, just för att våra kurdiska systrar och bröder här i Europa inte duger till, vi är inte tillräckligt kurdiska av oss helt enkelt.

Sedan läste jag ett annat inlägg där en kille som befinner sig i Kurdistans huvudstad Amed(Diyarbekir) skriver att våra landsmän demonstrerar för araber. Inte nog med det, så talar dom även på turkiska, för det anses vara förnämare, man är "societet" om man byter ut kurdiskan mot turkiskan, man har högre status, lever en lyxigare livstil än den fattiga hederliga kurden.
Och allt detta i Amed, Kurdistans s.k huvudstad!!! Hur kan detta vara möjligt?

Nu utgår jag ifrån det som pågår i bakur(norra kurdistan/östra turkiet, för er som inte vet), utifrån sånt jag själv sett och hört, så ja, jag generaliserar mycket.

Vill bara lätta lite på mitt bekymrade hjärta.. Är bekrymrad på riktigt, för vår framtid, är lite rädd för att dagens generation ska råka "glömma" allt det kurdiska, värdesätta annat före. Jag är orolig för att klyftan mellan kurder ska bli större än vad den redan är.

Jag vet massa kurmancer som hatar soraner, kallar sina egna landsmän för iranier/araber, och vise versa, barn som inte ens vet vad kurd och kurdistan är.
När man frågar barnen var kommer ifrån, säger ungen: "Turkiet".
Jag har lyckats "rädda" några av dessa barn, lärt dom om Kurdistan, och att dom är kurder, inte turkar.
En av dom, en 5åring sa: "Men jag kan inte kurdiska, hur kan jag då vara kurd?"

Kändes som en kniv i hjärtat, vår generation måste ändra på detta. Vi KAN om vi VILL.
Jag ska göra allt i min makt för att förhindra detta i a f.

Vi är inte som kurderna i Kurdistan, här har vi haft möjligheten att utvecklas, bilda oss, det finns INGENTING som kan hindra oss från att lära oss mer om kurder och kurdistan och bedriva kurdayeti. Här finns inga turkar/perser eller araber som förtrycker oss, tvingar oss gå i deras skolor, lära oss deras språk, och anamma deras kultur. :)
Här är man inte "modern" när man pratar på turkiska.

Nu när vi har världens chans att utvecklas maximalt, tycker jag att vi ska utnyttja det så mycket det går. När vi lärt oss ALLT som finns att veta om vårt kurdiska arv, utbildat oss, då kan vi åka ner till vårt kära Kurdistan och lära våra kurdiska bröder och systrar allt vi vet.. Eller så kan vi sitta här och se på medans turkarna sakta men säkert hjärntvättar våra landsmän och fortsätta snacka en massa gojja och smutskasta varandra åt höger och vänster..

Som sagt, allt ligger i våra händer nu, VI är framtiden, VI bestämmer åt vilket håll bollen ska rulla..

Kärlek

En kille skrev :

"Min fjärde insikt är att den sanna kärleken inte omfattar enbart en person, en partner, utan de alla den drar med sig i sin färd"

Och han har rätt på sätt och vis där, man har nog en plats för alla man haft nåt att göra med i sitt hjärta. Jag tror att alla man träffar på vägen, bara är "uppvärmning" eller vad man nu ska kalla det, tills man träffar den SANNA och ÄKTA kärleken..

Jag tror på den "STORA KÄRLEKEN", när man träffat den rätta/rätte, känner man det med hela sin själ och sitt hjärta, ALLA pusselbitar fallar på plats och man behöver inte : "blunda för hans/hennes mindre bra egenskaper"

Utan ALLT är rätt från start till slut, och man lever sedan lyckliga i alla sina dagar(önsketänkande enligt många, ingenting är omöjligt, det kan faktiskt hända!). Men tyvärr nöjer vissa sig med mindre, ger upp, och söker ej efter den stora kärleken. Även jag har gjort det misstaget.

Jag trodde att jag funnit honom, men jag hade fel, och nu långt efteråt, inser jag att jag "tvingade" fram mina känslor, trots att jag visste innerst inne att det inte var "rätt". Jag nöjde mig med mindre, jag tänkte : "Han är en bra kille, en svärmorsdröm, jag kan ändra på honom"

Jag såg alla varningsflagg tidigt i vårt förhållande, men jag fortsatte att kämpa, jag ville få det omöjliga att fungera. Kanske beror detta på min uppfostran, och det man sett under sin uppväxt, att mot alla odds, står man vid sin "mans" sida, oavsett hur dåligt det än blir. Förväntas man att stå där, ta emot allt. Särskilt när halva släkten vet om "din kärlek", då är det ännu värre, man börjar tänka på andra före sig själv. Man tänker på hur "Ayb" det är ; "Alla vet, ingen kommer vilja ha mig sen" etc.

Jag var i ett förhållande i 3,5 år. Vi hade våra bra stunder, it wasn't all bad, men anledningen till att det höll så länge, var just för att ALLA visste, med alla, menar jag då föräldrar och släkt.
Jag kanske är lite "bondig" av mig som tänker på följande vis. Men jag har alltid tänkt, den killen jag presenterar för mina föräldrar, det är killen jag gifter mig med, MR Right.
NU blev det inte som jag hade tänkt. Mina föräldrar fick reda på det av misstag, utan att jag ville det, och när dom ändå fick reda på det, då tog mitt förhållande en helt annan vändning, allt blev seriöst helt plötsligt.

En annan sak jag gjorde fel redan i början, var att jag blev tillsammans med mitt ex utan att vara kär. Jag gillade honom, älskade honom, som en vän. Och jag visste att han ville ha mig, inte bara som vän, utan mer. Som jag skrev tidigare i detta inlägg, "nöjde jag mig med mindre". Jag hoppade in i ett förhållande, just för att jag tänkte att han var en bra kille, trots att gnistan inte fanns där, trots att det inte gick en stöt igenom hela min kropp, från topp till tå av bara tanken av honom.
Gnistan kom senare, fjärilarna i magen, förälskelsen kom mycket senare.. den var påtvingad. Och jag föll för honom. Och på vägen dit, förlorade jag mig själv någonstans på vägen.
Den starka, självständiga tjej jag en gång var, fanns inte längre. Istället förvandlades jag till en förtryckt svag individ, mitt självförtroende som var på topp, begravdes långt ner under marken.
Allt kretsade runt honom, denna blyga, underbara kille, förvandlades sakta men säkert till något han inte varit, eller framställt sig själv som från början.
Jag visste att han var lite osäker på sig själv i början av vårt förhållande, men då tyckte jag bara att det var "gulligt", det jag inte visste då, var att detta var allt annat än gulligt.
Det där, stark vs svag/osäker, det var bara ett trick, att få mig dit han ville. Och jag var ett lätt byte, godtrogen och naiv som jag var. Jag tyckte synd om honom, jag tänkte att jag som är starkare, kan ta emot allt, han är svag, han mår dåligt, och dittan och dattat. Att jag skulle hjälpa honom ur hans miserabla situation, var det jag själv som utfyllde den rollen, som enligt mig var tillägnad honom..

Jag har nyss funnit mig själv, blivit mitt gamla jag igen, vägen hit har inte varit lätt, men nu står jag här, i egen hög person. Och denna gång ska jag inte göra om samma misstag, det är alltid lätt att vara efterklok, ibland måste man som sagt gå igenom "olycka" för att finna lyckan..

Trots allt detta, har jag inte tappat hoppet om kärleken.
Jag ska ha tålamod och vänta, på min kurdiske prins.
En vacker dag kanske vi hittar varandra, vem vet, han kanske redan finns i mitt liv, utan att jag är medveten om det..

Hopplös romantiker? ...mmm perfekt beskrivning på lilla mej ;)

Allting är inte alltid som man tror..

Här är en text jag fick i ett mail, jag tog mig tid att läsa det. Det som står i texten stämmer verklingen, INGENTING är som det ser ut att vara.

Ibland måste man möta motgångar i livet, må riktigt dåligt, för att sen kunna uppskatta och värdesätta det som är bra i livet, som tex, alla de fina människor man möter under livets gång, vissa påverkar oss mer än andra.

Finns en i mitt liv just nu, som påverkat mig så oerhört mycket, så mycket att jag själv blir förvånad. Jag är väldigt glad över att jag fått chansen att lära känna den här personen, mycket av det jag lärt mig av honom, kommer jag att bära med mig i mitt hjärta för alltid.

Du vet vem du är.

I alla fall, here goes :

Två resande änglar kom till en rik familj för att övernatta. Familjen var hänsynslös och de fick inte sova i ett gästrum. Istället placerades de i ett rum i en kall källare. När de skulle lägga sig såg den äldre ängeln ett hål väggen och lagade det. Då frågade den yngre ängeln varför hon lagade hålet. Hon svarade:

"Saker är inte alltid sådana som man tror."

Nästa natt övernattade de i ett fattigt hus. Snälla husvärden delade sin middag med dem och de fick sova i deras sängar för att vila sig ordentligt. När de vaknade nästa dag såg de husvärden och hans fru gråtande. Deras enda ko låg döende på ängen.

Den yngre ängeln var verkligen arg och frågade den äldre hur hon kunde tillåta att någonting sådant kunde hända. Den elaka husvärden hade allting och du hjälpte honom ändå. Trots att den andre hade väldigt lite, delade han det med oss och du tillät att hans enda ko dör.
Den äldre ängeln svarade:

"Saker är inte alltid sådana som man tror. När vi var i den kalla källaren såg jag att det fanns guld i det hålet så jag lagade det för att han inte skulle kunna hitta guldet, eftersom han var så girig. Förra natten när vi sov i det fattiga huset kom dödens ängel för att hämta husvärdens fru, så jag gav honom kon istället. Saker är inte alltid sådana som man tror".

Någon gång händer det saker som man är olycklig över. Tro att varje sådan händelse är till din fördel. Med tiden kommer du att få veta...

Mitt favorit stycke i hela texten. Starka ord, som verkligen stämmer.

Några människor kommer snabbt in i våra liv och snabbt försvinner ur våra liv. Några människor blir våra vänner och stannar länge i våra liv. De lämnar vackra spår i våra hjärtan. Vi blir aldrig mera som vi varit, eftersom vi lärde känna en god vän! Igår är historia. Imorgon är en gåta. Idag är en present och därför heter det nutiden. Lev och njut i varje ögonblick!

Ta vara på era nära och kära, tänk alltid till två gånger innan ni dömer någon i förväg, allting är inte alltid svart och vitt..

Ledsen..

Fick veta något hemskt nyss, ord kan inte beskriva vad jag känner just nu..
Jag är så ledsen, så ledsen.. :(

Vad gör man när man just fått veta att en person som betyder otroligt mycket för en, går på droger? Inte vilka droger som helst, utan tunga grejer..

Återkommer senare, måste smälta detta..

Förhållanden

Jag har funderat på en sak, el några saker rätt länge nu, tänkte dela mina tankar med er.

Av egen erfarenhet och det jag själv sett och upplevt så är det så att tex. När en kurdisk kille är tillsammans med en svensk, är han största toffeln, gör allt för henne, accepterar massor av saker. Men så fort en kurdisk kille blir tillsammans med en kurdisk tjej, tar han henne förgivet, behandlar henne hur skitigt som helst, oftast.

Med "skitigt" menar jag då, att det både fattas respekt och tillit, man börjar behandla sin tjej som en ägodel istället för sin käraste. Tolka mig inte fel, allt är bra i början, man svävar på små rosa moln och tror att man har hittat MR Right, den kategori av kille/killar jag beskriver nu, smyger sig fram, sakta men säkert. Allt händer mycket långsamt, till slut står man där, och vet inte vad man ska ta sig till, man tror att man är kär, att man älskar, och inte kan vara utan honom. Man tror att ingen kommer vilja ha en efter honom, för att det är det han fått dig att tro, sänkt ditt självförtroende så pass lågt, att du tror att du förtjänar allt du får.

De kurder jag känner, som är tillsammans med kurder, alla förhållanden liknar varandra så mycket, allt händer i samma följd, det är samma mönster, steg för steg. Man blir nästa orolig, är det verkligen så det ska vara?!
Är det, det vi kallar kärlek?!

Det vill jag inte tro,.vägrar tro att det är så,.(är en hopplös romantiker, all the way :$ )

Visst nu kommer vissa av er som läser detta (killar) tänka/säga :

"Vi behandlar inte alls svenska tjejer som guld, vi använder dom för en sak, bla bla bla..osv osv..kommer gifta mig med en kurd i slutändan.."

Kanske det kanske, men den svenska tjejen är omedveten om detta i de flesta fallen, hon tror att allt är en dans på rosor, och tror att hon är hela eran värld. Ni spenderar mycket tid och energi på henne, ni får ju henne att känna sig som en drottning under tiden ni s.k "playar" henne. Tar med henne på bröllop, släktträffar(vilket jag tycker är fel).

Varför tycker jag detta är fel? Skulle inte tycka det var fel, om vi kurder inte hade sån jefla dubbelmoral. Skulle tycka det var helt okej, om tjejerna också fick ta med sina respektive pojkvänner på bröllop osv. Även om detta nu var "tillåtet" skulle jag inte ta med min pojkvän, jag är lite "bondig" jag vill ej att mina föräldrar och släktingar ska träffa bara min "pojkvän", utan min fästman, den killen jag vill gifta mig med, DEN killen vill jag ta med på en släktträff, finare så, men det är bara min lilla åsikt.

Så vad kan detta bero på? Varför behandlar våra kurdiska killar oss annorlunda? Varför blir vi deras ägodel istället för att vara deras drottning?

Är det så att när våra kurdiska killar ser sina mammor ta emot mycket skit o förtryck i vår kultur, och stannar kvar trots det, att ni killar tror att VI även stannar kvar oavsett vad ni gör mot oss? Min mamma, våra mammor, så mycket orättvisor dom accepterat enbart för att göra andra lyckliga, OSS lyckliga.

Men killar, ni har fel, dagens generation av kurdiska tjejer/kvinnor kommer ej acceptera sånt beteende längre. Det är våran tur att sätta STOPP för en gång skull. Jag tänker i a f inte leva för att behaga andra längre. Man lever bara en gång, mitt liv, mina beslut, jag som ska leva med konsekvenserna.

Jag skyller på samhället, den kurdiska "bonde"mentaliteten. Misstolka inte mig nu, jag ÄLSKAR min kurdiska kultur, jag älskar våra traditioner, men vissa saker bör ändras, vi lever ej på stenåldern längre.

NU menar jag inte att ALLA kurdiska killar är på detta vis, finns massor av den bra sorten också, gäller bara att hitta honom..

En annan sak jag funderat på är :

De som tror på att hämnas, jag tror inte på hämnd. Vad tjänar man på att stanna kvar och hämnas? Varför ens utsätta sig själv för nåt sånt? Den killen som inte vill ha mig, VILL jag inte ens ta på med en tång.
Ni tjejer/killar som är på detta viset, snälla, ha lite mer självrespekt än så, varför sträva efter att hämnas? Varför ödsla tid och energi på en kille som inte vill ha dig?!
Varför sänka sig så lågt?

Detta gäller både tjejer och killar som inte fattar vinkar och inte kan gå vidare, fast killen/tjejen gjort klart för er att han/hon INTE VILL HA DIG.
Varför hänga kvar och försöka göra livet så surt som möjligt för killen/tjejen du en gång påstod dig älska el fortfarande älskar?!
Älskar man någon vill man ju att han/hon är lycklig, i vissa fall är han/hon allt annat än lycklig med dig, och då måste man ta tag i sin egen krage, och se sanningen i vitögat, släppa taget. Ingen har dött av brustet hjärta hittills.

Lycka går ej att tvinga fram.

Hade ni varit ämnade för varandra, hade ju inte han/hon sökt sig till någon annan, el sårat dig i första taget, right?!

ALLT jag skrivit, går both ways, i slutändan handlar allt om att ge och ta. Tjejer är inte bättre än killar, det var inte det jag vill komma fram till med denna text, vi tjejer är minst lika bra på att strula till det, vara dumma, såra, som er killar

Mm minsann så ä're =)

Min ängel..

Vill tacka dig, min ängel Rezan.
Du lyste upp min dag med dina vackra ord, då jag mådde som värst..

"När en blomma slår ut, genomsyrar hennes doft allt som kommer omkring henne, det får den vassaste törn att vilja mjukna, men törnar är som sagt törnar och förblir även törnar, men inga törnar kommer åt några kronblad, kom ihåg det Du är den blomman."

Dessa ord fick mig att fälla tårar.
Det är det finaste någon någonsin har sagt till mig..

Älskar dig min sötnos, min älskade lilla gumma.
E>E>E>Dile, xwashe, rinde mala xa la uci gundeeeeeee <3<3<3