Vem är du?

Vilka är ni som läser min blogg och varför läser ni den?

Vad vill ni att jag skriver mer om?

Mellan 50 och 100 st läser min blogg varje dag, vore kul om ni som regelbundet läser den kommenterade och besvarade mina frågor.

Och nu måste jag återgå till mina studier, har ett PM som ska in på fredag som är långt ifrån färdigt..

Minnen från min barndom

När jag var liten var jag som en tant i minatyrformat, jag pratade och betedde mig precis som en gumma. Jag hade en vass liten tunga och visste exakt hur jag skulle ge svar på tal redan som 2-3åring. Jag var min farmors lilla bebis, hon tog med mig överallt som liten, det var nog därför jag var så otroligt lillgammal av mig.

Jag tänkte berätta om ett minne jag har, jag tror att jag var mellan 2,5 och 3år gammal när detta inträffade. Min farmors svåger hade just dött, och jag hade smygit mig ut utan att säga något till mamma för att leta efter farmor, så jag började promenera mot sorgehuset.

När jag kom fram hörde jag ljud runt hörnet av huset, jag tittade försiktigt och synen som mötte lilla mig var inte vacker alls, jag blev rädd och sprang snabbt in i huset, rakt in i farmors famn. Rummet var fullpackat med människor som satt och grät, skräcken i mina ögon var inget någon lade märke till, alla var upptagna med sina klagosånger.

Jag ska förklara vad jag tyckte att jag såg, och vad det var jag såg egentligen. Jag tyckte att jag såg några män stycka en kropp, det var fullt med blod som rann, jag tog för givet att det var farmors svåger dom styckade eftersom att han hade dött dagen innan. Jag fick för mig att de skulle tillaga köttet och dela ut till alla bybor precis som man gör precis efter en begravning, man lagar mat i den dödes "ära" och alla som vill kommer och äter den.

Jag höll detta för mig själv ett bra tag, sedan berättade jag för farmor hur jag hade sett dom stycka "farfar Momos" kropp, och att alla utom jag ätit av den. Farmor började skratta och sa att det jag såg inte var hans kropp utan ett lamm, och att det var lammkött som fanns i maten och inte "farfar Momos" kvarlevor.

Vilken lättnad det var att höra, i alla dessa år hade jag trott mig sett något så fruktansvärt när det i själva verket bara var ett lamm.

Jag har några minnen till från tiden innan vi flyttade till Sverige, men spar dom till en annan gång..

Såhär såg jag ut då:

Jag tycker att ni som läser bloggen kommenterar alldelses för lite, detta får mig att tappa motivationen till att uppdatera bloggen.

:)

Vill bara önska alla en fortsatt trevlig helg, kommer eventuellt att ta en lite paus från bloggen i några dagar framöver, då jag har fullt upp med studierna!

Beyaz Melek.

Tittade på en film igår natt innan jag la mig, den heter "Beyaz Melek"(länk till filmen) vilket betyder "Vit ängel". Det är en turk/kurdisk film, huvudrollen hade Mahsun Kirmizigul, det pratades lite kurdiska i filmen vilket var kul, men annars var det en sorglig film, jag grät mig nästan igenom hela.

Den handlade om ålderdomshem i Turkiet, det är inte vanligt att lägga in sina föräldrar på sådant där nere, då det strider helt emot normen och klassas som något riktigt fult, man tar hand om de sina oavsett vad.
Det finns under 300 ålderdomshem i hela Turkiet, av ca 70 miljoner invånare är det under 17 tusen gamla som bor på dessa hem, en ganska liten siffra.

Jag personligen skulle nog inte kunna lägga in mina föräldrar på ett ålderdomshem(om inte de var i behov av vård och jag inte skulle klara av att sköta om dom själv, och inte hade något annat val), då jag inte litar på människorna som jobbar inom vården, förutom min mamma som är världens bästa undersköterska!

För många år sedan sommarjobbade på ett hem, den avdelningen jag var på behandlade de gamla som om det vore deras egna föräldrar, det var kärlek och omvårdnad som var a och o där. Avdelningen bredvid, där satt en gammal herre och skrek förtvivlat på hjälp, han hade maten framför sig och ville inte ha mer, det var smutsigt och lunchen var över för länge sedan, han fick en snäsning till svar, hur kan man behandla en hjälplös människa på det viset? Det är sjukt att det ska vara så stor skillnad från avdelning till avdelning.

Mina föräldrar har tagit hand om mig och gett mig precis allt jag vill ha, även när vi levde i total fattigdom. Vi bodde uppe i "kojor" runt omkring i Alanya där mina föräldrar tillverkade träkol, högt uppe bland bergen. Min pappa gick ner för berget och köpte bananer och persikor till mig flera gånger i veckan, detta klassades som lyxvaror på den tiden, men det var något pappa prioriterade framför allt annat, och så har det alltid varit, vårt bästa före allt. Mina föräldrar har verkligen gjort allt för oss barn och gör det fortfarande, jag har aldrig behövt känna att det fattas något, det minsta jag kan göra är att ta hand om mina egna föräldrar när ålderns höst börjar närmar sig och ge tillbaka allt som de har gett mig och mina syskon.

Våra föräldrar är anledningen till att vi ens andas på denna jord, tanken på att de en dag ska lämna oss får det att bränna till under mina ögonlock. Jag kommer göra allt i min makt för att mina föräldrar aldrig ska känna sig som en börda som många av de gamla i filmen gjorde, alla förtjänar ett värdigt slut på sitt liv fyllt med kärlek, lung och ro.

Ömsesidig kärlek.

Her ask masal olmak ister, öyle degil mi?

Detta är en mening som jag har lite svårt att översätta, men innebörden är ungefär att alla vill att deras kärlek ska vara som i sagorna, berättas vidare som en saga.

Visst är det väl så, tänk om man ändå kunde ha en så fin och ren kärlek som vi läser om i sagornas värld.

Vore inte det underbart?

På senaste har jag börjat märka hur mycket människor runt omkring mig älskar varandra och hur mycket det syns på dom, det syns i deras ögon, hur besvarad deras kärlek är, det lyser lycka om dom, detta ger mig hopp..

Hopp om att det faktiskt finns en ren och lika rosa ömsesidig kärlek som i sagorna där ute, den finns, det finns människor som fortfarande tror på kärleken och värdesätter den. Vad vore egentligen livet utan kärlek? Är det inte kärleken som håller oss levande? Är det inte den som påminner oss om att alla bekymmer i världen är värda alla besvär och att varje sekund, minut, timme, dag räknas med den vi älskar?

Varför ha bråttom och gifta sig med någon bara för sakens skull?

Nu ska vi inte dra alla kurder eller människor från mellanöstern över en och samma kam, men många jag känner har gift sig av helt fel anledningar, och det visar sig nu, fasaden om ett lyckligt par går inte att hålla uppe särskilt länge.

Vissa gifter sig för att folk har hört att man dejtar eller har ett förhållande, vem bryr sig egentligen? Vi lever bara en gång, varför ska vi medvetet gå in i något vi vet inte kommer att fungera i längden för att få tyst på människor som har alldeles för stora öron och munnar, människor som inte har något bättre för sig än att snacka skit?

Det är inte fel att älska någon, och det är heller inte fel att tro sig älska någon och sedan inse sitt misstag och gå vidare med sitt liv. Det är bättre att göra slut, än att gifta sig av fel anledningar, bli olycklig och skilja sig.

Att gifta sig har inte samma innebörd som förr, människor ingår äktenskap med äktenskapsförord, det är ungefär som att redan innan man tagit det första steget in i ett liv tillsammans bestämma att man kommer att gå skilda vägar en dag, en säkerhet för att man inte ska gå ifrån äktenskapet lottlös, eller vad man nu ska kalla det.

Det är synd, verkligen synd.

Lite tankar bara innan jag går och lägger mig.

God natt kära läsare, glöm inte att lämna ett spår efter er.

En liten notis.

Ni som vill kommentera, men inte vågar för att ert IP-nr loggas här på bloggen, ni har absolut ingenting att oroa er för, så lätt är det inte att spåra någon via IP-nr. Det längsta jag eller någon annan kan komma genom att spåra ert IP är att få reda på i vilken stad ni bor. Ingen internetleverantör ger ut någon kontaktinformation hur som helst, det krävs en polisanmälan, och att polisen tar anmälan på allvar.

Ville bara påpeka detta.

Sen att vissa bloggare påstår sig kunna spåra allt och alla, är bara att ta med en nypa salt.

Har man en dynamisk Ip-adress är det ännu svårare att ens kunna veta vem som är vem, då adressen ändras automatiskt.

"Dynamisk IP innebär att IP-adressen till nätverkshårdvara eller en nätverksansluten dator inte är fast utan tilldelas automatiskt, oftast av en DHCP-server. DHCP-servrar finns ofta i routrar.
Dynamisk IP förekommer ofta i lokala nätverk där det ofta krävs för internet-åtkomst för respektive dator i nätverket. IP-adressen tilldelas då av en router (ofta med DHCP).
I många bredbandsabonnemang (ADSL) "lånas" abonnentens externa IP-adress av internetleverantören under en begränsad tid. Detta innebär ökad säkerhet mot intrång, eftersom det är inte garanterat att samma IP-adress delas ut vid nästa "lån". Dock är den varierande IP-adressen ett problem om abonnenten vill driva en server, eftersom dessa kräver en statisk IP-adress. Ofta kan abonnenten beställa en statisk IP-adress av sin internetleverantör, ofta mot en mindre summa.."

Förväntar mig att "kär-kurd" ska berätta om sin kärlek vid första ögonkastet nu ;)

Ingen återvändo!

Jag satt och tänkte ett tag, en bra stund, sen tog jag ett beslut, och innan jag hunnit ångra mig rullade jag med all min kraft stenen till grottans öppning och stängde igen. Nu finns det ingen återvändo! Grottan är stängd och stenen som håller det som finns i grottan utom räckhåll är för tung för att lyftas bort. Ingen kraft i världen kan rubba den.

Idag mår jag såhär :)

Kan man älska/bry sig om två personer samtidigt?
Säg att man har två personer i sitt hjärta, en person som man varit tillsammans med en längre tid medans den andra har funnits i tankarna under några år, men ni har inte upplevt något tillsammans, utan det har räckt med blickar, lätta beröringar som att ta i hand, en puss på kinden, att bara vara närvarande i samma rum och ändå känna en stark dragningskraft, som att stå i ett magnetfält där plus och minus möts.

Finns det något som heter kärlek vid första ögonkastet, kärlek som bara uppstår från tomma intet med en person du knappt känner? Hur ska man välja vem som är rätt?
Han som finns här och nu, eller han som alltid har funnits där i tankarna, långt långt långt borta?

Ni som läser bloggen, lämna gärna ett spår efter er :)

Vill även tillägga att det mesta jag skriver här är tankar och funderingar, det behöver inte alltid vara så att alla exempel som jag tar upp har med mitt liv att göra, kan vara någon i min närhet också.

Dagens citat

"Du kan ge utan att älska, men du kan inte älska utan att ge. "

-Ami Carmichael

Att älska handlar om att ge och ta, en person som påstår sig älska men som bara tar utan att ge något tillbaka vet inte vad älska är.

Jag blir inte klok på kärleken, det är som spöken, många tror på att spöken finns på riktigt, men få har sett dessa andar i verkligheten.

Spiderman

Har haft fullt upp med studier och en arg spiderman den här veckan, nej då han är världens gulligaste spiderman, lite busig kanske, men underbar.!Jag har ännu mer fullt upp denna vecka, förstår ej hur jag ska hinna med allt! Ville bara tala om att jag lever och be om ursäkt för den dåliga uppdateringen av bloggen. Jag och lilla hjärtat

Klockan är 07.07 och jag har inte gått och lagt mig ännu. Jag började skriva på ett inlägg kl 05, när jag var klar med skrivandet och skulle lägga till en bild kom det upp ett fel meddelande där det stod nåt i stil med: "Blogger fungerar inte för tillfället"

Blir man inte förbannad då?
-Jo, särskilt om man heter Gülay och skriver världens tråkigaste PM när alla andra sover sött i sina sängar för länge sen.

Jag hade tänkt att skriva klart PM'et nu under natten, men det fungerade inte så bra, har iaf kommit en bit på vägen. Det svåra är att komma igång, när man väl kommit igång går det snabbt. Ville så gärna bli helt klar innan kusinen med familj kommer, men men.

Idag händer det mycket, det är begravning på förmiddagen, gäster som kommer på eftermiddagen och hennafest på kvällen, konstigare dag får man nog leta efter länge, hur ofta går man på en begravning och fest samma dag?
Inte ofta, vet inte ens jag hinner gå på festen ikväll, allt hänger på mitt PM.

Må tanten som dog vila i frid och må hon som ska gifta sig leva lyckligt med sin blivande make lika länge som tanten som dog levde(vet inte vad jag skrev nu, men skyller på sömnbrist).

Nä nu måste jag återgå till studierna, jag som aldrig dricker kaffe har druckit två stora koppar, tror att jag måste dricka en tredje snart om jag ska orka.

Livet som student är bra underbart, tycker ni inte?

Mening med allt?

Fick ett samtal för en stund sedan, ett sorgligt samtal som fick mig att rysa. En av mina närmaste vänner har fått missfall, hon fick veta att hon var med barn för 6dagar sedan, och hade precis börjat vänja sig vid tanken av att bli mamma. Jag kan nog inte ens komma i närheten av att föreställa mig hur det känns för henne, vissa saker måste man uppleva själv. Jag kan bara dela hennes sorg, men samtidigt så tror jag att det finns en mening med det. Om allt vore som det skulle med barnet, hade inte hennes kropp stött bort fostret.
Herseyin bir hayiri vardir, eller xera, som man säger på turkiska och kurdiska. Betyder ungefär samma sak som "allt har en mening".

Du kommer att bli mamma igen, och du kommer att bli en helt underbar sådan, världens bästa. Du frågade mig för några dagar sen om du skulle klara av ett barn, och du fick "Ja, du kommer att klara det galant, om du tar hand om andras barn som om de vore diga egna, hur tror du då att du kommer ta hand om ditt eget?"

Din hälsa är viktigast min gumma, bebisar går alltid att skaffa, canin sag olsun.
Men visst är världen orättvis, ibland undrar man varför en ung tjej ska få känna på känslan av att bära på ett barn, vänja sig vid tanken och sedan bli av med det lika snabbt som det kom? Som om det vore en dröm, vad är det nödvändigt för?
Man blir knäpp av att tänka på det här viset, det går att ta det hur långt som helst, och det finns värre saker än dessa, men jag antar att allas bekymmer är stora för dom, även om det finns större orättvisor i världen.

Vänta..

Finns det något som är värre än att vänta?

-Ja, det finns det, finns mycket värre saker, men att vänta tillhör ändå något som jag ogillar starkt!

Särskilt om man har planerat att göra något tillsammans med någon och går upp tidigare än vanligt på sin lediga dag. Idag var en sån dag för mig, jag blev galen av att vänta. Klockan blev 12, 13, 14, 14.30 tills personen jag skulle träffa hörde av sig.

Har man planerat något, så ska man hålla det, avsett vad! Man ser till att gå upp, eller så hör man av sig natten innan om det blivit sent, skriver att man kanske inte hinner, ett litet sms, det är allt som krävs för att slippa få mig att bli förbannad.

Hänt är hänt, och halva dagen gick till att bara vänta..

Gör inte så! Ni som läser bloggen och har en tendens att göra det jag just beskrivit:

-GÖR INTE SÅ!

Vad dåliga ni är på att kommentera, ni får mig att tappa motivationen att fortsätta blogga när ni inte lämnar spår efter er.

PM nästa!

Hemtentan är avklarad och inlämnad, nu återstår PM'et.
Jag har fått världens sämsta ämne att skriva om, känns jobbigt, det är inte alls intressant. Jag ska skriva om lagen om företagsinteckning och varför den ska ändras tillbaka till lagen om företagshypotek, analysera motiven bakom ändringen. Visst låter det kul?

Livet rullar på som vanligt, och jag har faktiskt inte känt för att blogga, ni som brukar läsa min blogg vet att jag inte tycker om att bara blogga för bloggandets skull.

Har en fullspäckad vecka framför mig, ska få besök från London, min kära kusin och hennes familj, mitt lilla kusinbarn Arda. Jag längtar!

Här har ni mitt lilla hjärta Arda i min pappas knä:

PAUS

Ska ta en paus från bloggen, jag har fullt upp med mina studier för tillfället, en hemtenta och ett Pm på gång.

Ta hand om er tills dess, ni kan sysselsätta er med att läsa mina gamla inlägg, finns en hel del att läsa. ;)

Glöm inte att lämna spår efter er genom att skriva kommentarer.

Min väg?

Känns som att jag kommit till ett vägskäl, jag måste välja åt vilket håll jag ska gå, men jag kan inte. Jag står där i mitten och tittar åt båda hållen, ska jag gå åt höger eller vänster, eller kanske rakt fram? Väljer jag vägen rakt fram, blir det helt på egen hand, ensam..




Det är verkligen inte lätt, jag är så förvirrad.

-HJÄLP!
Förstår inte varför jag ropar på hjälp, det spelar ju egentligen ingen roll.

Jag har alltid varit en person som går min egen väg, oavsett vad någon säger, jag kan lyssna och ta råd, men i slutändan gör jag det jag hade tänkt från början. Ni som känner mig borde ha lärt er det vid det här laget, jag vet att ni vill mitt bästa, jag uppskattar det, men jag måste fixa detta själv, helt på egen hand.

Har lyssnat på massa kärlekslåtar hela dagen, fråga mig inte varför.
Tänk om kärleken kunde vara lika fin i verkligheten som den är i de olika sångtexterna, man blir nästan kär i kärleken, kär i musiken. Finns det någon som lever den kärleken vi ser på tv och i sångtexterna?

Kan den vara så fin och ren?
Jag trodde att man bara kunde älska en person på riktigt tills jag växte upp och insåg att det bara vara en rosa flickdröm, något som inte existerar. Människor blir kära varje dag, flera gånger per år, människor säger att dom älskar varandra lika lättvindigt som man säger "hej".

Det är som att kärleken inte har samma innebörd som den hade förut. Allt är så lätt nu för tiden, människor gifter sig, skiljer sig, skaffar barn som om det inte vore något speciellt, allt känns så lätt.

Vissa kan skaffa barn med en person, men inte gifta sig? Hur kan man skaffa något som är så bindande som barn, men inte gifta sig? Jag blir nästan knäpp av att tänka på sånt här.

Vet inte vad jag vill komma fram till med det här inlägget, kände bara för att skriva ner lite av mina tankar.

Kommer ni ihåg beslutet jag tog? Och hur stolt jag var över mig själv, ledsen att göra er och mig själv besviken, men det verkar som att jag inte kan hålla det jag beslutade. Jag var visst inte redo för att ta det steget ännu, jag försökte, men tyvärr.

Har en anonym läsare som börjat tröttna på mig och mina inlägg kring mina beslut och att jag inte berättar vad saken handlar om. Tålamod, jag kommer att skriva ner allt när det är dags.

Jag kan inte avslöja allt om händer i mitt liv, måste hålla vissa delar för mig själv.

qJag är väldigt besviken på mig själv, men vad ska jag göra? Jag gjorde mitt bästa och jag misslyckades, man måste nog misslyckas några gånger innan man lär sig.

Dagens citat:

"Ett ögonblicks tålamod kan rädda från stor olycka.

Ett ögonblicks otålighet kan förstöra ett helt liv."

Obesvarde frågor?

Jag vet inte om det bara är jag, eller om det finns fler där ute som fungerar som mig. Jag ger bara inte upp, jag _måste ha svar på alla frågor för att kunna släppa något, allting måste vara kristallklart.

Ett litet ordspråk:

"Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört."