Läste denna artikel på aftonbladet idag.
Hur kan en gammal man vara död i 3års tid utan att någon saknar honom eller märker att han är borta? Hur kan en gammal människa bli så ensam? Jag förstår inte, jag vill inte förstå. Vad kan vara värre än att vara gammal och helt ensam? Att inte ha någon som ringer eller knackar på dörren, ingen som bryr sig om en.
Jag funderade ett tag på det här, antingen måste denna man varit en väldigt dålig pappa/farfar/morfar/bror osv, eller så har verkligen vissa människor i detta land blivit kallare än landet vi bor i.
Hur kan man vara så känslokall? Hur kan man lämna någon åt sitt öde på det viset, och en gammal människa? Vi föds som bebisar och dör som bebisar, en gammal människa behöver lika mycket uppmärksamhet som ett litet barn. Vad ensam och olycklig den här mannen måste ha varit.
Hur dålig en människa än är, förtjänar den verkligen att bli behandlad så?
Ja, kanske, det beror nog på vad människan ifråga gjort, men någon måste ju den personen varit snäll mot i sitt liv? Eller är det verkligen möjligt att bli så ensam och ogillad?
Man kan spinna vidare hur mycket som helst på detta och spekulera.. Jag säger lite emot mig själv, ena stunden tycker jag synd om mannen och skriver att ingen förtjänar ett sånt öde och nästa stund skriver jag att människor som inte är snälla kanske förtjänar det, att dö ensamma och bedrövliga.
Nu vet vi inget om denna man, men om man tänker allmänt, så antar jag väl att det alltid finns två sidor av en berättelse, en historia bakom allt.. Som man bäddar får man ligga, man gräver sin egen grav under sin livstid och när man väl kommer till insikt om vad man egentligen gjort, om man varit ond och elak, då kanske det är försent och man får dö ensam.
Tragiskt verkligen, jag blir jätteledsen när jag tänker på det, när jag ser och läser om ensamma människor.
Jag hoppas att varken jag eller någon av mina nära och kära hamnar i en sån sits, eller min lilla bebis, min lilla dotter.
Vilken värld hon ska födas till! Nu blir jag ännu mer orolig, hur ska jag kunna skydda henne mot allt ont? Är det ens möjligt?
8 kommentarer:
Stort tack till Dig som uppmerksammar detta.
Ingen vill ärkänna att sår här ser ensamhetensgrinande spöke ut.
Vi har ju alla möjliga människor som tar hand om dom gammla och ensamma.
Så här ensam kan man visst vara i Sverige.
Tror inte att detta är möjligt något annat land.
En gammal dam låg död så länga att när man hittade henne hade en hel trädgren vuxit in genom fönstret.
Många äldre kastar sif framför tåg utför stup och i sjön.
Men detta tystar man ned.
Ingen bra reklam.
Jag är en som är så där ensam.
När min man dog och jag flyttade till min son blev jag totalt ensam. Det finns ingen som jag skulle kunna bjuda hem, eller bli hembjuden till förutom en underbar liten dam, som är 86 år. Jag kan inte ta mig upp för hennes trappor och hon för det mesta fullt upp med syskon barn
barnbarn, kusiner och gamla vänner. Med den åldern är det fantastisktatt lilla damen orkar.
Annars är det är total ensamhet. Min son ser jag inte ofta. Har bett honom gång på gång att få en liten pratstund, men han har inte tid säger han.
Han kom inte ens till sin fars jordfestnig.
Tror på att han inte har tid gör jag inte. Jag är gammal och tråkig upplever inget och har därför inget att prata om. Fasligt glömsk har jag också blivit så tjatig är jag säkert.
Men trots alla fel och brister så förstår jag inte att man kan bli så här ensam och övergiven.
Har provat ringa Hjälplinjenoch alla dom där telefonlinjerna.
Det är trevligt och bra folk som sitter där, men dom har alltid brist på tid, man skall fatta sig kort och det är inte så enkelt när man på 4 år inte fått en möjlighet att bearbeta min mans död. Sonen vill inte prata om honom.
Jag är sjuk, sitter i rullstol, ser och hör dåligt så det är inte så enkelt att delta i föreningslivet.
Svar till Ditt fina inlägg om ensamhet.
Så här ensam kan man vara.
Hälsning från en som känner ensamheten helt in i märgen.
Anonym,
Jag fick ont i hjärtat av att läsa det du skrivit till mig :(
Hur gammal är du och är du svensk?
Har du inga andra anhöriga än din son? Syskon, släktingar?
Har du provat med att kanske skriva ett brev till din son och lägga på köksbordet till din son där du förklarar hur du känner, eftersom att han verkar undvika dig.. Kanske får han sig en tankeställare då..
Jag hoppas att det löser sig på något vis och att din son inser saker och ting innan det är försent..
Du får jättegärna skriva till mig här på bloggen igen :)
Kram
Kurdishflower.
Skrev just ett långt svar i Din blogg, men det försvann när jag skulle förhandsgranska det.
Tack för att Du svarade mig och tack för att Du som är ung bryr Dig såpass att du belyser detta fula ensamhets spöke som lurar i vassen och ingen vill kännas vid.
Det ser vi ju också på svaren på mitt inlägg.
Bara Du svarade.
Nej jag har inga syskon och gamla vänner till min man och jag, är antingen, senila, svårt sjuka, eller så var dom inte våra nära vänner, bara någon som följde med i makens vänkrets.
När jag flyttade långt i från där jag och min man bodde, så finns det inget att flytta tillbaka till.
Man kan gå in på dessa telefonlinjer och prata av sig, men dessa samtalslinjer är så fiffigt upplagda så man får aldrig tala med samma person igen, detta för att man inte skall finna vänskap, detta skall inte vara någon vänskaps linj. Nej tacka sjutton för det. Om någon skulle börja tycka om någon, så kanske denna börjar bry sig och det är inte meningen.
Hela svenska samhället är uppbyggd på detta att splittra vänskap i offentliga sammanhang,just för att man inte skall bli involverad.
Den som inte ser helheten kan inte heller förstå problematiken och därför möts man av ständigt oförstående, ja ibland rentav aggression.
Det är stor skillnad att ha valt ensamheten och tvingats in i den.
Någon sa:"Ju mera utarmad och fattigt samhället är, dess mera underhållning, musik och sport får vi.
Vi som är gamla ser ju detta med all tydlighet.
Ha det gott rara Du. Kram.
Hej igen kära damen!
Vad tråkigt att allt du skrev försvann..
Jag har alltid tänkt på just detta ämne, om gamla människor i Sverige och hur ensamma dom kan vara. Sommarjobbade på ett äldreboende en sommar, det var nog ett av det hemskaste upplevelserna i mitt liv, att se dessa gamla människorna i sin ensamhet.. Deras rum var inredda med massa ramar med bilder på släkt och familj, men ingen som kom och hälsade på, det gjorde verkligen ont att se..
För oss är det helt tabu att låta våra äldre vara så ensamma. Hos oss ger man den största respekten till den som är äldst. Sen finns det säkert undantag där även gamla från mina trakter är ensamma, men det generellt så lämnar vi inte våra gamla på det viset.
Det var ju inte så länge sen det var så även i Sverige.. I början på 1900-talet och fram till 60-talet såg ju Sverige annorlunda ut, människorna hade andra värderingar, men ju modernare ett samhälle blir ju kallare blir människorna.. Det är skrämmande, många bygger upp ett liv utifrån datorn, de blir ensammare och ensammare, skaffar sig vänner på nätet och slutar gå utanför dörren helt osv..
I ditt fall är det bra att det finns internet, då din rörlighet är begränsad, du kan i alla fall kanske kan skriva av dig tex till mig eller någon annan, men när det gäller unga människor så tycker jag att det är tragiskt att dom inte är ute och är sociala..
Som jag skrev innan, så hoppas jag att din son och du ska kunna prata ut inom kort..
Jag hoppas att allt löser sig för dig..
Kanske vore det bästa för dig att bo på ett hem för gamla, där dom är rätt så pigga ändå, kanske finner du några vänner som är i din sits där, vad vet jag.. Bättre kanske att vara med människor som är i samma sits än att bo med en son som inte bryr sig..
