Min lilla dotter är 3 veckor imorgon, tiden bara rinner iväg! Jag vill att den ska stå stilla, man hinner ju knappt med!
Min mamma är här under helgen och hälsar på. Hon är helt tokig i sitt lilla barnbarn, eller sina barnbarn, vi får inte glömma vår älskade Biyan!
Mosters lilla hjärta!
Jag har inte riktigt fattat att jag är mamma ännu, allt känns fortfarande overkligt. Jag tittar på henne och förstår bara inte att hon är min, vår, min och Bulents, frukten av vår kärlek.
Jag tittar på bilder från när jag hade henne i magen, sen tittar jag på henne när hon ligger på min bröstkorg och sover, men förstår fortfarande inte hur hon kommit till världen, och att det är jag som fött henne.. När börjar man fatta saker och ting? Vilket mirakel verkligen, och vilken respekt jag fått för kvinnokroppen sen jag födde henne, och till den/det som skapat kvinnan, vi vår inte glömma bort mannens del i detta heller, all respekt till även alla pappor som inte lämnat sina fruar ensamma på förlossningen. Alla män borde närvara vid en förlossning!
Min älskade man skrev en liten text till mig och Lara på facebook, jag tänkte jag skulle publicera den här som ett gästinlägg från honom.
Det här inlägget blev lite virrigt, precis som vanligt, men det får ni vänja er vid, jag är ganska virrig nu för tiden, men så är det när man är nybliven mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar