Förbjuden kärlek.

Tänk er att ni fallit pladaskt för en person, men på nåt sätt tappat hoppet om denne/denna, gått vidare med kärleken gömd långt ner i hjärtat, så långt ner att ni trott att den varit begravd för evigt, så djupt att ni aldrig trott att den skulle komma upp till ytan igen..

Sen en dag, på din stora dag, då du ska till att gifta dig med någon annan, ser du henne/honom stå där framför dig..

Alla dina drömmar går i kras, du upptäcker att känslorna du begravt inte alls varit begravda särskilt långt ner och hela din tillvaro blir upp-och-ner-vänd på ett ögonblick!

När du sedan smälter allt och inser vad som är påväg att hända, inser du att det är försent att lämna bruden/brudgummen vid altaret för du är kurd och med allt det kurdiska du har i dig, förmår du dig inte att göra det otänkbara, det som är så tabu att din döda farfar till och med kommer att vända sig i graven..

Att kärleken är besvarad gör inte saken bättre.

Ditt hjärta går i tusen bitar, du står där och ler medans ditt hjärta gråter, med henne/honom vid din sida, på fel sida och det finns ingenting du kan göra förutom att fullfölja det beslut du en gång tagit, ett beslut du då trodde var det enda rätta..

Allting snurrar, snurrar, snurrar, du känner dig yr, du faller, faller, faller, så hårt..

Förbjuden kärlek..

Min förebild!

Fick frågan om jag hade en förebild och vem det var i så fall.

Klart jag har en förebild, en motivationskälla!

Min älskade syssling och abla(storasyster) Olcay Karakas, det är min förebild.

Hon är den som ständigt motiverar mig till att kämpa och stå på mig, det är tack vare henne som jag inte gav upp.

Jag tänke precis som de flesta kurder jag känner:

"Vadå Universitetet? Jag är över 20, det är försent, jag borde inte ha tagit en 5år lång paus efter gymnasiet, jag borde ha studerat direkt efter gymnasiet" Osv.

Det är så vi tänker, det är så våra föräldrar tänker oftast, de tror att livet och studietiden är förbi så fort man inte tar tag i studierna direkt efter gymnasiet, de har fått för sig att det är slutet. Även jag började tro det, fick ångest, gick runt och mådde fruktansvärt dåligt, då jag visste att jag kunde och skulle klara vad som helst, men att jag missat min chans.

Jag hade tur jag hade min Olcay abla, hon berättade för mig att vi invandrare ger oss själva huvudvärk i onödan, att svenskar reser och har roligt efter gymnasiet, att medelåldern på de som börjar studera på Univesitetet var 27-28år.
Hon fick mig att öppna ögonen, hon är och kommer alltid att vara min förebild, min motivation!
Hon sa alltid:

"Om jag kan, så kan du, jag började också studera sent"

Hon gick runt arbetslös ett bra tag, men hon kämpade, gav inte upp och nu går det bara uppåt för henne, hennes karriär ser lysande ut, hon är den duktigaste på hela sin arbetsplats!
Jag vet att hon kommer att gå hur långt som helst, precis som mig!
Allt handlar om vilja!
Vi har viljan!!

Hon har hjälpt många och kommer att fortsätta hjälpa alla hon kan, alla borde ha en "syster" som henne, hon är verkligen som en storasyster för mig.

Jag ÄLSKAR dig abla!
Du har gjort mer än du anar för min skull, du är och kommer _alltid_ att vara mina motivationskälla!

Har tyvärr ingen bättre bild på henne i min dator just nu.

Jag och min Abla tillsammans: