Beyaz Melek.

Tittade på en film igår natt innan jag la mig, den heter "Beyaz Melek"(länk till filmen) vilket betyder "Vit ängel". Det är en turk/kurdisk film, huvudrollen hade Mahsun Kirmizigul, det pratades lite kurdiska i filmen vilket var kul, men annars var det en sorglig film, jag grät mig nästan igenom hela.

Den handlade om ålderdomshem i Turkiet, det är inte vanligt att lägga in sina föräldrar på sådant där nere, då det strider helt emot normen och klassas som något riktigt fult, man tar hand om de sina oavsett vad.
Det finns under 300 ålderdomshem i hela Turkiet, av ca 70 miljoner invånare är det under 17 tusen gamla som bor på dessa hem, en ganska liten siffra.

Jag personligen skulle nog inte kunna lägga in mina föräldrar på ett ålderdomshem(om inte de var i behov av vård och jag inte skulle klara av att sköta om dom själv, och inte hade något annat val), då jag inte litar på människorna som jobbar inom vården, förutom min mamma som är världens bästa undersköterska!

För många år sedan sommarjobbade på ett hem, den avdelningen jag var på behandlade de gamla som om det vore deras egna föräldrar, det var kärlek och omvårdnad som var a och o där. Avdelningen bredvid, där satt en gammal herre och skrek förtvivlat på hjälp, han hade maten framför sig och ville inte ha mer, det var smutsigt och lunchen var över för länge sedan, han fick en snäsning till svar, hur kan man behandla en hjälplös människa på det viset? Det är sjukt att det ska vara så stor skillnad från avdelning till avdelning.

Mina föräldrar har tagit hand om mig och gett mig precis allt jag vill ha, även när vi levde i total fattigdom. Vi bodde uppe i "kojor" runt omkring i Alanya där mina föräldrar tillverkade träkol, högt uppe bland bergen. Min pappa gick ner för berget och köpte bananer och persikor till mig flera gånger i veckan, detta klassades som lyxvaror på den tiden, men det var något pappa prioriterade framför allt annat, och så har det alltid varit, vårt bästa före allt. Mina föräldrar har verkligen gjort allt för oss barn och gör det fortfarande, jag har aldrig behövt känna att det fattas något, det minsta jag kan göra är att ta hand om mina egna föräldrar när ålderns höst börjar närmar sig och ge tillbaka allt som de har gett mig och mina syskon.

Våra föräldrar är anledningen till att vi ens andas på denna jord, tanken på att de en dag ska lämna oss får det att bränna till under mina ögonlock. Jag kommer göra allt i min makt för att mina föräldrar aldrig ska känna sig som en börda som många av de gamla i filmen gjorde, alla förtjänar ett värdigt slut på sitt liv fyllt med kärlek, lung och ro.