..hade en abla(stora syster), någon som jag verkligen såg upp till, någon som peppade mig och fick mig att tro på mig själv. Någon som jag kunde ringa när som helst och fråga om råd. Men hon finns inte länge i mitt liv. Det känns tråkigt att det är på det viset, för är det inte meningen att en sån person alltid ska finnas där? Det är vad man förväntar sig i alla fall i egenskap av en "lilla syster". Jag har inga äldre syskon, just därför var denna person väldigt viktig för mig, hon var den stora syster jag aldrig fick, men alltid ville ha.
Jag brukar tänka på henne ibland, senast idag. Jag kontaktade faktiskt henne när hon blev mamma för första gången, något som hon alltid drömde om, egna barn. Men jag fick inte det svar jag förväntade mig. Blev besviken.
Hon brukade älska att läsa min blogg och gav mig alltid komplimanger för mitt sätt att skriva. Hon sa ofta att jag borde kontakta ett förlag och få min blogg publicerad i bokform. Hon sa även att hon inte förstod hur alla "bimbos" värdelösa bloggar som handlade om ingenting och som inte hade en enda känsla bakom sina inlägg blev så stora.
Jag älskar att få feedback för min blogg. Det får mig att vilja skriva mer. Det var ju därför jag började blogga, för att ventilera och få svar från människor jag inte kände och som inte kände mig. Opartiska.
Jag var ju anonym i början när jag skrev, just för att jag skulle kunna skriva öppet och fritt, utan att bli dömd av min omgivning. Inte för att jag hade något att dölja, det har jag aldrig haft, men just för att jag skulle kunna skriva om ämnen som var tabu i vår kultur.
Jag har bloggat till och från i 8 år. Mycket har hunnit hänt under dessa år. det som var tabu då, är ingenting någon lägger större vikt på nu. Jag minns att tog bort vissa inlägg precis innan jag avslöjade min identitet, mycket dumt gjort. En av de texterna var denna:
http://kurdishflower.blogspot.se/2013/04/normal.html
Den texten var en av mina första texter på bloggen.
Varför tog jag bort den?
Kanske för att jag skrev att jag att jag kände mig som en "fågel i en bur", det kanske skulle missuppfattas av alla nyfikna i min omgivning, och omvandlas till något slags skitsnack, och just då orkade jag inte med det. Det är det tråkiga med vissa, att det letar efter nålar i en höstack, och att allt jag gör eller säger alltid sticker i ögonen på någon.
(Skäms lite över det inlägget just nu,inte för att det står något fel, men jag skulle inte valt det språket jag använde i den texten i dagsläget, uttryck som "blattebrud" m.m, låter som en kaxig liten skitunge.)
Vad vill jag komma fram till med detta inlägg egentligen?
Jo, att man alltid ska vara ärlig och rak, att man alltid ska säga vad man känner och tycker i en relation utan att döma varandra. Oavsett om det är en vänskaps- eller kärleksrelation, eller något annat.
Ärlighet varar alltid längst.
Är man inte ärlig, så kommer man alltid gå runt med en klump i magen. En klump som kommer växa för varje dag som går, en klump som kommer påminna dig i resten av ditt liv om vad som kunde ha hänt om du hade varit ärlig.
Om vi återgår till min "källan" till min motivation när jag behövde den som mest, min "stora syster". Varför blev det som det blev mellan oss?
Jo, just för att jag var ärlig och sa vad jag tyckte, även om jag uttryckte mig klumpigt, men du gav mig ingen chans att få förklara och la ord i min mun som jag absolut inte menade eller ville säga.
Det är väl det man ska kunna göra, säga vad man tycker, även om man är oense? Jag har få vänner som jag tagit med mig under livet, nära vänner alltså, som jag verkligen litar på, till dom kan jag säga vad som helst, och de kan säga vad de vill inte mig, men vi blir aldrig osams eller ovänner. Tack för att ni finns, ni vet vilka ni är!
Det är ungefär som att vara mamma, man är mamma för livet oavsett vad ens barn gör. För det kommer komma en dag då ens barn gör något man inte gillar, då gäller det att vägleda sitt barn, hitta den rätta vägen, kommunicera. Inte stänga ut barnet och aldrig mer prata med det. Kommunicera är A och O.
Jag tycker om att kommunicera och prata ut. Jag gillar inte att sopa saker och ting under mattan, och jag kan absolut inte hålla något inom mig! Jag måste få utlopp för mina känslor på ett eller annat vis! Jag kan även ta kritik, och jag tar åt mig av det mina vänner kritiserar mig för, jag lyssnar, och påverkas. Gör om och försöker göra rätt nästa gång. Det är sån jag är, och det borde ju en "stora syster" veta, en person som känt mig sen jag var lika liten som min egen dotter.
Om du läser detta, så gäller det jag skrev när ditt första barn föddes fortfarande.
Ta hand om dig och dina fina barn, om jag sa något som sårade dig, så gjorde jag det för att jag älskade dig och ville dig väl, inte för att jag hade en ond tanke bakom eller ville dig något illa. Men det borde ju du ha vetat, om du vore min stora syster.
Det jag kände och trodde om vår relation kanske inte var ömsesidigt, hade det varit det så hade vi fortfarande haft kontakt idag.
"..Allt du har åstadkommit och klarat av är tack vare DIG själv. Energisk, kaxig och supersmart tjej!! Viktigast av allt, rakryggad och ärlig!! Notera bara en sak blomman, alla kanske inte kan eller vill plugga men det viktigaste är att man gör det man själv vill och inget är omöjligt.."
Dina ord till mig.
Med detta sagt, vill jag önska er en trevlig kväll och en god natt kära läsare! <3 br="">
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar