Allt som går och heter kärlek.

Oj, nu har jag inte skrivit på ett bra tag, har inte haft lust om jag ska vara helt ärlig.
Nåja, i'm back now..

Alla som läst min blogg har nog märkt för länge sen att jag är en hopplös romantiker, den som alltid har trott på "den stora kärleken", väntat på min "Mr right".
Jag började läsa en bok för inte så länge sen, som ändrade min tro på kärleken.
Jag skulle vilja dela med mig av den texten:


Allt som går och heter kärlek. - Girighet och kärlek: hur olika reagerar vi inte för dessa två ord! - och ändå skulle det mycket väl kunna vara fråga om samma instinkt, som fått namn två gånger, ena gången pejorativt utifrån de redan besuttnas ståndpunkt, hos vilka instinkten lugnat sig något och som nu oroar sig för sin "egendom"; andra gången utifrån de otillfredställdas, de hungrigas ståndpunkt och därför glorifierad som "god". Vår kärlek till nästan - är den något annat än ett begär efter ny egendom? Och på samma sätt vår kärlek till kunskapen, till sanningen? och över huvud taget lusten till allt som är nytt? Vi blir så småningom trötta på det gamla, det som vi redan har i tryggt förvar, och sträcker fram händerna på nytt; inte ens det skönaste landskap kan efter tre månader med någon säkerhet påräkna vår kärlek, och istället är det någon mer avlägsen kust som eggar vårt habegär: det ägda minskar vanligen i värde genom att ägas. Vår aptit på oss själva håller sig levande på så sätt att den ständigt införlivar nytt stoff med oss själva - det är just detta som är att äga. Att bli trött på en ägodel, det är detsamma som att bli trött på sig själv.(Man kan också känna olust av att få för mycket - även behovet att kasta bort saker och dela ut gåvor kan göra anspråk på den smickrande benämningen "kärlek".) När vi ser någon lida, så begagnar vi gärna det tillfälle som därmed erbjuder sig att lägga beslag på honom; så gör exempelvis den medkännande filantropen, också han kallar det begär efter ny egendom som väcks hos honom för "kärlek" och gottar sig åt det som åt en hägrande ny erövring. Det är emellertid i könskärleken som karaktären av habegär tydligast träder i dagen: den älskande kräver ovillkorligt ensamrätt att förfoga över den av honom åtrådda personen, han kräver en lika ovillkorlig överhöghet över hennes själ som över hennes kropp, han vill ensam vara älskad och leva och härska i den andra själen som inbegreppet av det högsta och mest eftersträvansvärda. Om man betänker att detta inte innebär något annat än att utestänga alla andra från en kostbar välsignelse, lycka och njutning: om man betänker att den älskade är inriktad på alla sina rivalers utarmning och försakelse och helst skulle vilja vakta som en drake på sin gyllene skatt, som om han vore den hänsynslösaste och mest egoistiske av alla "erövrare" och utsugare: om man slutligen betänker att i den älskandes ögon hela den övriga världen bara är likgiltig, blek, värdelös, och att han är beredd att göra varje uppoffring, störa varje ordning, åsidosätta varje intresse: så kan man verkligen inte annat än förvåna sig över att könskärleken med sitt vilda habegär och sin orättfärdighet har blivit så förhärligad och höjd till skyarna som den i alla tider har blivit, ja att man ur detta slags kärlek till och med har härlett begreppet kärlek som motsatsen till egoism, medan den i själva verket kanske är det mest ohöljda uttryck för egoism som står att uppleta. Här har uppenbarligen de icke besuttna och otillfredställda bestämt språkbruket - det har väl alltid funnits alltför många av den sorten. Sådana som fått mycken egendom och mycken mättnad på sin lott i detta hänseende har väl någon gång låtit undslippa sig en glosa om den "rasande demonen", som den älskvärdaste och mest älskade av alla atenare, Sofokles: men Eros har alltid skrattat gott åt den sortens hädare - just de har alltid varit hans största älsklingar. - Det finns väl här på jorden på sina ställen ett slags fortsättning på kärleken, där detta giriga begär hos två personer efter varandra har undanträngts av en annan sorts begär och girighet, en gemensam högre hunger efter ett ideal som står över dem: men vem känner till denna kärlek? vem har upplevet den? Dess rätta namn är vänskap.

- F.Nietzsche

Ni som läser detta får gärna skriva om er syn på kärleken i min gb, existerar kärleken, eller är det bara en illusion alla otillfredställda har?