Lycka och sorg på samma gång..

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva detta inlägg..

Veckan började med en fruktansvärd smärta som sinade ut och ersattes av en oerhörd lycka, fick min lilla dotter söndag den 8 maj. Det var en helt otrolig upplevelse, jag var så slut efter förlossningen att jag knappt kunde titta åt min dotter, hade inga krafter kvar. Det tog nästan 17 timmar, jag pinade mig igenom 11 timmar utan bedövning, sen ville jag bara dö och gav upp och tog EDA. Till er alla som har en förlossning framför er, plåga er inte, ta all hjälp ni kan få. Jag vet att kvinnokroppen är till för att föda, den ska klara av det, men varför plåga sig när man kan underlätta saker och ting? Köra slut på sig själv till den grad att man inte ens kan visa känslor när bebisen väl tittat ut.

Jag är mamma nu, och jag har inte riktigt fattat det ännu, jag tittar på min dotter och kan bara inte förstå att hon är _min_! Hur kan något så fint vara mitt? Kanske är hon så fin i mina ögon, just för att hon är min, helt perfekt! Och hur kunde hon leva i min lilla kropp, det är verkligen fascinerande, livets underverk!

Hon föddes som sagt på söndag kväll och vi kom inte hem från sjukhuset förens idag.

Precis när man ska till att verkligen njuta av sin lycka blir man ännu en gång påmind om hur skört livet är och hur snabbt någon man älskar kan slitas ifrån en och vilken lögn vi lever i. Ena dagen gråter man av lycka över att ett nytt liv kommit till världen, nästa dag gråter man av sorg över att ett liv slocknat, en helt meningslös död.

Igår morse fick jag ett samtal, ett samtal jag önskar att jag aldrig fick..
Min 23åriga syssling hade dött i en trafikolycka kvällen innan.
Jag bröt ihop mitt i matsalen på BB, barnmorskan kom och tog lilla Lara så jag fick gråta lite i fred utan att göra henne ledsen.. Det gjorde så ont, och det gjorde extra ont nu, då jag nyss fött en liten prinsessa som har hela livet framför sig.. Jag började tänka på hans mamma, och hur orättvis världen är.. Varför ska man bära på ett barn i magen, gå igenom ett helvete för att få den till världen, ta hand om barnet till vuxen ålder och sen från ingenstans förlora det?

Det känns så overkligt, en kille som var full av liv och lycka, en kille som alltid höjde upp stämningen, en kille som älskade sina nära och kära över allt annat, en kille som var mån om sina släktrelationer. Det lös om honom när han kom in i ett rum, i hans närhet kunde man inte ha tråkigt, han hade alltid ett leende på läpparna, och nu är han borta, bara sådär..

Det är så orättvist, och nu när jag är mamma, kan jag se saker och ting från ett annat perspektiv, det hemskaste som finns måste vara att överleva sina egna barn. Bara tanken av att det ska hända ens barn något, sliter hjärtat i bitar, fryser blodet i ådrorna till is..

Jag är så ledsen och jag har så svårt att tro detta, han skrev ju till mig på facebook och grattade mig för Lara för bara nån dag sen. För några veckor sen pratade vi om att han måste komma till Sverige(han bodde i Tyskland) och hälsa på när min lilla dotter föds.

Strax innan mitt bröllop hade han brutit foten, den hade inte läkt helt och han hade bandage runt den, men detta hindrade inte honom från att dansa ihjäl sig, han dansade med mig och runt mig hela kvällen.. Jag vågar inte ens titta på min bröllopsdvd, han finns med i varje bild.

Det gör ont, jag vill inte tro att det är sant och jag har inte fattat det ännu heller. Jag är så ledsen över att jag inte kan närvara på hans begravning, jag hoppas att han tittar ner från där han är och förstår mig och jag hoppas att han är på en bättre plats nu och sprider sitt solsken, älskade och för alltid saknade Burkay Yüksel, du kommer alltid att leva vidare i mitt minne och mitt hjärta..

Vila i frid..

Burkay och jag..

Mitt lilla hjärta, alldeles nyfödd


Nyfödd liten prinsessa

2 dagar gammal, myser med pappa