Döden gör sig påmind återigen..

Döden. Jag vill inte att den ska göra sig påmind hela tiden i mitt liv, men jag vet att döden är en del av livet. Det är mot döden vi alla kommer gå till slut.

Vi lever våra liv som om vi ska leva för evigt. Vi tror vi är odödliga, vi sårar varandra, ljuger och bedrar.

Jag vill inte förlora nån jag bryr mig om, jag vill inte se mina nära och kära lida. Jag vill inte känna mig så hopplös som jag gör nu. Maktlös.

Jag hoppas att du är på en bättre plats nu, att du är lycklig.

Men hur kan du vara lycklig utan din själsfrände som du lämnade kvar här?

Hur kunde du lämna henne, utan att se dig om? Hur ska vi få henne att bli hel igen?!

Hur ska vi glömma glädjen och värmen du spred runt omkring dig?

Du och hon var ju det som gav mig hopp om kärleken, hopp om att det fanns något som var så nära perfekt man kan komma..

Jag är så arg! Så ledsen! Och jag kommer påminnas om dig hela tiden så länge jag bor i den här lägenheten. Jag önskar du vore här nu. Jag önskar att jag kunde återgälda det du gjorde för mig i en av mina svåraste stunder. Jag önskar jag kunde ge dig hopp, så som du gav mig hopp..

Jag kommer aldrig glömma dig, du kommer alltid leva vidare i mitt hjärta och jag hoppas att vi möts igen en vacker dag..

Jag hoppas att det inte tar slut, att det finns ett liv efter döden..

Jag finner inga fler ord just nu..

Och jag önskar du hade hamnat i trubbel och jag fick chansen att vara din jurist, som du sa..

Vila i frid min fina vän. ❤❤❤