Nu har jag börjat smälta att jag ska bli mamma, att jag ska få ett litet mirakel i famnen om några månader. Ett litet knyte som kommer att vara bunden till mig vart jag än går, helt beroende, ett oskyldigt litet liv.
Det känns helt otroligt!
Jag har alltid velat ha barn, men jag trodde att jag skulle planera det in i minsta lilla detalj då jag är lite av ett kontrollfreak och nu kom det helt oväntat, en fin överraskning.
Mina första tankar var:
"Men herregud, min utbildning, vi har inte gjort något tillsammans, knappt träffats jag och maken, herreguuuuuuuuud, panik, chock, panik!"
Sedan började jag vänja mig vid tanken, och då insåg jag att ingenting är omöjligt och att man får göra det bästa av situationen.
Min utbildning är det minsta problemet, jag ska försöka läsa denna termin och nästa, iaf fram tills bebis kommer, sedan blir det ett litet studieuppehåll.
Jag blev också lite ledsen över att jag och min man inte haft så mycket tid för varandra, vi har inte ens hunnit åka på en resa tillsammans. Vi ska försöka åka någonstans innan bebis föds.
Vårt liv kommer att förändras och den tid vi har nu, kommer inte komma tillbaka, det är både tråkigt och spännande, för vi båda längtar efter att bli föräldrar.
Min man älskar barn minst lika mycket som mig.
Jag vet inte, jag antar att det är mycket känslor och tankar som virrar omkring inom mig, jag kan inte riktigt sätta ord på allt just nu..
Jag kanske behöver ett litet tag till att smälta det ordentligt.
Jag ska försöka blogga så ofta jag kan, just nu känner jag mig helt slut, trött och seg.
Hej så länge och tack så mycket för era gratulationer!
hjärtattack tidigt om jag fortsätter hålla på såhär. 
