Dikt av Harry Martinson

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.

Tappa inte bort denna riktning.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

-Harry Martinson

Falskhet!

Tänkte skriva om något annat än just det tragiska som har präglat bloggen den senaste veckan.

En sak som jag absolut inte tål är falska människor, ynkryggar som snackar skit bakom din rygg, människor som inte tål när det går bra för dig.

Man ska vara rak på sak, brutalt ärlig, även om man sårar, jag blir hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen. Man ska stå för det man säger och gör, annars är inte ens ord värda ett dyft!

Var ärlig och gå med en rak rygg, låt aldrig någon få tracka ner på dig och det du tror på!

Glöm inte demonstrationen imorgon!

Tack för alla söta kommentarer!

Varför?

Varför?

Det känns som att jag har massa rakblad i mina lungor och mitt hjärta som sakta skär, det är så ofattbart, jag vill inte tro att det är sant, det gör så ont.

Hur många fler kvinnor ska bli offer för kvinnovåldet som ständigt pågår i vår hemska värld?

Många har kommenterat och frågat mig varför vi ska demonstrera?

-För att få vår röst hörd, starta en debatt, få politikerna att öppna ögonen, stärka straffen för dessa monster, få polisen att agera istället för att lägga fallen på "hyllan" som de gjorde i Tubays fall. "Eran syster lever, hon är och solar och badar, jag tycker att vi ska lägga fallet på hyllan", sa en polis som hade hand om ärendet. De tog inte familjens ord på allvar, hade de åtminstonde för säkerhets skull skuggat hennes make, hade kroppen hittats tidigare, och vi hade få sluppit går runt i ovisshet i två månaders tid, ska det verkligen ta två månader innan polisen agerar?

Svinet dödade henne, inte ens lite respekt hade han för hennes lik, vi fick tillbaka hennes kvarlevor, en hemsk syn.

Men vet ni vad som var helt otroligt? Hon hade en tatuering på sin handled där det stod Izas namn, det var det enda på hennes kropp som var helt intakt och syntes klart och tydligt, som om hon vore vid liv.

Hon sa till sin syster Leyla, som har en likadan tatuering men med sitt barns namn, en gång när de satt och pratade: "Vet du, om det händer oss något, om någon gör nåt med oss och vi försvinner, så kommer vi direkt att identifieras med den här, den här tatueringen kommer aldrig att förstöras"

Vi måste agera och sätta stopp för detta, jag hoppas att så många som möjligt dyker upp när datumet för demonstrationen är fastställt.

Låt Tubay vara det sista offret för dessa odjur!

Tubay var en glad tjej, full med liv, som en solstråle, hon förtjänade inte det här hemska ödet.

Hur kunde du göra detta? Hur kunde du kväva henne när Iza var hemma? När dina andra två döttrar satt i rummet bredvid? Nasil kiydin, ellerin niye kirilmadi?

Jag kommer nog aldrig att förstå detta.

Vi tackar Gud för att vi har lilla Iza, hon är vår lilla "Tubay" nu, du kommer att leva vidare med henne. Vi kommer att se till att hon växer upp och blir en lycklig ung dam, och vi kommer göra allt för att hon ska veta vem du var.

Jag kommer att lära henne att dansa som Madonna gjorde i videon till "Vogue ", som du gjorde, du ställde oss, dina små soldater på led och lärde oss alla dansa just den dansen, Madonna var din idol på den tiden. Iza är som dig, hon gillar att dansa, hon kommer bli en liten mini kopia av dig, hon är ett litet charmtroll som charmar alla som kommer i hennes väg - hon är helt enkelt oemotståndlig!

Jag ska antecka allt jag minns från vår barndom i en bok, som Iza ska få sen när hon börjat skolan och lärt sig att läsa. Jag hoppas att du vakar över henne, och ser hur bra vi tar hand om

henne, att hon är i en omgivning fylld med kärlek.

Vet du, Iza stod upp för första gången idag, jag hoppas att du såg det.

Snart fyller hon ett år, vi ska fira henne med ett stort kalas, precis som jag vet att du skulle vilja att vi gjorde..

Angående bilderna

Tog bort vissa bilder tillfälligt då vissa har varit inne på bloggen och tagit bilderna och använt dom utan tillstånd!

Tubay, ölum sana yakismiyor..*

(Bilderna är bortplockade, turkisk media har varit inne på min blogg och använt sig av bilderna utan tillstånd)

Iza har varit lite orolig idag, undra om hon känner på sig att något är fel? Vi har varit ute med henne lite, hon har börjat bli riktigt fäst vid mig, jag mår inte alls bra, kände att jag var tvungen att komma bort en stund, så nu sitter jag här ensam, så jag tänkte att jag skulle passa på att uppdatera er alla om att Iza har det så bra hon kan ha det utan sin mamma..

Hoppet finns inte längre, vi fick besked om att du verkligen aldrig kommer att komma tillbaka till oss, jag vill tro att du ser oss ändå, att du ser Iza och att du besöker henne i hennes drömmar..

Finner inga ord som kan beskriva sorgen för tillfället..

Hepimizin basi sag olsun..

*översättning= Tubay, döden passar inte dig..

Svart dag.. Tubay..

Jag vill inte tro det, det är så svårt att ta in just nu, hoppet är fortfarande kvar, chocken har inte lagt sig än.. Hela kroppen värker, mina knän darrar, snälla låt det vara någon annan, låt inte kroppen vara din!

Iza behöver dig, jag har tagit hand om henne hela dagen, hon är så glad, så söt, precis som dig..

Hon sa "teyze" för första gången, och hon sa det till mig, två gånger, det gjorde så ont, jag önskar att du vore här med oss och kunde se hur hon utvecklas, hur hon dansar så fort man börjar nynna på en sång, hur hon tar sig fram genom att studsa fram på sin lilla rumpa..

Jag känner mig tom, orkade inte vara kvar där, känner mig tvungen att skriva här i bloggen så dina vänner som älskar dig får ta del av allt som pågår.

Förhoppingsvis lever du, förhoppingsvis så har psykopaten gömt dig någonstans..

Älskar dig, har alltid gjort det vad som än händer imorgon, så ska du veta att Iza är i goda händer..

:'(

Kom hem Tubay!

Finner inga ord som kan beskriva känslan jag kände när jag såg din lilla dotter idag, önskar att du var den hon öppnade sina gulliga små armar mot och inte mig, att det var dig hon lekte, kramade och gosade med..

Jag försökte hålla tillbaka tårarna när jag höll Iza i min famn, men det var näst intill omöjligt, hangi yürek dayanir?

Visade din bild för henne, hon började skratta och vifta med armarna, gunga fram och tillbaka som hon brukar göra, hela hon ropade: "Mamma jag saknar dig, kom hem", tanken får mig att brista ut i gråt..

Polisen säger att du är död, men vi har hopp, hopp om att du fortfarande är vid liv, det enda som kan få oss att förlora hoppet är dagen då vi får se ditt lik, en dag jag hoppas inte kommer att komma förens om 60-70år då både du och jag är gamla och gråa.

Medans jag kollade på Iza, tänkte jag på oss när vi var små, alla hyss vi hade för oss..

Gången då vi alla rakade bort vår lugg för att få större panna och sen upptäckte hur fult det var och använde pannband för att döja det vi gjort, eller när du helt plötsligt fick för dig att du var frisör och klippte oss, hur gamla var vi då? Runt 8-9?

Det gör ont Tubay, det gör så ont, du är och kommer alltid vara våran lilla "Tobak" som vi älskar, vi saknar dig, Iza saknar dig, snälla kom hem..

PKK har segrat!

PKK har segrat!
Turkiet har tvingats dra tillbaka sina styrkor från södra Kurdistan sedan HPG-gerillan vållat armén stora förluster. Detta bekräftades av HPG:s talesman samt flera andra källor.

Källa: http://kurd.se/index.asp?p=article&strCategori=Konflikt&intID=1336&lang=SE

Underbart!

Och nu semester! ;)

Semester över helgen!

Kommer inte att uppdatera bloggen under helgen!

Hoppas att alla från en trevlig helg!

En kropp utan skelett

Jag skrev ju om dispyter mellan familjemedlemmar för inte så länge sedan, tänkte fortsätta på det temat, men ur ett annat perspektiv.
Som jag nämnde i det inlägget, så har jag själv varit ett skiljsmässobarn, vilket inte var helt lätt när man växer upp i ett kurdiskt hem(alla kurder ska givetvis inte dras över en och samma kam), ska skriva utifrån min egen erfarenhet och släkt.

Jag har sedan barnsben lärt mig att hem utan en fader är lika med en kropp utan ett skelett, det fungerar ju inte, hade vi inte haft ett skelett skulle vi inte ha något som höll oss uppe, vi skulle bara vara en pöl med kött och blod. Detta sitter kvar i många av våra äldres hjärnor, och är lite svårt att sudda ut då man tyvärr inte kan lära en gammal hund att sitta.
Människorna i min släkt hade/har en tendens att se barn som "stora vuxna"/"stålbarn" som kunde ta emot och klara allt, ingen förstod riktigt hur tufft vi hade det. Var man än gick så pratade folk om hur dålig min pappa var som lämnade min mamma m.m.
Detta tärde på mig, fick mig att hata allt och alla, jag ville ta avstånd, försvinna, och ibland bara dö. Men nu när jag är äldre och visare har jag kommit fram till att de inte förstod bättre på den tiden, det fanns inte så många fall att jämföra med, det var nytt för oss alla. För ca 12år sedan var detta ett nytt fenomen för oss, det var inte vanligt att man skiljde sig, nu skiljer sig folk nästan lika ofta som en annan byter underkläder.

Eftersom att jag är äldst av alla barnen i familjen kände jag att jag var tvungen att "skydda" mina småsyskon från detta, jag förstod vad som pågick mellan mamma och pappa men gjorde allt för att de inte skulle förstå det. Jag brukade sitta ensam på nätterna och gråta mig själv till sömns i hemlighet, rita bilder av en splittrad familj, och allt vad ett barn kan göra, nätterna var tiden då jag kunde vara just ett "barn", en sårbar liten flicka som behövde minst lika mycket tröst som mina syskon. Om dagarna var jag hård som sten, vad som än hände, hur det än slutade så försökte jag hålla min lilla fasad uppe..

Detta var min vardag i några år framåt, ett evigt tjat om mina föräldrar och deras skiljsmässa..
Som tur är så hittade mina föräldrar tillbaka till varandra och vi har återigen fått tillbaka vårt skelett, vår trygghet..
Nu har mycket förändrats på 12år, folk är mer integrerade i den västerländska kulturen och framför allt utbildade, allmänbildade, fadern ses fortfarande som symbol för trygghet, men mödrarna har börjat komma ikapp om inte redan hunnit förbi..
De gamla hundarna har inte lärt sig sitta, men de är på god väg att åtminstonde lära sig att sätta sig på huk.. *

*En hund kan inte sitta på huk, men ni fattar galoppen antar jag ;)

Ännu en fågel..

En av mina små gummor är på god väg att flyga ut ur sina föräldras trygga bo, det blir förlovning till helgen och ett sommarbröllop i juni.

Tiden går så snabbt, man hinner knappt med! Det var inte länge sen vi alla lekte i sandlådan tillsammans, nu är vi vuxna och på god väg att starta våra egna små familjer, "Rudolf med röda mulen" som jag nämnde i ett tidigare inlägg är gift sen några månader tillbaka, jag har börjat vänja mig och det känns inte lika jobbigt längre som det gjorde då när jag först skrev om det. Vår relation har inte förändrats ett dugg förutom att vi inte bor ihop nu, dessutom är jag där och hälsar på med jämna mellanrum.

Men nu till den andra lilla fågeln, hon som fortfarande inte är gift än, en tjej som jag aldrig trodde skulle gifta sig inom den närmasta framtiden, allt hände så plötsligt, från ingenstans. Hon var alltid orolig och stressad över att inte finna "Mr right" och jag gav henne alltid samma råd som jag själv fått en gång i tiden av en vän:

"Älskling, leta inte efter kärleken, tänk inte ens på den, den hittar dig när du minst anar det"

Och titta så rätt jag hade, kärleken fann henne när hon minst anade det och med en person som hon aldrig ens i sina vildaste drömmar kunde tänka sig att ha att göra med.

Önskar dig all lycka min ängel, allt kommer att gå hur bra som helst i helgen och du kommer att bli så lycklig, jag vet och känner det på mig!

Kärlekens vägar äro outgrundliga, du vet aldrig vad som ska hända eller vem du ska träffa på, förens det händer..

Dispyter mellan familjemedlemmar

Jag har aldrig förstått mig på hur en liten dispyt kan gå så långt mellan familjemedlemmar att man väljer att "sudda" bort en familjemedlem helt, låtsas som att han/hon aldrig har existerat. Hur kan man förneka den person som gav en liv?

Ni undrar säkert vad jag babblar om nu, det ska jag tala om för er.

En närstående till mig gifte sig i helgen, utan sin far på sin sida, hon var till och med så fräck att hon inte ens hade med hans namn på inbjudningskorten, som om han vore ett spöke. En far som har gjort allt för henne, en far som inte bara har varit hennes far utan även hennes bästa vän. Hennes far och hennes mor är skilda sen några år tillbaka, de skiljdes som ovänner och är fortfarande "fiender" med varandra, deras mor har gjort allt för att barnen ska "hata" sin far, hon har tyvärr lyckats.
Men den här tjejen är vuxen och borde veta bättre, hur kan man låta en dispyt gå så långt att man inte ens på sin lyckligaste dag väljer att ha sin far vid sin sida? En dag som aldrig kommer tillbaka, en dag som alla flickor drömmer om och alla pappor fruktar, en dag då deras lilla flicka tar det stora steget mot att starta en egen liten familj..

Mitt hjärta skulle gå i tusen bitar om min far inte stod vid min sida på min bröllopsdag, bara tanken får det att brinna till under mina ögonlock..

Även jag har varit ett skiljsmässobarn, jag vet hur svårt det är och hur jobbigt det än var mellan mina föräldrar och hur mycket de än inte kunde komma överens så var det ju faktiskt min mamma och pappa, de två personerna som gett mig liv! Ett barn ska inte behöva välja mellan sina föräldrar!

En sak som jag _alltid_ försöker få människor att ha i åtanke är att dagarna som passerar aldrig kommer tillbaka, vi lever i dödlig värld, en värld som inte bör tas för given, något som är så lätt att glömma bort i dagens samhälle, vi tror att vi ska leva för evigt, vi tänker inte på att morgondagen kanske aldrig kommer..

Jag försökte få den här tjejen att inse sitt misstag, men förgäves, det kommer komma en dag då du kommer att ångra dig djupt, och då kanske det är försent..
I vår kultur är familjen viktig, och hur dålig din släkt än må vara så vet du att i din svåraste stund är dom där först av alla och hjälper dig, ingen kan älska dig mer än ditt eget kött och blod.
Blod är och kommer alltid att vara tjockare än vatten, glöm aldrig det..

Till ett folk!

Vill dela med mig en vacker dikt skriven till det kurdiska folket, en dikt som berörde mig djupt och som är skriven av en svensk tjej vid namn Maria Natasja Baumert:

Res er människor av bergen
människor av enat folk
ni med kampens blod i märgen
ni vars himmel är er tolk

Vakna människor av tider
som med minnets kraft
ständigt fängslats,ständigt lider
i det land ni alltid haft

Låt ej världens skugga falla
som en stormvind över er
måtte ljuset skydda alla
under sol som ej går ner.

Källa: http://www.poeter.se/viewText.php?textId=599177#

En plats jag vill besöka

Läste en artikel i Illustrerad Vetenskap förra veckan som gav mig kalla kårar, tänkte dela med mig lite av informationen:

"Cappuccini-katakomberna är gravkatakomber i Palermo på Sicilien, som drivs av de lokala kapucinermunkarna.
I slutet av 1500-talet ökade antalet munkar i orden kraftigt och därmed även behovet av gravplatser åt de döda. Därför grävde man ut en krypta i anslutning till kyrkogården för att kunna förvara kropparna. Den förste som begravdes där var broder Silvestro från Gubbio, som dog 1599 och balsamerades. Från början var katakomberna avsedda endast för munkar men snart ville även andra få möjlighet att bli begravda där, då detta ansågs sammankopplat med en viss status. Således delades katakomberna upp i olika sektioner, förutom munkar gjordes särskilda avdelningar för präster, "professorer" (denna avdelning befolkas dock av män från en rad olika yrkeskategorier), män, kvinnor, barn och jungfrur. Fram till slutet av 1600-talet var de tomma nischerna täckta av bibelcitat. Fortfarande finns många stenar med inskriptioner på golvet.
Skicket på kropparna är varierande. Vissa är välbevarade tack vare skicklig balsamering, andra är inte mycket mer än skelett. Vissa av dem som har hud kvar har denna börjat lossna, och resultatet ser ut att vara hämtat från en skräckfilm. Många har sina egna kläder, andra är inklädda i säckväv. Den vanligaste metoden att bevara kropparna var att torka dem genom att placera dem i celler i åtta månader, för att sedan skölja dem i vinäger. Andra doppades i arsenik och kalk. Den lilla flicka, Rosalia Lombardo, som dog vid två års ålder år 1920 är särskilt väl bevarad. Hon var en av de sista som fick katakomberna som sin sista viloplats. Exakt hur hon balsamerades vet ingen - då Dr. Solafia, den lokale doktorn som utförde arbetet tog med sig hemligheten i graven - mer specifikt än att det var genom injektion av kemikalier.
Den sista munken begravdes i katakomberna år 1871 och därefter begravdes övriga människor sporadiskt. Sedan katakomberna grundlades hade runt åtta tusen kroppar samlats där, hängande i nischer på väggar och liggande i kistor med öppna sidor så att kropparna syns. Släktingar betalade för att gravplatsen skulle hållas efter så att de skulle ha möjlighet att besöka och se sina döda. Katakomberna stängde officiellt år 1880, men numera är katakomberna museum, öppet för allmänheten. Då vissa besökare pillat på liken och poserat för fotografier med dem är det nu förbjudet att fotografera och längs vissa väggar har mindre galler satts upp för att förhindra att man leker med de döda. Delar av kvinnosektionen förstördes av en bombning 1943 och en eldsvåda 1966. Klostret har byggts upp på nytt, och den nyvarande entrén till katakomberna är från 1944."

För mer information besök:

http://www.members.tripod.com/~Motomom/index-3.html

Lite bilder:

Rosalina i sin kista, kan ni tro att denna söta lilla unga dam har varit död i 87år?

Varför just hedersmord?

Läste lite på ett forum där folk diskuterar kring Tubays försvinnade, det som gjorde mig upprörd när jag bläddrade igenom sida för sida var alla spekulationer om att ett hedersmord låg bakom hennes försvinnande.

Varför är hedersmord det första man tänker på när man hör att en kvinna från mellanöstern är försvunnen eller mördad?
Kan det inte bara vara så att det handlar om ett "vanlig mord/försvinnande", att dessa kvinnor utsatts för brott av en psykopat, en mentalt störd person som flippat?

Det finns sjuka människor över hela världen, en normal människa dödar inte sitt eget kött och blod, det finns inte i en förälders värld, det vet ni läsare som har egna barn. Ni skulle väl _aldrig_ skada era barn? Jag har själv inga egna barn, men kan tänka mig hur det är att ha ett eget barn, en bit av sig själv och sin älskade, ett litet knyte som har kommit till världen tack vare dig, en liten människa som du burit på i din mage i nio långa månader.. Vilken frisk människa dödar något som den själv varit med och skapat, något så värdefullt och fulländat?

Vill även tillägga att Tubay fortfarande är spårlöst försvunnen, om det är någon som vet något om hennes försvinnande hör av er till Uppsala polisen eller kommentera i bloggen. Hennes familj och anhöriga är intresserade av alla tips dom kan få.

Me!

Who is kurdishflower?
Efter allt tjafs om att jag inte vågar stå för vem jag är och det jag skriver, har jag funderat och kommit fram till att jag ska lägga upp en bild på mig själv, så att alla nyfikna själar där ute kan sluta grubbla över saken.

Sedan finns det folk som undrar över varför jag har ett så tråkigt namn på bloggen min, det ska jag tala om för er nu. Det tog ett tag för mig att hitta ett bra namn som jag tyckte vore passande, tänkte en stund och kom fram till att döpa bloggen till "Kurdishflower/Den kurdiska blommans blogg", eftersom att mitt riktiga namn har två olika betydelser: "rosornas månad" och "ros-måne" om man översätter det direkt till svenska.

En ros är som ni alla vet en blomma och jag är från kurdistan, därav det "tråkiga" namnet ;)

Tog bort bilderna, men har kvar en i profilen!

Skärpning!

Skribenten på www.veckomagasinet.se skrev idag:

"Kurdishflower som snackar om vikt och ålder vågar inte ens sätta ut ett kort på sig själv på sin blogg. Så nöjd är hon med sitt utseende. Ett steg till från dem och deras namn kommer att hamna på bloggen med bild och allt. Då kommer folk som känner mig och gillar mig skriva ner i detalj vad de anser om dem. De skulle inte våga gå ut av skammen. Jag vet nu vilka de är men jag vill inte gå ner på deras nivå för man tar tid att komma upp från deras gyttja.

Jag kommer inte att svlöja dem men de har fått ett personligt email från mig. Vad tycker ni läsare borde jag hänga ut dem för det är inte första gången de är ute på jakt? Min bloggmaneger insisterar på att jag ska anmäla dem.
Den som är ute efter jakt blir själva jagade. "

Seriöst, nu får du ändå ta och ge dig! Du borde ju kunna se att alla hot du har fått inte kommer från samma dator som min, du som har ett så bra skyddsnät med tillgång till både det ena och det andra! Förknippa inte mig med sånt trams! Jag kanske är anonym med min identitet, men det har sina anledningar, inte för att jag inte vågar stå för vem jag är eller hur jag ser ut! Jag skulle aldrig sjunka så lågt och tracka ner på en persons utseende!

Jag har som sagt inget personligt emot dig utan blev arg över sättet du framställde kurder i din blogg. Om du nu inte menade det som jag och många andra tog det, ändra bara på ditt inlägg och skriv så att det inte misstolkas igen.

Sen måste ju du förstå att folk kommer att tycka till och skriva ner sina åsikter om det du bloggar, du måste lära dig kunna ta emot kritik även om den inte är bra alla gånger.

Så för sista gången:

Jag har inte hotat dig! Det jag tycker har jag skrivit öppet! Det vi har skrivit till varandra via mail har jag även postat i din blogg!

Vårkänslor!

Klockan är 01.22 på natten och jag har nyss kommit hem från en skön nattpromenad med en vän, vädret var underbart och det känns nästan som att våren står och lurar runt hörnet. Hela kroppen fylldes med frisk luft och massor av sköna vårkänslor, kändes som att jag vaknade upp ur den dystra dvalan jag har legat i under det mörka halvåret.

När vi gick där och pratade om allt och inget kom vi in på kärlek, förhållanden och alla dessa "lekar" som uppstår mellan en pojke och en flicka, den ständiga maktkampen om vem som har kontroll osv. Alla dessa råd man får av sina vänner:

"Gör inte si, gör inte så, spela svår, låt honom ringa först, tappa inte din värdighet, visa vem som bestämmer, bla bla bla".

Listan kan verkligen göras hur lång som helst, varför ska man inte bara kunna slappna av och bara vara i ett förhållande? Varför måste den ena alltid ha mer kontoll än den andre? Varför inte bara bestämma tillsammans?
Det är inget fult att älska, och har man haft så tur att man funnit en person att älska och kärleken dessutom är ömsesidig, varför inte bara njuta av det utan att "leka" och ta massa omvägar? Som min vän sa:

"Om du vet att han gillar persikor, varför inte bara ge honom en persika? Varför baka en persikopaj där han måste leta fram bitarna?"

Allt behöver inte vara så komplicerat och jobbigt, slappna bara av och ge din älskling en persika!
Det ska då jag göra hädanefter!
Som jag skrivit så många gånger tidigare i min blogg, älska och värdesätt era nära och kära, livet är alldeles för kort för att slösa på massa onödigt trams!

Våga älska fullt ut, älska för din egen skull, följ ditt hjärta och lyssna bara till din inre röst, alla har en gräns, även du själv och ingen annan än du själv vet när den gränsen överskrids, glöm aldrig det!

Har nån sett Tubay?

Klädd för bröllop Men vid försvinnandet, på nyårsdagen, var Tubay klädd i en svart halvlång vinterkappa, blå jeans och svarta stövlar.


