Advice to the young.

Finns en blogg som jag gillar väldigt mycket och har haft under mina favoriter ett bra tag, tyvärr uppdateras den inte lika ofta som man skulle vilja men, vad är det man brukar säga: "Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge".
Här är några visdoms ord som jag tycker att många borde ta till sig och fundera över.


http://ruskigbuss.blogspot.com/search/label/Advice%20to%20the%20young

ENJOY! :)

Otrohet.

Jag var på personalfest i lördags, ganska kul om man gillar att titta på ett gäng fullisar som gör bort sig själva. Jag drack, men med måtta. Vad folk har lätt att vara otrogna, trots att de har en familj där hemma som väntar, detta märkte jag mycket tydligt igår. En man som jag jobbar ihop med(vi kallar honom Kalle), trevlig och rolig, verkar vara lycklig, har både barn och barnbarn som brukar komma och hälsa på jobbet. Igår upptäckte jag en ny sida av honom, en sida som inte tilltalade mig särskilt mycket. Efter lite sprit i systemet började han stöta på allt och alla, jag blev lite äcklad, höll mig undan, skulle nog spytt på honom om han hade börjat stöta på mig. Han raggade på alla som pratade med honom, fråga till och med en om han kunde få sig "ett skjut", detta frågade han en 21åring, han är själv 50.

Efter ett tag fick han lite respons från en f.d arbetskollega(henne kallar vi Anna), även hon är lyckligt gift, men detta hindrade inte henne från att hålla hand och vara allmänt gullig mot Kalle. Jag var tvungen att påminna båda om att de var gifta. Detta var första gången dessa ens pratade med varandra. Kalle sa till Anna att han kände något speciellt bla bla.. Vet ej hur det där slutade.

Detta var personer som jag aldrig skulle tro detta om, personer som alltid har sina familjer i närheten, personer som det alltid lyser om, man liksom ser hur lyckliga de är annars. Men skenet bedrar, allting är inte alltid som man tror, tänk vad lite alkohol kan göra..

Men var går gränsen egentligen? Vad är otrohet? För mig går den nästan vid tankar, lite överdrivet kanske, men finns tanken, kommer den locka förr eller senare. Är man tillräckligt svag, faller man, frestas. Det Kalle och Anna gjorde är en form av otrohet i mina ögon. Har man en familj går man inte ut på krogen och tar andra män/kvinnor i handen, och är allmänt på och flörtig.
Otrohet är nog det värsta man kan göra mot sin partner, när man är otrogen betyder det att ens partner inte är tillräcklig i ens ögon, ens partner tillfredställer inte behoven, varför skulle man annars vara otrogen, känna behovet av att söka sig till någon annan? Ingen har rätt att ta någon annans tillit/självförtoende ifrån henne/honom, bryta ner en människa på det viset , det förstör så mycket för den bedragne personen, han/hon får men för livet i framtida relationer.
Jag skulle aldrig utsätta någon för detta, då jag vet hur det påverkar, skulle inte ens önska min egen fiende den känslan, känslan av svek.

Varför inte bara testa att vara ärlig? Att vara rak på sak, såra för stunden, men bevara den man en gång har älskat från en krossad självbild, varför utsätta någon man bryr sig om för något så hemskt?
En person som saknar ett gott självförtroende kommer aldrig njuta av livet, när allt kommer om kring är det vårt självförtroende som driver oss, som får oss att våga satsa, våga riskera det ena och det andra, våga släppa in en annan tätt in på livet..

Klimathotet.

Jag har märkt att jag har börjat bli lite nojjig igen sen jag läste om klimathotet, om hur vi människor sakta men säkert tar död på allt liv. Jag är inte orolig för min egen del, det är mina framtida barn, barnbarn, barnbarnsbarns framtid jag oroar mig för. Vill man verkligen föda ungar till den här världen? - Ja , men av rent egoistiska skäl eftersom att den ser ut som den gör, det finns ingen garanti längre. Men när jag tänker efter, så har det ju aldrig funnits en garanti, ingen kan förutspå framtiden.
Jag älskar bebisar, jag vill ha så många som möjligt, men är det verkligen smart att göra det, föda ungarna till en värld som håller på att gå under? Kommer vi hinna rädda världen? Kommer folk börja skärpa till sig? Jag tvivlar starkt på det, tror inte folk tar "hotet" på allvar, vi har blivit så bekväma, vi tror allt ska fixa sig utan att vi drar vårt strå till stacken..

Jag får dåligt samvete av att vrida upp värmen, duscha i över 30min, åka bil till jobbet,(när det bara tar 3min att gå), sova med tänd lampa m.m. Trots mitt dåliga samvete gör jag inget åt saken, jag drar inte mitt strå till stacken, jag tänker:

"vad spelar det för roll om jag minskar på dittan och datten? Ingen annan gör säkert det, jorden är redan förstörd"

Jag både äter av kakan och vill ha den kvar.
Vi läser om diverse problem dag ut och dag in, vi funderar på det i en, två dagar och life goes on, vips så har man glömt allt det dåliga och lever som en egoist med: det-jag-inte-ser-lider-jag- inte-av-attityd, vi är inte redo att offra alla våra förmåner för miljön.
Men snart kan vi inte blunda längre, snart kan vi inte låtsas som att problemen är för långt borta, att det inte rör oss.

Satt och diskuterade detta med pappsen och min kusin förra veckan, min kusin sa:
"Ähh, vem bryr sig, jag kommer vara död sen länge när problemen når oss"
"Ja, men dina 2 barn då?, sa pappa.

Då blev han tyst, och började fundera, han hade inte tänkt så långt, tanken hade inte ens slagit honom. Jag som inte ens har fått några barn än tänker på det hela tiden, oroar mig, och är allmänt nojjig, trots att jag inte gör nåt speciellt för att "hjälpa" till. Det är dags att ta sig själv och alla man känner i kragen, make a difference..

Ledsen dag idag..

Jag glömde min pappas 50årsdag idag, min älskade pappa fyllde 50 och jag sa inte ens grattis. Sin present fick han för en månad sen, en 3veckors semester till Turkiet med mamma. Jag har jobbat så mycket på senaste att jag totalt glömde bort vad det var för datum idag. På jobbet tidigare var det en som frågade mig vad det var för datum, jag sa den 3dje, och kom då på att pappa fyllde år, tog fram min tel för att ringa och säga grattis, men ångrade mig, tänkte att jag skulle överraska honom med blommor och tårta istället när jag kom hem från jobbet. Det var så stressigt på jobbet att jag under dagens lopp helt glömde bort "överraskningen". Önskar att jag hade ringt då när jag var på jobbet. Åkte hem, utan att säga ett ord, pappa och min kusse började dricka och jag påpekade för pappa att det inte var bra för honom att blanda vodka med redbull, då sa han:

"Jag har rätt att dricka vad jag vill idag. Idag fyller jag 50, och ingen kommer ihåg det.."

En rostig kniv i hjärtat, exakt så kändes det, jag blev så ledsen, MAN GLÖMMER INTE SIN PAPPAS 50ÅRSDAG! Jag som aldrig glömmer sånt, jag har alltid planerat att göra nåt skojigt för pappa sen flera år tillbaka, och jag sa inte ens GRATTIS förens han påminde mig.

Mår jättedåligt nu, ska upp tidigt köpa tårta och blommor, skriva ett gulligt kort, säga förlåt, det värsta är att JAG är ALLTID den som tjatar om just hans födelsedag, och den viktigaste av alla födelsedagar, glömde jag..

Vad ledsen pappa måste ha varit hela dagen, ingen av hans barn eller fru ringde honom..
Min gosiga söta lilla Nallebjörns pappa, förlåt mig..

:'( *brustet hjärta*

Döden.

Har ni någonsin funderat på döden, eran egen död? Klart ni har, vem har inte det egentligen? Kanske ett litet barn som inte hunnit lära sig vad "död" innebär. Jag har funderat mycket på det här med döden, har till och med planerat min egen begravning in i minsta detalj, dör jag ogift ska jag begravas i en brudklänning, mina vänner vet hur den ska se ut, och jag vill även ha öppen kista, mina nära och kära ska se mig en sista gång innan maskarna börjat mumsa på mig. Vill absolut inte ha en religiös begravning. Varför inte det då? -Jag är inte religiös och har aldrig varit det, det finns liksom inte inom mig, jag respekterar de som tror, det är fint, men inget för mig, skulle vara hyckleri på nåt sätt. Lite sinnessjuk är jag nog som ens planerar detta, men man måste vara förberedd på allt.

Jag är inte rädd för att dö själv, jag är rädd för att mina nära och kära ska mista livet, det känns som en kniv i hjärtat varje gång jag tänker tanken, en och annan tår kan även rinna ner för kinden av blotta tanken. Jag vill dö först av alla, jag vill inte känna smärtan av att mista människor jag älskar. Egoist? -Ja, jag är nog det.
Tanken om döden dyker mest upp när jag kör bil av en konstig anledning, kanske för att de flesta jag känner är fartdårar, inklusive mig själv.

En annan grej jag brukar tänka på är; vilka kommer att veta att jag dött? Med detta menar jag tex. i vårt samhälle är man ju nästan handikappad om man inte vet hur man öppnar en dator, och vi som lärt oss detta, vi lär känna nya människor, även om man inte träffas, finns det internet-vänner som kommer att betyda väldigt mycket för vissa av oss, människor man vågar öppna sig för, människor som lär känna en(i vissa fall) bättre än ens vänner in real life. För visst är det väl så, förutsatt att man är ärlig, en person du sitter och skriver med lär känna dig, inte ditt utseende, utan dig, det som finns inom dig, det som inte syns på utsidan. Skulle dessa undra om de inte hörde något från mig på ett tag att det hänt mig något? Skulle de försöka få tag på mig? Skulle ni? Jag skulle.
Jag har några stycken som jag värderar väldigt högt, människor som inte mina andra vänner känner(men självklart har de hört talas om dem), människor jag skulle vilja ha på min "sista resa" i livet.

Vet alla mina nära hur mycket jag älskar dem? Jag hoppas verkligen det, vill helst inte vara osams med någon, är inte ett dugg långsint, klarar inte av det. Tänk om det skulle hända något med mig eller personen jag tjafsat med, skulle gå under, blir helt tårögd av att tänka dessa tankar, känner att det börjar brinna under ögonlocken.. Oj oj oj, där rann den första tåren..
(Fick nog med allt skulle jag tro nu, ska sluta skriva innan jag börjar böla på riktigt.)

NI vet vilka ni är, om ni läser detta, vilket jag hoppas att ni gör.

E> E> E>I LOVE YOU GUYS SO F-CKING MUCH! <3<3<3

Lev dagen som om den vore er sista, vårda och älska era nära och kära, jag försöker det i alla fall, så gott jag kan på alla vis, även om jag inte lyckas lika bra alla gånger.