Tragedi.

Tittade runt lite på facebook, och såg att många av mina vänner gått med i en minnesgrupp. En kille har omkommit i en tragisk olycka på midsommardagen. När jag såg hans bild, kom jag ihåg honom, det var ingen jag kände personligen, men det var en kille man såg ganska ofta på lilla stan i Avesta. Han var i min brors ålder, hemskt!

Varje gång jag läser eller hör om någon som dött blir jag rädd. Jag börjar tänka hur ont det kommer göra om någon i min närhet dör igen. Ibland blir jag rädd för mina egna tankar, det känns som att jag framkallar det hemska bara genom att tänka tanken, och det gör mig ännu mer ledsen.

Men sån är jag, ska ta ut allt i förskott, oavsett vad det än är, oroa mig för saker som kan hända, stressa upp mig, bli röd och blå av ilska, helt i onödan. Nevin säger att jag kommer att dö i hjärtattack tidigt om jag fortsätter hålla på såhär.

Tragiskt!

Önskar att jag kunde göra något för att varken jag eller mina nära får uppleva sorg och smärta.

Mina tankar går till den avlidnes familj, det finns ingenting man kan säga eller göra, livet fortsätter.. Det som finns kvar blir alla minnen, och så länge man har minnet i behåll, så lever alla förevigt inom en.

Må han vila i frid.