Kram
Hej igen!
Tack för Ditt innehållsrika svar.
Ser att Du gör reflektioner till hur det är i Ditt hemland och hur det ser ut på dom elrdeboendesom vi har här i Sverige.
Hur kan det vara så här i rika Sverige?
Har rest endel omkring i Europa, mest i väst. Men också utanför Europas gränser.
Aldrig någonsin har jag sett något liknande som i Sverige och då skall vi betänka att det oftast har varit i mycket fattigare länder.
Och det värsta är att vi exporterar,den "svenska modellen."
Har varit mycket i Norge och Danmark och där har man ett helt annat omhändertagande av dom äldre.
Våra hundar går vi ut med, minst två gånger varje dag.
Men dom äldre sitter i månader och år kommer aldrig ut.
Se också vad som händer med våra småknattar.Större och större grupper i dagis och förskolor, ja upp till tjuga stycken i varje grupp medan personal styrkan skärs mer och mer ned.
Detta trots att vi vet att små barn får skador i sitt psyke när dom utsetts för mycket stim och intryck.
Men vem bryr sig?
Det kommer aldrig att bli någon ändring så länge elitidrottsgrupperna håller sitt stryptag om kommunerna.
Varje liten skit kommun måste ju stoltsera med sina egna arenor och större, dyrare och flottare ska det vara.
Nej jag vill inte flytta in på äldreboende.
Det har blivit så här i Sverige på senare år. Är inte alla sinnen borta och det bara är kvar zondmatningoch blöjorna , får man inte komma in på äldreboende.Så någon gemenskap och trivsel hittar man nog inte där. Det handlar enbart om förvaring och inget annat.
Jag bor inte med min son, han bor med sin sambo.
Tack Du rara unga kvinna som lät mig få rasa i Din blogg. Det skall vara en invandrare till för att en gammal ilsken tant skall få komme till tals.
Man kan skriva och man kan gå i demonstrationståg, skrika halsen sönder och samman, men vem bryr sig?
Vi har yttrandefrihet i Sverige, men vad hjälper det om man inte har rätten att bli hörd?
Stor kram till Dig och lycka till med ditt liv. Önskar dig allt gott.
Biggan.
Hej Biggan :)
Ja, det är verkligen hemskt att man bryr sig mer om djur än sina nära och kära. Hunden betyder mer än mamma osv, det där är något som vi i våra länder alltid har reagerat på.
Jag minns när jag var liten och min farmor alltid sa det, att människorna i detta land bryr sig mer om sina djur än varandra..
Jag har alltid kommit överens med gamla människor, i varje stad vi bott i, har det alltid funnits en gammal dam som vi visat lite extra uppmärksamhet till och fått vykort ifrån på alla högtider. Det räcker egentligen bara med en liten kram, en liten kort pratstund för att en ensam gammal människa ska känna sig viktigt och må bra. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt för vissa..
Varför man inte kan ta sig tiden och hälsa på sin ensamma mor/mormor/farmor osv..
Jag antog att du bodde med din son, måste ha missuppfattat dig.. Har du testat att kanske prata med hans sambo, hon kanske kan hjälpa dig, att få din son att förstå dig och hur du har det?
Angående dagis, det har du rätt i, därför ska jag hellre betala extra och låta mitt barn gå på ett privat dagis, där grupperna inte är så stora så mitt barn utvecklas så mycket som möjligt och mår bra.
Har det blivit så illa på älderboendena? Tråkigt.. Men du sa att du var rullstolsbunden, har du inte rätt till hemtjänst? Deras uppgift är ju att komma och hjälpa och prata lite.. Det kanske skulle vara något?
Inget att tacka för förresten, du får skriva i min blogg när du vill och jag svarar alltid även om det kan ta lite tid ibland då jag blivit så glömsk under graviditeten, har mycket att fixa och dona inför nu när min lilla dotter snart ska komma till världen :)
Kram på dig
Ååå så härligt!*L*
Du skall ha en liten flicka!!!!
Dom allra varmaste lycko önskningar önskar jag Dig.
Allt gott.
Biggan.
Tack så mycket Biggan :)
Skicka en kommentar