Allt i den här världen är lånat, allt som upplevs här, allt som ägs här, stannar här, döden möter du ensam och naken.
Den lilla tid vi har här rinner iväg och vi hinner knappt med, jag hinner knappt med!
Vi söker alla efter den stora kärleken, den med stort K.
Men finns den? Eller är det bara något som många av oss bara drömmer om och aldrig riktigt får uppleva? Eller är det så att det finns en sån kärlek i alla vi möter, alla vi någonsin känner något för, vissa kortvariga, andra långvariga och tills slut en som räcker livet ut? Hur många gånger ska man egentligen bita i det sura äpplet för att till slut hitta äpplet med den perfekta smaken? Finns det äpplet?
Varför slösar man tiden på att älta på det som varit? Vi kan inte ändra det som varit, vi kan bara påverka nuet, så varför väljer många av oss att bygga en hög mur runt oss pga betydelselösa människor som inte ens är värda tiden och energin vi har lagt ner på att må dåligt?
Varför ska vi må dåligt, när personen vi mår dåligt pga mår bra?
Värdesätt den lilla tid du har här, ödsla inte tid och energi på att isolera dig från omvärlden bara för att du har träffat på en eller flera värdelösa osäkra själar som bara varit ute efter att utnyttja dig för stunden.
Om jag finns, om du finns, du som känner igen dig i det jag skriver, så finns det flera som oss, och detta inger mig hopp om att det går att finna lyckan, vi behöver helt enkelt bita i det sura äpplet några gånger så att vi uppskattar det fina när det väl kommer.
I slutändan söker och vill vi alla ha samma sak, vi söker alla värme och närhet från det att vi föds tills vi somnar in och möter döden, ensamma och nakna..
Från det ena till det andra..
