"Mr Right"

Att finna den rätte/rätta, hur vet man egentligen när man funnit honom/henne? Är det nåt man vet redan vid första ögonkastet eller existerar det endast i sagornas, fantasins värld? Varje flickas dröm är att en dag stå där i sina drömmars klänning, alla flickor har fantiserat mer än en gång om hur hennes bröllop ska vara, planerat allt in i minsta detalj. Även jag har gjort detta, men den dagen känns så långt borta nu, känns nästan som att den dagen aldrig kommer att komma. Man får nästan lite ångest nu.

En person som står mig väldigt nära är inte långt ifrån "dagen D", jag är så glad för hennes skull, men samtidigt lite ledsen på samma gång, känns som att jag kommer att förlora henne, att ingenting kommer att vara desamma efter dagen då hon gifter sig.

*några dagar senare*

Jaha, nu är det dags, lilla syrran ska verkligen flyga ut ur boet, och jag blir ensam kvar. De har varit och frågat efter hennes hand på traditionellt vis. Pappa sa så klart inte "Ja" direkt(Ju fler gånger de ber om hennes hand, ju mer värde får hans lilla tös). Han sa att han var tvungen att fråga min syster och mig såklart eftersom att jag är den äldsta av oss barn, fråga om jag vill ge min tur till henne, i vår kultur brukar man vilja att man gifter sig i tur och ordning och det är inte ofta den yngre av systrarna som gifter sig först. Självklart ger jag min syster förtur att gifta sig, gullig liten sed det där ;). Pappa har nu pratat med alla i släkten, farbröder/fastrar/Morbröder och mostrarna, det är viktig att man får allas välsignelse, men det är mer för "syns" skull man gör detta, valet är min systers i slutändan.

Pappa ringde mig igår, en liten bit av vår konversation :

-Så vad ska vi ta oss till mig dig nu, vad ska hända med dig, tycker du jag sa låta henne gifta sig före dig?
Sen sa han:
-Hali ta e ci bu? Tu la orte ma.
(Ett uttryck på kurdiska som jag inte riktigt kan översätta till svenska utan att det ska låta konstigt.)
Jag skrattade och sa:
"Nej då, pappsen, jag klarar mig, hon får min tur, jag har inte bråttom"
Så skojade han till det lite till och sa:
-Du kan väl gifta dig med X eller X?
"Hahaha, jag klarar mig nog, oroa dig inte pappa, jag har min skola att tänka på nu"
-Men är hon säker, delle sor(=röda gumman, pappa kallar syrran för det)? Har hon tänkt igenom detta noga? Fortsatte han.
"Ja pappa, hon är säker, hon tycker det är pinsamt att säga detta till dig, så hon bad mig vara hennes budbärare"
Sen skrattade vi båda.

Känns verkligen skumt, lilla syrran, snorisen, är så pass vuxen att hon ska gifta sig. Min söta lilla syster, jag aldrig trodde skulle mogna, min lilla syster som alltid grät som liten, rudolf med den röda mulen, därav hennes lilla nick "Della sor". Den lilla flickan i sandlådan som _alltid_ grävde ner sina skor, och sedan kom hem utan skor och sa till mamma att hennes skor hade gömt sig. Pappa köpte nya skor varje vecka till henne, medans mina skor fortfarande såg nya ut, min lilla syster som nästan _alltid_ hade hål i kläderna. Vi kunde aldrig lista ut hur det gick till, hon kunde helt enkelt inte behålla något helt och fint under en längre period, den slarviga lilla tösen har växt upp och kommit att bli en pedant och prydlig young lady, men mina skor är fortfarande i bättre skick än hennes ;)

När jag ser min syster och hennes blivande, får jag hopp om att "Mr Right" faktiskt finns där ute någonstans, att den rena äkta fina kärleken inte bara existerar i sagornas värld.

Tårarna bränner under ögonlocken så fort jag tänker på dagen då man ska "överlämna" henne där på hennes bröllopsdag, dagen då det röda bandet blir knytet runt hennes midja..

Mirakel bebisen.

Amelia, mirakel bebisen.

Läste just på aftonbladet.se om mirakel bebisen Amelia som föddes i 21:a veckan. Helt otroligt att den här lilla flickan överlevde och är lika frisk och kry som en fullvuxen bebis nu. Hon är den första bebisen som överlevt en så tidigt födsel. Normalt sätt föds bebisar mellan den 38de och den 41:a veckan. I Sverige får man göra abort fram till vecka 22, helt sjukt om ni frågar mig. Vad är skillanden på tjejen som dödade sin nyfödda bebis och en mamma som gör abort i den 22:a veckan? I mina ögon är det ingen skillnad alls, det är mord i båda fallen. Efter 18 veckor kan en bebis både blinka och le, och man behöver då särskilda skäl och tillstånd från Socialstyrelsen för att få göra abort. Vad kan man ha för rimlingt skäl att vänta till den 22:a veckan med att gör abort?

Någon borde göra något åt den här lagen och rädda fler bebisar, en oskyldig bebis förtjänar inte att dö på det viset, en person som vet hur man gör barn, borde även veta hur man tar ansvaret för sina handlingar. Att ett land som Sverige tillåter detta, är för mig helt obegripligt.

Dumma mej!

Ilska, en hemskt liten känsla som kan få en person att göra nästan vad som helst, man tar dumma beslut, sårar de man älskar, och ångrar det bittert sen. Brukar ni fatta beslut i studens hetta och sen ångra det, men är för stolta för att erkänna det och genomför beslutet ändå, fast man innerst inne vet att det är fel? Och är man envis gör det ju inte saken bättre, då är det ännu värre.

Jag gjorde nåt dumt idag, har jättedåligt samvete.. Jag överreagerade när det gäller en liten sak, en person, vill ej säga vem, sa nåt dumt, så jag skrek:

"GÅ AV BILEN!"

"JA, DET TÄNKER JAG" , fick jag tillbaka som svar.

Sen åkte jag iväg med full fart, utan att kolla tillbaka, ville ångra mig samma sekund orden kom ut ur min mun, men skulle liksom inte ha spelat någon roll, personen ifråga är minst lika envis som mig och hade ALDRIG satt sig i bilen igen.

Och nu sitter jag här och slår mig själv i skallen och skäms, fyfan vad fult av mig, får skylla mig själv, ställa mig i skamvrån tills jag blir gråhårig.
SÅ GÖR MAN FAKTISKT INTE FRÖKEN!
Det vet jag ju, men kunde liksom inte hejda mig, och allt för en strunt sak.

Jag skickade nyss ett sms och bad om ursäkt, min ursäkt blev godtagen..

*en stund senare*

Oj oj oj, nu mår jag ännu bättre, nu har vi gosat lite, och jag börja gråta som en liten mes.
Har lärt mig en liten läxa, och hoppas ni som läser också lär er att tänka efter två gånger innan ni öppnar munnen när ni är arga.

Bebisar!

Bebisar är nog det finaste som finns på den här jorden, jag bara dör för ungar, längtar till den dagen jag får egna, tills dess får jag nöja mig med mina små kusinbarn. Man smälter varje gång de kallar en för moster, finns ingen bättre känsla.

Lilla Arda.

http://www.youtube.com/watch?v=GrSf0geiw2I

Rojen gör _allt_ för att slippa gå in, kolla in hur hon poserar.

http://www.youtube.com/watch?v=HB7rMuWPTCM

Just a day in the hood..

Man vill nästan inte läsa vad som står i tidningen längre, man får kalla kårar och undrar var människan/samhället är på väg egentligen. Det blir värre och värre för varje dag som går, visst fanns det psykopater förr i tiden, men det känns som att de hörs och syns mer nu. Detta var i alla fall vad som fanns att läsa idag:

"Tortyren kulminerade när 53-åringen fick sitt högra lillfinger avskuret med hjälp av en sax. Blödningen försökte man hejda genom att trycka mannens hand mot en glödhet kokplatta. Efteråt tvingades han att äta delar av sitt finger.Krossade mannens knäVid ett annat tillfälle krossades hans knä med en hammare. En annan gång riktade gärningsmännen en pistol mot mannens huvud, tryckte av, men vapnet klickade.– Det här är något av det grövsta jag har upplevt under min tid vid polisen, säger Eskild Bossen, kriminalchef i Tønder till JydskeVestkusten.I går häktades två av gärningsmännen, skriver tidningen. Den 15-årige misshandlaren har placerats på institution."

Hur kan man göra detta mot en annan levande varelse? Hur kan man ha så mycket ondska i sig? Det är för mig helt ofattbart, fruktansvärt! Tydligen handlade detta om en knarkskuld, och tydligen hade mannen inga pengar att betala tillbaka, för vem tar risken att bli så hårt misshandlad frivilligt? Eller är det kanske så att knarkare är så illa tilltygade i skallen att de helt enkelt struntar i konsekvenserna, och lägger ner allt de har på nytt knark istället för att betala tillbaka en skuld? Vad är syftet med att göra något sådant? Skrämma?

Jovisst, men borde han inte ha blivit tillräckligt rädd vid det första tillfället då han fick sina knän krossade?
Även detta kunde man läsa;

"Den då 15-årige pojken som höll i kniven åtalades för mord. Men Huddinge tingsrätt menar att bevis saknas för att han hade uppsåt att döda. Han dömdes istället för dråp till sex månaders sluten ungdomsvård. 16-åringen ska också betala närmare 130 000 kronor i skadestånd till den dödade mannens anhöriga. De tre andra åtalade pojkarna som är mellan 16 och 19 år åtalades för grov misshandel. Två av dem, en 17-åring och en 19-åring, friades i dag helt från brott. Den tredje, en 16-åring, dömdes för misshandel till ungdomsvård. Enligt tingsrätten är det fortfarande oklart exakt vilka, och hur många personer som deltog i misshandeln."

SEX MÅNADER!! Ni måste skoja?! Sluten ungdomsvård?! Med andra ord, en lyx-semester bort från förortsbetongen. Var den där mannens liv bara värt 130 000 kr och 6 månaders sluten ungdomsvård? Tror staten verkligen att den här killen kommer att lära sig en läxa på ett ställe där de äter bättre mat än skolbarnen?! Ett ställe som kostar oss skattebetalare massa onödiga pengar? Ungjäveln borde få sitta på ett fängelse i turkiet, och känna på vad fängelse är på riktigt, lära sig en läxa för livet.

Det sägs att "monster" inte existerar i verkligheten, bara i fablernasvärld - Nej, det stämmer inte! Vi är tyvärr omringade av dessa, omedvetna om vad de är kapabla till och när de ska slå till nästa gång, dessa tickande bomber..

Men om man ska in på detta lite djupare, och hitta det verkliga problemet, bekämpa detta från roten, så är dessa barn bara offer för samhället, de är lika mycket offer som den misshandlade och den mördade,
samhället bär ansvaret för uppkomsten av dessa "monster". Hur kan det gå så långt att en 15-åring kan syssla med verksamhet som denna helt obemärkt? Samhället har övergett dessa småglin som sen värvas och skolas till att bli monster. En 15-åring har ingen "verksamhet", han är bara ett verktyg, en kugg i maskineriet, han är redan ersatt liksom. Vart var föräldrarna, vart var lärarna, var höll alla vuxna hus någonstans?! Det är samhällets, politikernas skyldighet att ta hand om sina medborgare, särskilt de unga, barnen. Det system vi har nu, håller inte. Så länge ingenting görs, kommer vi att fortsätta få läsa dessa tråkiga nyheter, tyvärr..

DO IT!

Idag har varit en lycklig dag, mår så underbart att det nästan inte går att beskriva i ord. Känns så underbart att kunna söka till universitetet till hösten, all ångest jag kände för inte så länge sen har släppt och allt det jag "skulle" göra är gjort. Det här året kommer att betyda mycket för mig och min kommande framtid, det är nu det gäller att förändra allt, att verkligen göra _allt_ jag har planerat, och inte ge upp på halva vägen, vilket jag tvivlar stark på att jag kommer att göra.

Allt är möjligt här i livet, bara man lägger manken till, allt handlar om vilja.
Alla ni som bara sitter där hemma och slösar bort dagarna på att tänka: "jag ska, ska ska ska", DO IT! Lämna inte era drömmar och ambitioner vid bara "ska". Livet är verkligen alldeles för kort, njut och gör allt ni har inom er, vänta inte med det, morgondagen kanske aldrig kommer, ta vara på alla möjligheter vi har i det här underbara landet.

Slösa inte tiden på saker eller personer som inte förtjänar den, er tid är dyrbar, kom ihåg det, glöm för fasiken aldrig det! Allt för ofta ser jag människor runt omkring mig må dåligt och ödsla värdefull tid och ork på meningslösa ting, istället för att gräva djupt inom sig och lyfta fram sig själva, den stackare som de glömt kvar någonstans på vägen. Den väg de har vandrat åt att behaga andra, denna oändliga väg som aldrig riktigt tar slut, som en ond liten cirkel där man sätter andra och andras behov före sina egna. Det är dags att bryta sig loss, våga att kämpa, lägga sig själv i första rummet och leva fullt ut, njuta utan att låta nåt eller någon stå i vägen för ens egen lycka och framgång.

Till dig min älskling, du vet vem du är, tänk nu noga på detta och sätt dig själv i första rummet, ödsla inte din dyrbara tid och dina tårar på något/någon som inte förtjänar det.

Hemlighet..

Jag bär på en hemlighet, en hemlighet så mörk, så tragisk att mitt hjärta blöder av tanken, och det värsta är att jag inte ens kan göra något åt saken. Det enda jag vill är att skrika ut det jag har inom mig, men skulle jag göra det, skulle jag svika en vän. Å andra sidan känns det som att det kvittar, min vän skulle hata mig för stunden men tacka mig i framtiden, och även om det skulle gå så långt att jag skulle förlora min vän för gott, skulle det vara värt det. Då skulle jag i alla fall veta att jag verkligen gjort _allt_ i min makt för att förhindra min vän att sakta men säkert fördärva sitt liv, att gräva sin egen grav. Och det värsta är att det sker mitt framför mina ögon.

Inte ens i mina vildaste fantasier skulle jag kunna föreställa mig att jag skulle hamna i den här situationen och på nåt konstigt sätt "acceptera" det som sker. Med acceptera menar jag inte att jag tycker att det är okej, och lämnar min vän åt sitt öde, utan att jag helt enkelt bara är likgiltig i "hennoms" närhet(anledningen till att jag skriver "hennom" är för att jag inte vill avslöja min väns kön), kall på något sätt, vilket inte är likt mig. Jag har nog inte smält detta så bra som jag trodde, smällen kommer nog mycket senare, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det hela.

En annan sak som sårar mig, är att min vän tror att jag ser "hennom" som ett "fall", min vän tror att jag är vän med "hennom" för att "rädda", som ett litet projekt att "testa" olika metoder på.

Om du läser detta, vill jag att du ska veta att jag älskar dig som en vän, och att jag verkligen inte ser dig som ett välgörenhetsfall, jag är din vän nu och för alltid. Och skulle jag avslöja dig och din hemlighet en dag, så skulle jag göra det för _din_ skull och enbart för din skull, för att jag bryr mig om och älskar dig och vill ha dig i mitt liv, att våra barn ska växa upp tillsammans precis som vi gjorde.

Att se dig sådär tar död på mitt inre, men jag är stark och jag ska hjälpa dig att bli stark, att våga, vilja, älska och njuta av livet fullt ut.

Kunden har _alltid_ rätt.

Har slösat halva min dag på att tjafsa med en möbelförsäljare.
Förra veckan beställde min mamma 2 vitrinskåp på en möbelaffär för 16500kr, men avtalet var bara muntligt och hon betalade ingen handpenning eller liknande. Skåpen skulle ha levererats imorgon.

Imorse väcks jag av ett telefonsamtal av min kära far, han ber mig ringa och avboka skåpen mamma har beställt, då han redan köpt andra skåp som var billigare och mycket snyggare och passande till vårt vardagsrum.

Så jag ringer möbelaffären för att avboka hyllorna, då de inte har kommit till butiken än.
Till min förvåning påstår försäljaren att jag inte har rätt att avboka och ångra mig, kan detta verkligen stämma tänkte jag?

-Vadå, du kan väl inte tvinga på mig varor för nästan 17tusen kr om jag inte vill ha dom, och särskilt när de inte ens har blivit levererade? sa jag.

"Jo, du har ingen rätt att avboka varorna en dag innan." sa han självsäkert.

-Men snälla rara du, klart man har rätt att ångra sig, jag har lite svårt att tro på dig nu, till och med om man skriver kontrakt om en ny bil, har man rätt att ångra sig så länge man inte har kommit och hämtat bilen.

"Nej du, jag tycker att du ska läsa på lite, man får inte ångra ett köp så lätt"

-Jo men, i det här fallet har vi ju inte ens betalat dig ett enda öre, hur kan du påstå att jag _måste_ komma dit och betala för varor som inte ens blivit levererade till mig än?

Sen började han bli otrevlig då jag nämnde konsumentverkets namn, vi tjafsade lite, till slut blev jag arg och sa att jag skulle betala handpenningen på 1650kr, och la sedan på luren.
Jag kokade av ilska, hade bara lust att åka ner till affären och be gubben dra åt helvetet!

Efter att jag lagt på luren, ringde jag upp konsumentverket, till min besvikelse hade hon på kontoret redan gått på lunch. Jag lämnade namn och nummer och väntade otåligt på hennes samtal. Efter ca 1timme ringde hon från konsumentverket upp mig.
Jag berättade hela historien för henne, hon sa att hon skulle kolla upp det och sedan återkomma till mig.

Efter några minuter ringde hon och sa att jag visst har rätt att ångra mig och att 10% är alldeles för mycket att betala, att jag eventuellt skulle betala tex för telefonsamtalet han ringde för att boka varorna, och för tiden han lagt ner på affären och eventuella fraktkostnader. Jag berättade även om att han sagt att man inte får häva ett bilköp, hon hade tagit reda på fakta om detta med och sa att en bilhandlare kan kräva den som bryter avtalet på 1,5% av priset på bilen.

Så jag ringde upp försäljaren och sa detta, bad honom skriva en lista på det han gått miste om i den här affären och sen skicka den till mig, och att jag sedan skulle ersätta honom för förlorade kostnader.

Han blev naturligtvis jättearg och sa att jag borde läsa på mer, och att hon på konsumentverket skulle få ett samtal från honom.

Jag förklarade för honom ännu en gång att detta inte var planerat och att jag förstår att han blir arg, men att han måste förstå mig också, då min pappa redan har betalat för de andra skåpen. Sen var jag bara tvungen att säga att man visst kan häva ett bilköp. Gubben blev så paff att han inte visste var han skulle ta vägen, jag hörde hur förbannad han blev och så sa han:

"Vet du vad, vi skiter i detta okej, du slipper skåpen, men man gör inte såhär, det går inte till på det här viset i affärer"

-Jo, det gör det, jag har redan pratat med min chef, och en kund har rätt att göra detta

"Var jobbar du någonstans?"

-På XXX, du är välkommen dit" sa jag lite retsamt.

"Om en kund kommer och beställer oxfile för 20 tusen och sen ångrar sig, bla bla"

-Då har han rätt att ångra sig och nej han behöver inte ersätta oss för råvarorna? sa jag lungt.

"Vi skiter i detta okej, du får som du vill, du kommer här och är otrevlig"

*babbel babbel*

-Ja, men jag säger ju att jag ska ersätta dig, men ge mig en lista på allt först, jag säger ju att jag vet att det inte är så bra att göra såhär dagen innan, och jag erkänner att du har rätt att få en ersättning, på samma sätt som jag har rätt att ångra mig. Jag har försökt förklara detta för dig på ett fint sätt, men du blev otrevlig direkt och gör det nästan omöjligt för mig att vara trevlig tillbaka.

"I en normal familj går man inte och köper skåp för så mycket pengar utan att prata om det..bla bla bla" muttrade han..

-Men herregud, ge mig en lista på alla dina konstander så blir vi båda nöjda, jag säger ju inte att jag inte ska göra det du har rätt att kräva av mig.

"Jag ska ringa henne på konsumentverket bla bla, vi skiter i detta bla bla "

*massa onödigt babbel och tjafs*

-Visst gör som du vill, jag har i alla fall försökt möta dig på halva vägen, sa jag och la sedan på luren.

Fyfan vilka idioter det finns, men jag fick som jag ville och han skulle ju inte ha brusat upp sådär om han visste att han hade rätt. :)

Kunden har _ALLTID_ rätt, glöm ej detta, låt inte idiotiska försäljare blåsa er på onödiga kostnader, ta alltid reda på era rättigheter.

Nytt år, ny start!

Jaha, då var det år 2007..
När man var en liten naiv snoris trodde man inte att man skulle leva till år 2000. Jag kommer ihåg att barnen på gården berättade något om en kista man funnit på havets botten där det stod allt som skulle hända i framtiden. Där i rullarna som fanns i kistan stod det bland annat att världen skulle gå under år 2000.
Nu i efterhand tror jag nån av ungarna hört från någon vuxen om Nostradamus Profetior och gjorde om historien lite med havet och kistan så det skulle låta mer spännande eller helt enkelt bättre och lite mystiskt.

Man var lite orolig, det var så mycket snack om övergången till 2000, både det ena och det andra skulle hända, men ingenting hände och här sitter vi nu år 2007, världen fungerar och vi andas fortfarande.

Runt nyår avger många nyårslöften, som de håller i några veckor och sen glömmer bort när vardagen är igång igen, och hysterin kring det nya året har lagt sig. I år har jag faktiskt inte avgett ett löfte, men det här året är oerhört viktigt, år 2007 är året som ska fyllas med förändringar och förbättringar, det är året då alla borttappade pusselbitar hittas och hamnar på sin rätta plats.

Ja, minsann nu ska det hända grejer här, nu när jag tänker efter så har jag ju på sätt och vis angett ett litet nyårslöfte då jag skriver om förändringar och förbättringar - nytt år, ny start..

Fånga dagen!

"Carpe diem quam minimum credula postero"
=
Fånga dagen, lita ej på morgondagen.

En liten fortsättning på det jag skrev härom dagen angående att man inte ska ta livet för givet.
Jag har alltid gjort som jag vill, sen barnsben, har alltid varit en liten "pojkflicka", gått mig egen väg. Inte lyssnat på något annat än min inre "röst", visst har jag rådfrågat mina nära och kära, men besluten har alltid varit mina egna och jag har alltid gjort det jag hade tänkt från början, trots mina vänners invändningar. Jag har gjort massa misstag, men jag ångrar faktiskt ingenting, allt jag har upplevt, allt jag har gjort har format mig till den personen jag är idag. Jag har försökt "fånga dagen" och kommer att fortsätta "fånga dagen".

Alla dessa "lekar" man ser runt om kring sig, alla dessa charader tröttar ut mig, verkligen. Varför kan inte folk bara vara ärliga och rak på sak? Varför måste man alltid göra saker och ting efter en viss "mall"? Varför kan inte folk bara göra det som känns rätt direkt, utan alla charader? Jag har tröttnat så otroligt mycket på all falskhet som genomsyrar min tillvaro. Om det är en sak jag har lärt mig de senaste 23åren, så är det att ärlighet varar längst, då menar jag först och främst att man är ärlig mot sig själv, att man inte lurar sig själv, som många faktiskt gör. Många lever sitt liv genom att behaga andra, åsikterna de har är inte ens deras egna, de säger alla de "rätta" orden, de befinner sig i förhållanden som de egentligen inte trivs med, listan kan göras hur lång som helst, men allt är tomt, allt är en fasad, ett tomt skal - en falsk trygghet.

WAKE UP people!
Livet är alldeles för kort för att slösas bort med onödigheter och falska charader.
CARPE DIEM!

Tom?

Jag vet inte ens vad jag ska skriva just nu, skriver bara för att ha något att göra, jag är så otroligt uttråkad, mörkret utanför gör mig deprimerad. Allt känns tomt på nåt sätt, kan inte riktigt beskriva det jag känner i ord. Jag bara "är", jag känner att jag nästan kvävs av känslan jag känner just nu. Ligger på sängen med datorn i knät och tänker på allt och inget. Dagarna börjar närma sig, snart är jag 1år äldre, igen.. Känns som att det var igår jag fyllde 18, tiden går så snabbt, man hinner knappt med, ännu en dag är över, den här dagen kommer aldrig att återupplevas, den här tiden går inte att vrida tillbaka. Man vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn, nästa dag, hur den avslutas, kanske är detta sista dagen man andas?

Känslan av tomhet är hemsk, en känsla jag helst av allt skulle vilja vara utan. Men nu ligger jag här och vet inte vad jag ska göra för att få denna otäcka känsla att försvinna. Borde jag kanske sova? Drömma mig bort, bli kvitt den, om inte för en liten stund.. Kanske läsa en bok? En kärleksroman, glömma allt och leva mig in i bokens, fantasins värld? Eller, varför inte lägga mig ner på golvet och köra lite magövningar?

Många tar livet för givet, man tror man ska leva i all evighet, dagarna rinner förbi som vattnet i en fors, och man gör absolut ingenting för att värdesätta den dyrbara tiden man faktiskt har i livet. Man bara "är", låter allt och alla passera utan att göra något konstuktivt, något värdefullt.. Men vad är egentligen värdefullt? Har vi inte alla olika syn på den saken? Det som för mig är dyrbart, kanske inte är det för personen på andra sidan gatan. Alla värdesätter saker och ting efter sina egna värderingar och erfarenheter i livet.

Vad är då värdefullt för mig? Vad värdesätter jag i livet?
Jag antar att det är de så kallade "simple things in life", små sakerna i livet, små detaljerna som ingen annan bryr sig om, enkla men ack så värdefulla..

Advice to the young.

Finns en blogg som jag gillar väldigt mycket och har haft under mina favoriter ett bra tag, tyvärr uppdateras den inte lika ofta som man skulle vilja men, vad är det man brukar säga: "Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge".
Här är några visdoms ord som jag tycker att många borde ta till sig och fundera över.


http://ruskigbuss.blogspot.com/search/label/Advice%20to%20the%20young

ENJOY! :)

Otrohet.

Jag var på personalfest i lördags, ganska kul om man gillar att titta på ett gäng fullisar som gör bort sig själva. Jag drack, men med måtta. Vad folk har lätt att vara otrogna, trots att de har en familj där hemma som väntar, detta märkte jag mycket tydligt igår. En man som jag jobbar ihop med(vi kallar honom Kalle), trevlig och rolig, verkar vara lycklig, har både barn och barnbarn som brukar komma och hälsa på jobbet. Igår upptäckte jag en ny sida av honom, en sida som inte tilltalade mig särskilt mycket. Efter lite sprit i systemet började han stöta på allt och alla, jag blev lite äcklad, höll mig undan, skulle nog spytt på honom om han hade börjat stöta på mig. Han raggade på alla som pratade med honom, fråga till och med en om han kunde få sig "ett skjut", detta frågade han en 21åring, han är själv 50.

Efter ett tag fick han lite respons från en f.d arbetskollega(henne kallar vi Anna), även hon är lyckligt gift, men detta hindrade inte henne från att hålla hand och vara allmänt gullig mot Kalle. Jag var tvungen att påminna båda om att de var gifta. Detta var första gången dessa ens pratade med varandra. Kalle sa till Anna att han kände något speciellt bla bla.. Vet ej hur det där slutade.

Detta var personer som jag aldrig skulle tro detta om, personer som alltid har sina familjer i närheten, personer som det alltid lyser om, man liksom ser hur lyckliga de är annars. Men skenet bedrar, allting är inte alltid som man tror, tänk vad lite alkohol kan göra..

Men var går gränsen egentligen? Vad är otrohet? För mig går den nästan vid tankar, lite överdrivet kanske, men finns tanken, kommer den locka förr eller senare. Är man tillräckligt svag, faller man, frestas. Det Kalle och Anna gjorde är en form av otrohet i mina ögon. Har man en familj går man inte ut på krogen och tar andra män/kvinnor i handen, och är allmänt på och flörtig.
Otrohet är nog det värsta man kan göra mot sin partner, när man är otrogen betyder det att ens partner inte är tillräcklig i ens ögon, ens partner tillfredställer inte behoven, varför skulle man annars vara otrogen, känna behovet av att söka sig till någon annan? Ingen har rätt att ta någon annans tillit/självförtoende ifrån henne/honom, bryta ner en människa på det viset , det förstör så mycket för den bedragne personen, han/hon får men för livet i framtida relationer.
Jag skulle aldrig utsätta någon för detta, då jag vet hur det påverkar, skulle inte ens önska min egen fiende den känslan, känslan av svek.

Varför inte bara testa att vara ärlig? Att vara rak på sak, såra för stunden, men bevara den man en gång har älskat från en krossad självbild, varför utsätta någon man bryr sig om för något så hemskt?
En person som saknar ett gott självförtroende kommer aldrig njuta av livet, när allt kommer om kring är det vårt självförtroende som driver oss, som får oss att våga satsa, våga riskera det ena och det andra, våga släppa in en annan tätt in på livet..

Klimathotet.

Jag har märkt att jag har börjat bli lite nojjig igen sen jag läste om klimathotet, om hur vi människor sakta men säkert tar död på allt liv. Jag är inte orolig för min egen del, det är mina framtida barn, barnbarn, barnbarnsbarns framtid jag oroar mig för. Vill man verkligen föda ungar till den här världen? - Ja , men av rent egoistiska skäl eftersom att den ser ut som den gör, det finns ingen garanti längre. Men när jag tänker efter, så har det ju aldrig funnits en garanti, ingen kan förutspå framtiden.
Jag älskar bebisar, jag vill ha så många som möjligt, men är det verkligen smart att göra det, föda ungarna till en värld som håller på att gå under? Kommer vi hinna rädda världen? Kommer folk börja skärpa till sig? Jag tvivlar starkt på det, tror inte folk tar "hotet" på allvar, vi har blivit så bekväma, vi tror allt ska fixa sig utan att vi drar vårt strå till stacken..

Jag får dåligt samvete av att vrida upp värmen, duscha i över 30min, åka bil till jobbet,(när det bara tar 3min att gå), sova med tänd lampa m.m. Trots mitt dåliga samvete gör jag inget åt saken, jag drar inte mitt strå till stacken, jag tänker:

"vad spelar det för roll om jag minskar på dittan och datten? Ingen annan gör säkert det, jorden är redan förstörd"

Jag både äter av kakan och vill ha den kvar.
Vi läser om diverse problem dag ut och dag in, vi funderar på det i en, två dagar och life goes on, vips så har man glömt allt det dåliga och lever som en egoist med: det-jag-inte-ser-lider-jag- inte-av-attityd, vi är inte redo att offra alla våra förmåner för miljön.
Men snart kan vi inte blunda längre, snart kan vi inte låtsas som att problemen är för långt borta, att det inte rör oss.

Satt och diskuterade detta med pappsen och min kusin förra veckan, min kusin sa:
"Ähh, vem bryr sig, jag kommer vara död sen länge när problemen når oss"
"Ja, men dina 2 barn då?, sa pappa.

Då blev han tyst, och började fundera, han hade inte tänkt så långt, tanken hade inte ens slagit honom. Jag som inte ens har fått några barn än tänker på det hela tiden, oroar mig, och är allmänt nojjig, trots att jag inte gör nåt speciellt för att "hjälpa" till. Det är dags att ta sig själv och alla man känner i kragen, make a difference..

Ledsen dag idag..

Jag glömde min pappas 50årsdag idag, min älskade pappa fyllde 50 och jag sa inte ens grattis. Sin present fick han för en månad sen, en 3veckors semester till Turkiet med mamma. Jag har jobbat så mycket på senaste att jag totalt glömde bort vad det var för datum idag. På jobbet tidigare var det en som frågade mig vad det var för datum, jag sa den 3dje, och kom då på att pappa fyllde år, tog fram min tel för att ringa och säga grattis, men ångrade mig, tänkte att jag skulle överraska honom med blommor och tårta istället när jag kom hem från jobbet. Det var så stressigt på jobbet att jag under dagens lopp helt glömde bort "överraskningen". Önskar att jag hade ringt då när jag var på jobbet. Åkte hem, utan att säga ett ord, pappa och min kusse började dricka och jag påpekade för pappa att det inte var bra för honom att blanda vodka med redbull, då sa han:

"Jag har rätt att dricka vad jag vill idag. Idag fyller jag 50, och ingen kommer ihåg det.."

En rostig kniv i hjärtat, exakt så kändes det, jag blev så ledsen, MAN GLÖMMER INTE SIN PAPPAS 50ÅRSDAG! Jag som aldrig glömmer sånt, jag har alltid planerat att göra nåt skojigt för pappa sen flera år tillbaka, och jag sa inte ens GRATTIS förens han påminde mig.

Mår jättedåligt nu, ska upp tidigt köpa tårta och blommor, skriva ett gulligt kort, säga förlåt, det värsta är att JAG är ALLTID den som tjatar om just hans födelsedag, och den viktigaste av alla födelsedagar, glömde jag..

Vad ledsen pappa måste ha varit hela dagen, ingen av hans barn eller fru ringde honom..
Min gosiga söta lilla Nallebjörns pappa, förlåt mig..

:'( *brustet hjärta*

Döden.

Har ni någonsin funderat på döden, eran egen död? Klart ni har, vem har inte det egentligen? Kanske ett litet barn som inte hunnit lära sig vad "död" innebär. Jag har funderat mycket på det här med döden, har till och med planerat min egen begravning in i minsta detalj, dör jag ogift ska jag begravas i en brudklänning, mina vänner vet hur den ska se ut, och jag vill även ha öppen kista, mina nära och kära ska se mig en sista gång innan maskarna börjat mumsa på mig. Vill absolut inte ha en religiös begravning. Varför inte det då? -Jag är inte religiös och har aldrig varit det, det finns liksom inte inom mig, jag respekterar de som tror, det är fint, men inget för mig, skulle vara hyckleri på nåt sätt. Lite sinnessjuk är jag nog som ens planerar detta, men man måste vara förberedd på allt.

Jag är inte rädd för att dö själv, jag är rädd för att mina nära och kära ska mista livet, det känns som en kniv i hjärtat varje gång jag tänker tanken, en och annan tår kan även rinna ner för kinden av blotta tanken. Jag vill dö först av alla, jag vill inte känna smärtan av att mista människor jag älskar. Egoist? -Ja, jag är nog det.
Tanken om döden dyker mest upp när jag kör bil av en konstig anledning, kanske för att de flesta jag känner är fartdårar, inklusive mig själv.

En annan grej jag brukar tänka på är; vilka kommer att veta att jag dött? Med detta menar jag tex. i vårt samhälle är man ju nästan handikappad om man inte vet hur man öppnar en dator, och vi som lärt oss detta, vi lär känna nya människor, även om man inte träffas, finns det internet-vänner som kommer att betyda väldigt mycket för vissa av oss, människor man vågar öppna sig för, människor som lär känna en(i vissa fall) bättre än ens vänner in real life. För visst är det väl så, förutsatt att man är ärlig, en person du sitter och skriver med lär känna dig, inte ditt utseende, utan dig, det som finns inom dig, det som inte syns på utsidan. Skulle dessa undra om de inte hörde något från mig på ett tag att det hänt mig något? Skulle de försöka få tag på mig? Skulle ni? Jag skulle.
Jag har några stycken som jag värderar väldigt högt, människor som inte mina andra vänner känner(men självklart har de hört talas om dem), människor jag skulle vilja ha på min "sista resa" i livet.

Vet alla mina nära hur mycket jag älskar dem? Jag hoppas verkligen det, vill helst inte vara osams med någon, är inte ett dugg långsint, klarar inte av det. Tänk om det skulle hända något med mig eller personen jag tjafsat med, skulle gå under, blir helt tårögd av att tänka dessa tankar, känner att det börjar brinna under ögonlocken.. Oj oj oj, där rann den första tåren..
(Fick nog med allt skulle jag tro nu, ska sluta skriva innan jag börjar böla på riktigt.)

NI vet vilka ni är, om ni läser detta, vilket jag hoppas att ni gör.

E> E> E>I LOVE YOU GUYS SO F-CKING MUCH! <3<3<3

Lev dagen som om den vore er sista, vårda och älska era nära och kära, jag försöker det i alla fall, så gott jag kan på alla vis, även om jag inte lyckas lika bra alla gånger.

Detta tar fan priset.

Måste bara citera en text här i min blogg som jag läste på ett forum angående snålisar, den här idioten tar priset.

"För ca. 4 år sedan så hade jag en vän. Låt oss kalla honom Fredrik. Fredrik var lite av en lokalkändis eftersom han var så snål. Innan jag lärde känna honom så trodde jag historierna om honom var rykten; men det visade sig att han var snålare och girigare än historierna beskrev honom som. Berättelsen nedan är helt sann och ej överdriven. Här kommer en av alla historier jag har lust att berätta.

Fredrik var ensam hemma och ville ha sällskap. Så han ringde sin käre vän Nostromo och frågade om han ville ta det lugnt lite hemma hos honom en kväll, käka lite grann, se på en rulle. Hans morsa var nämligen bortrest. Ja visst - sade Nostromo och tänkte ta att det skulle bli trevligt att se på någon rulle.

Nostromo gick hem till Fredrik och de började göra i ordning lite käk.

"Han är nog inte så snål som jag trodde den här killen" tänkte jag för mig själv, när han tog fram lite käk. Middagen blev ganska bra, pasta med falukorv. Det skulle bli trevligt att sätta sig ner i soffan och bara titta på nån film. Han hade visst vart och hyrt en rulle på lokala filmbutiken: Diehard 1. "Fan vad schysst... sa jag lite högt för mig själv". Fredrik såg ovanligt snäll ut, och jag tänkte att han måste mognat en smula, och att snåleritet försvunnit. Det var första gången jag såg filmen, så jag var rätt insatt. Fredrik hade sett filmen någon gång förut så han gick när det var som mest spännande till köket för att "fixa lite grejer" sade han.

Klockan slog 1 och jag ropade till Fredrik i köket att jag tänkte sticka eftersom jag skulle upp tidigt dagen därpå. Det hade varit en trevlig kväll och det skulle bli skönt att gå och sova.

Helt plötstligt ser jag Fredrik som kommer springades ut ur köket och skriker "vänta!". Han hade med sig en lapp, och jag kom att skratta ihjäl i trappuppgången.

Falukorv - 29 KR (8 bitar)
Pasta - 20 KR
Läsk: 21 KR
Die Hard: 45 KR
Övriga kostnader - 50 KR (El, diskmedel, vatten, arbetskostnad)

ARBETSKOSTNAD???? Hela 'kravbrevet' var helt jävla otroligt, men arbetskostnaden var nog droppen som fick bägaren att rinna över. "

Jag har skrattat åt detta hela dagen, fatta att det finns typer som Fredrik out there.. FYYYYY!
Nu är kl 03.30 och Kurdishflower ska sova.

Frihet.

Vad är inseglet på den uppnådda friheten? - Att inte längre skämmas inför sig själv.
ur "Den Glada Vetenskapen" av F.Nietzsche

Ett citat jag verkligen fastnade för när jag bläddrade igenom boken, kloka ord som stämmer och som många borde lägga på minnet. För mig är just sann frihet när man inte längre skäms inför sig själv, när man vågar tro på sig själv, vågar vara sig själv helt och fullt ut, utan att bry sig om vad andra ska tycka och tänka.

Återkommer senare om just det här ämnet, lite snurrig i bollen just nu.

Dödshjälp.

Efter att ha diskuterat lite på ett forum angående om det är rätt eller fel att ta livet av någon av barmhärtiga skäl eller inte, har jag fått mig en liten funderare.
En far tog livet av sin 12åringa dotter, hon led av flera obotliga sjukdomar och var lika utvecklad som en 3månaders bebis i hjärnan.
Ett annat fall, en kille är med i en trafikolycka och hamnar i koma, läkaren säger att det finns en minimal chans för killen att vakna upp och om han någonsin vaknar kommer han inte att vara "normal". Hans familj bestämmer sig för att stänga av respiratorn.
Agerade dessa två familjer rätt eller fel?

Jag anser att fadern i det första fallet agerade rätt och osjälviskt, hade han dödat sitt barn för sitt eget välbefinnade, för att lyfta en börda från sina axlar, hade han kunnat göra det mycket mycket enkelt för sig själv och lämnat bort henne, och levt hur bekvämt och ostört han ville. Men han valde att ta den svåra vägen, han valde att strunta i sina egna instinkter och sin egen sorg, förlusten av sitt eget kött och blod, och gjorde slut på hennes lidande. Och att göra nåt sånt kräver en hel del mod, mycket starkt gjort. Ingen frisk förälder vill överleva sina barn. Han gjorde det han gjorde av kärlek till sitt barn. Jag förstår honom, men tror dock inte att jag har den styrkan, det modet att kunna ta någon annans liv, jag kan inte veta 100 procentigt hur jag skulle reagera i stundens hetta.