"Familjen: Vi tror att hennes liv är i fara
Tubay, 26, är spårlöst försvunnen.
Hemma i Uppsala väntar hennes nio månader gamla dotter.
– Vi vet inte vad som hänt, säger polisen Arne Jansson.
Tubay har varit försvunnen sedan 1 januari. Enligt hennes 36-årige make gick hon på kvällen iväg för att ge några presenter till en väninna som bor i närheten.
– Hon kom inte hem på hela natten. Jag väntade och gick och lade mig sedan, säger maken.
Morgonen därpå letade han efter henne, men hittade bara hennes bil på en parkering bakom järnvägsstationen i Uppsala.
– Den var låst och utan någon parkeringsbiljett.
Både maken och kvinnans släktingar polisanmälde försvinnandet.
– Vi har inget konkret att gå på, säger Arne Jansson som utreder fallet.
Ringde på mobilen
Två dagar efter försvinnandet ringde en kvinna till Tubays 18-åriga systerdotter.
Samtalet uppges ha kommit från Tubays mobiltelefon och flickan uppfattade att det var Tubay.
– Det var ett mycket kort samtal. Hon sa något i stil med att hon ville vara i fred, säger Arne Jansson.
Tubays storebror säger att systerdottern inte är helt säker på att det verkligen var Tubay.
– Kvinnan har då även sagt att hon skulle komma hem om tre dagar. Vi blev glada. Men det blev inte så. Så vi undrar vem det var som ringde.
”Lämnade ett litet barn”
Samma vecka brann det i parets bostad som då var tom. Det visade sig att någon anlagt en brand vid lägenhetsdörren.
Nu har det gått tjugofyra dagar – och Tubays försvinnande är fortfarande en gåta. Efter det mystiska samtalet hade polisen en teori att Tubay kan ha gett sig av frivilligt. Samtidigt verkar det inte sannolikt.
– Hon lämnade ett litet barn efter sig. Det är lite märkligt, säger Arne Jansson.
Maken säger:
– Jag vet inte vad jag ska tro. Jag får väl gå på det polisen tror.
Släkten tror inte att hon håller sig borta av egen vilja. Framför allt för att Tubay sällan lämnade ifrån sig dottern och var mån om att ständigt vara i kontakt med henne:
– Vi tror att något hemskt har hänt eller att hennes liv är i fara. Vi är jätteoroliga, säger Tubays storebror. "
Fotnot. Upplysningar om försvinnandet kan lämnas till polisen i Uppsala.

Meningen?

Livet är verkligen oförutsägbart, det du har nu, vet du inte om du har imorgon. Vår släkt har drabbats av många tragedier på senaste, den ena har varit värre än den andra. Unga människor har mist livet, plötsligt, och för anledningar som helt saknar mening. Man får sig verkligen en tankeställare, man stannar upp, tänker efter, och en fråga som ständigt kommer upp i tankarna är:

"Vad är meningen med livet?".

Jag kan inte ens tänka mig hur ont det måste göra för de drabbade, familjerna som miste sina söner, eller rättare sagt - jag vill _inte_ veta hur de känner sig, det är en smärta som man inte ens önskar sin fiende.

Så, vad är egentligen meningen med livet? Varför får vissa leva längre än andra, varför slits unga friska människor ifrån oss helt oväntat? Människor som har hela livet framför sig, personer som inte har hunnit uppleva det fina i livet. Människor som inte ens har fått chansen att föra livet vidare, varför?

Bra frågor som ingen säkert vet svaret på. Min mening med livet är(som jag skrivit så många gånger här förut) att leva varje dag som om den vore min sista, sprida så mycket kärlek som möjligt till mina nära och kära. Jag klarar inte av att vara osams med någon, jag får för mig att personen jag är arg på ska försvinna, och att jag aldrig mer ska få chansen att säga förlåt, om det är jag som har sårat personen ifråga. Jag är alltid noga med att prata ut om saker och ting, rensa luften, inte sopa problem under mattan och älta på onödigt trams. Livet är alldeles för kort för det!

Mitt hjärta brister när jag tänker på vad dessa två familjer går igenom nu, ingen av dem fick chansen och krama om sin son, sin bror en sista gång och berätta hur älskad han faktiskt var.
Finns en fras på kurdiska man bruka säga när nån dött: "Hayfa coni ku tari" (=Stackars livet som går). Jag håller inte med. Visst är det synd om de som dör, men det är mer synd om människorna som den avlidne lämnar efter sig.

Det är vi som är kvar som får lida, det är vi som får leva med vetskapen om att han/hon aldrig kommer att le mot oss igen..