Fobi

Fobi (av grek. fobos, "fruktan"), en irrationell rädsla för någonting som normalt inte motiverar en sådan reaktion. Fobier tycks ofta röra sådant som var farligt för människan i vår tidiga utveckling, som höjder, ormar och spindlar. Det finns dock även många fobier som inte passar in i den mallen.

Detta enligt wikipedia, den fria encyklopedin.

Alla har någon sorts fobi, vissa är rädda för höjder, andra för småkryp, och väldigt många har fobi för ormar, jag är en av dem.
Efter att ha läst i diverse tidningar om utsläppta reptiler i det fria av ägare som kommit underfund med att de inte har tid för djuren mer eller reptiler som rymt från sina hussar, har min rädsla för ormar ökat. =/

Man kan inte ens känna sig trygg i sitt eget hem längre!
Jag vågar knappt sova med balkongdörren öppen nu mera, jag får för mig att en orm ska komma slingrandes genom dörren, rakt in i min säng.
Chansen att en orm ska slingra sig upp till just min balkong är liten, men den finns, man vet aldrig. Tanken skrämmer mig nästan till döds.

Som liten plågade jag och mina vänner ormar, vi tog fast dom med en pinne, gjorde ett hål i ormen, och försökte döda den, höll fast den, och mosade skallen med en sten.
Jag vet inte riktigt var min ormfobi kommer ifrån och när jag fick den. Nu är den här, och den plågar mig så oerhört mycket. Ibland glömmer jag helt bort allt som har med ormar att göra, men oftast står tanken av ormar och lurar i mitt bakhuvud.

Jag vet att jag kan bota mig själv från denna fobi, jag är stark och klarar vad som helst bara jag får lite tid på mig, vänja mig vid tanken.

Jag minns en gång för länge sedan när min bror hade en 2m lång gummiorm hemma, han brukade skrämma ihjäl mig med den. Anyway, en dag bestämde jag mig för att bli kvitt min fobi för den ormen, så att min bror aldrig mer kunde skrämma mig med den.
Jag var ensam hemma, jag tog moppen, lyfte ormen med hjälp av den, la den så långt bort som möjligt från mig själv, men tillräckligt nära för att jag skulle kunna nå den med moppskaftet. Nu satt jag där öga mot öga med min största rädsla. Jag tittade på ormen, och det kändes som att den titta på mig. Jag tog små steg i ormens riktning, hela tiden hade jag moppen i handen,som jag rörde vid den med, efter en lång stund, var det inte moppen som snuddade vid ormen, utan det var min hand. Jag minns att jag bara rörde vid den snabbt, sen igen, och igen, till slut kunde jag ha min hand på den i mer än 3sek, efter en ännu längre stund vågade jag till och med hålla i den. Jag satt där en bra stund, till slut höll jag den, vände och vred på den, och jag kunde konstatera att den här leksaken gjord av gummi, inte kunde skada mig.
Jag hade på egen hand gjort mig av med fobin gentemot ormen, jag var stolt, mycket stolt över mig själv.

Så har jag gjort sen dess med alla mina rädslor och inre demoner, sett dem "i vitögat", försökt bearbeta dem i min egen takt, för att till slut övervinna dem helt..