Fall nummer två, även där anser jag att familjen agerade helt riktigt, jag skulle agerat likadant, utan tvekan, det är bara egoistiskt att hålla honom vid liv. Egoistiskt hur? Jo, för att den som låter honom leva vidare vid en maskin medvetslös eller låter honom vakna upp förståndshandikappad gör det av rent egoistiska skäl, han/hon vill ha kvar den sjuke i livet, oavsett vad. Man älskar personen ifråga och vill inte släppa taget, utan att tänka på konsekvenserna.

Angående dödshjälp, är jag även där för det. Vill en person som lider dö, anser jag att han/hon har rätt att bestämma över sitt eget liv. Skulle jag bli kopplad till en respirator*tar i trä*, förlamad från halsen ner eller något annat hemskt som orsakar mig lidande, skulle jag vilja dö, skulle jag inte lyckas ta livet av mig själv, skulle jag vilja ha hjälp från någon, och denne/denna någon borde ej bli straffad för att han/hon räddade mig ur mitt lidande. Det är för mig, enligt min egen åsikt inget värdigt liv att leva. Men vem är egentligen jag att säga vad som är ett värdigt eller icke värdigt liv att leva? Hur vet man egentligen vad som är värdigt och icke värdigt, hur vet man vem som har rätt och inte rätt att leva? Jag har funderat på detta i två dagar nu och finner inget vettigt svar, vet bara att jag har förståelse för båda fallen.

Misstolka mig inte nu, jag har ett stort hjärta, jag är inte Hitler, jag vill inte se alla sjuka, gamla och utvecklingsstörda döda, jag skriver bara ner mina egna tankar och åsikter om hur JAG skulle vilja ha det. Sen tycker jag inte att NÅGON har rätt att ta någon annans liv rent principiellt. Fallen jag tagit upp är extrema undantagsfall.

Allt som går och heter kärlek.

Oj, nu har jag inte skrivit på ett bra tag, har inte haft lust om jag ska vara helt ärlig.
Nåja, i'm back now..

Alla som läst min blogg har nog märkt för länge sen att jag är en hopplös romantiker, den som alltid har trott på "den stora kärleken", väntat på min "Mr right".
Jag började läsa en bok för inte så länge sen, som ändrade min tro på kärleken.
Jag skulle vilja dela med mig av den texten:


Allt som går och heter kärlek. - Girighet och kärlek: hur olika reagerar vi inte för dessa två ord! - och ändå skulle det mycket väl kunna vara fråga om samma instinkt, som fått namn två gånger, ena gången pejorativt utifrån de redan besuttnas ståndpunkt, hos vilka instinkten lugnat sig något och som nu oroar sig för sin "egendom"; andra gången utifrån de otillfredställdas, de hungrigas ståndpunkt och därför glorifierad som "god". Vår kärlek till nästan - är den något annat än ett begär efter ny egendom? Och på samma sätt vår kärlek till kunskapen, till sanningen? och över huvud taget lusten till allt som är nytt? Vi blir så småningom trötta på det gamla, det som vi redan har i tryggt förvar, och sträcker fram händerna på nytt; inte ens det skönaste landskap kan efter tre månader med någon säkerhet påräkna vår kärlek, och istället är det någon mer avlägsen kust som eggar vårt habegär: det ägda minskar vanligen i värde genom att ägas. Vår aptit på oss själva håller sig levande på så sätt att den ständigt införlivar nytt stoff med oss själva - det är just detta som är att äga. Att bli trött på en ägodel, det är detsamma som att bli trött på sig själv.(Man kan också känna olust av att få för mycket - även behovet att kasta bort saker och dela ut gåvor kan göra anspråk på den smickrande benämningen "kärlek".) När vi ser någon lida, så begagnar vi gärna det tillfälle som därmed erbjuder sig att lägga beslag på honom; så gör exempelvis den medkännande filantropen, också han kallar det begär efter ny egendom som väcks hos honom för "kärlek" och gottar sig åt det som åt en hägrande ny erövring. Det är emellertid i könskärleken som karaktären av habegär tydligast träder i dagen: den älskande kräver ovillkorligt ensamrätt att förfoga över den av honom åtrådda personen, han kräver en lika ovillkorlig överhöghet över hennes själ som över hennes kropp, han vill ensam vara älskad och leva och härska i den andra själen som inbegreppet av det högsta och mest eftersträvansvärda. Om man betänker att detta inte innebär något annat än att utestänga alla andra från en kostbar välsignelse, lycka och njutning: om man betänker att den älskade är inriktad på alla sina rivalers utarmning och försakelse och helst skulle vilja vakta som en drake på sin gyllene skatt, som om han vore den hänsynslösaste och mest egoistiske av alla "erövrare" och utsugare: om man slutligen betänker att i den älskandes ögon hela den övriga världen bara är likgiltig, blek, värdelös, och att han är beredd att göra varje uppoffring, störa varje ordning, åsidosätta varje intresse: så kan man verkligen inte annat än förvåna sig över att könskärleken med sitt vilda habegär och sin orättfärdighet har blivit så förhärligad och höjd till skyarna som den i alla tider har blivit, ja att man ur detta slags kärlek till och med har härlett begreppet kärlek som motsatsen till egoism, medan den i själva verket kanske är det mest ohöljda uttryck för egoism som står att uppleta. Här har uppenbarligen de icke besuttna och otillfredställda bestämt språkbruket - det har väl alltid funnits alltför många av den sorten. Sådana som fått mycken egendom och mycken mättnad på sin lott i detta hänseende har väl någon gång låtit undslippa sig en glosa om den "rasande demonen", som den älskvärdaste och mest älskade av alla atenare, Sofokles: men Eros har alltid skrattat gott åt den sortens hädare - just de har alltid varit hans största älsklingar. - Det finns väl här på jorden på sina ställen ett slags fortsättning på kärleken, där detta giriga begär hos två personer efter varandra har undanträngts av en annan sorts begär och girighet, en gemensam högre hunger efter ett ideal som står över dem: men vem känner till denna kärlek? vem har upplevet den? Dess rätta namn är vänskap.

- F.Nietzsche

Ni som läser detta får gärna skriva om er syn på kärleken i min gb, existerar kärleken, eller är det bara en illusion alla otillfredställda har?